Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grafisk framställning - Grafisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framställande t. ex. införseln till Sverige af
en vara åren 1903–07, är bottenaxeln indelad
för åren och höjdlinjen för kilogram. Fig. a
visar medelst vertikala linjer, att 1903 uppgick
införseln till 2,400 kg., 1904 till blott 1,250
kg., följande år till 2.450 kg., därpå till
endast 1,200 kg. och år 1907 till 4,550 kg. Om
ändpunkterna af dessa vertikallinjer förenas
och dessa senare utplånas, erhålles fig. b,
som med sin brutna linje visar alldeles samma
förhållande som fig. a. I ett diagram kunna flera
sammanhörande sifferuppgifter återgifvas genom
anbringande i samma rutnät af flera linjer,
betecknade med olika färger eller på annat
sätt, såsom hela, streckade, prickade o. s. v.,
skilda från hvarandra. Kurvan lämpar sig bättre
än den brutna linjen, om en företeelse skall
belysas, hvarom uppgifter föreligga vid endast
vissa tidpunkter, t. ex. folkökningen under en
följd af år, mätt genom folkstocken vid årens
slut; kurvan buktar då genorn de punkter, som
angifva årsskiftet. När en rät linje skall
representera delar af ett helt, t. ex. de
olika sädesslag, som ingått i en sädesskörd,
betecknas dessa delar med olika färger eller med
olika markering. För tydlighetens skull låter
man vanligen i sådana fall de räta linjerna
svälla ut på bredden. Någon gång händer, att
diagrammet icke konstrueras från en rätlinig bas,
utan inom en cirkel, då periferien motsvarar
basen och höjdlinjerna ersättas af de mer
eller mindre afhuggna radierna. - Den plana
figur, hvaraf diagrammet såsom ytdiagram helst
betjänar sig, i synnerhet när framställningen
afser en dels eller delarnas förhållande till
det hela, är kvadraten, triangeln, cirkeln
m. fl. reguljära figurer. Figuren är så till
vida att föredraga framför linjen, som den med
mindre utrymme kan åskådliggöra förhållandet, när
skillnaden i storheternas massa är betydlig. Om
t. ex. vårhvetets i Sverige förhållande till
rikets hela sädesskörd (omkr. 1/400) skall
diagrammatiskt framställas, behöfves, för
att gifva åt vårhvetet 3 mm., en linje om 1,2
m. höjd eller längd för hela skörden, hvilket
kan uttryckas med en kvadrat om 6 cm. sida,
i hvars ena hörn är ritad en kvadrat af 3
mm. sida. Och ännu mindre utrymme tager en
spetsvinklig triangel, där vårhvetet sättes i
spetsen. Vidare, och stundom tydligare, kunna
delarna, om de ej äro för mycket olika stora,
representeras af sektorerna i en cirkel. Men
hvad än må sägas om ytdiagrammets förtjänster,
är det dock, såsom kräfvande af läsaren både
någon geometrisk insikt och eftertanke, icke så
omedelbart åskådligt som linjediagrammet. En
sorts grafisk framställning har på senare
tider visat sig, helst i populära statistiska
uppsatser, genom afbildning af solida figurer,
hvilka, ställda bredvid hvarandra, genom sin
olika storlek (enligt regeln sådan ytan visar
den) angifva olika numeriska värden, t. ex. olika
länders folkmängd genom stora och små människor,
skörd genom stora och små mjölsäckar, förbrukning
af kaffe, socker, öl o. s. v. genom kaffepannor,
sockertoppar, öl- och vinbuteljer, brännvinsglas,
tobakspipor o. s. v.
– Hvad den solida figuren själf beträffar, nyttjas den
antingen helt groft för att framställa massan, t. ex.
genom två eller flera olika kuber lagda bredvid
hvarandra, eller ock för att åskådliggöra förhållandet
mellan tre variabla kvantiteter, hvilket erbjuder vissa
svårigheter inom det plana diagrammets två dimensioner.
Denna senare framställning, det solida diagrammet,
eller det s. k. stereogrammet, hvilket ock
är att hänföra till metoden för åskådliggörande
af statistiska förhållanden, är dock föga
användt, då det är svårt att konstruera och dyrt
att utföra och i synnerhet därför att det ej kan
reproduceras genom tryckpressen. (Statistiska
centralbyrån har såväl ett sådant, efter flera
system i Italien konstrueradt och tillverkadt
stereogram, se Stat. tidskrift 1880: 2, som
ett senare i Stockholm förfärdigadt.)
– Kartogram i egentlig mening framställer, genom
olika färger och färgnyanser eller markering
med punkter och linjer eller båda slagen af
beteckningar tillsammans eller annorledes å en
geografisk karta, de statistiska förhållandena
mellan olika orter. Den olika folkmängdstätheten
i Sveriges län t. ex. framstår tydligt genom
en karta öfver riket, å hvilken länen enligt en
uppgjord beteckningsskala olika färgläggas eller
markeras. Kartogrammet, som icke gärna förses med
mera än två hufvudfärger och 5 à 6 beteckningar
af dem, kan sålunda icke uppnå diagrammets
noggrannhet, men gifver för sitt ändamål en
klarare bild. En annan sorts kartogram är
band-diagrammet, hvilket användes att framställa
trafikförhållanden, därigenom att efter en eller
flera trafikleder lägges en bred linje eller ett
band, hvars bredd angifver den olika trafiken. Om
man t. ex. angående Sveriges järnvägstrafik
vill sålunda diagrammatiskt framställa de olika
bandelarna, ordnade efter bruttoinkomsten per
bankilometer år 1906, och låter skalan vara
5,000 kr. för hvarje mm. af bandets bredd, så
löper å järnvägskartan ett band invid spåret
mellan Stockholm (central) och Saltskog af
11 mm. bredd, från Saltskog till Katrineholm
7 mm., från Katrineholm till Hallsberg 4
mm. o. s. v. Genom färger och annan beteckning
samt med band å ömse sidor om banan kan en mängd
faktorer, såsom passagerare, frakt- och ilgods
m. m. samt upp- och nedgående trafiken tämligen
öfversiktligt framställas. — Om meteorologiens
användning af den grafiska framställningen
jfr art. Synoptisk och Väderlek.
K. S.
Grafisk konst (af grek. grafein, rista, teckna),
eg. en gemensam benämning på alla de konstarter,
för hvilka teckning ligger till grund. I franskan
kallas sålunda både arkitektur, skulptur och
målning för arts de dessin, d. v. s. tecknande
eller grafiska konster. Enligt vedertaget
språkbruk förstås dock med grafisk konst vanligen
konsten att genom tryck från en graverad eller på
något liknande sätt bearbetad platta (metallplåt,
trä- eller stenskifva) på papper eller
däremot svarande material, t. ex. pergament,
framställa och mångfaldiga afbildningar af
konstverk eller andra föremål. Bland den stora
mängden af i synnerhet i nyare och nyaste
tid använda förfaringssätt kan man urskilja
tre hufvudgrupper, för hvilka träsnittet
(xylografien), kopparsticket (kalkografien)
och stentrycket (litografien) äro de typiska
och äldsta representanterna. Inom den första
gruppen, till hvilken höra träsnittet och
metallsnittet samt, bland nyare uppfinningar,
kemitypi, fototypi, fotozinkotypi m. fl.,
är teckningen upphöjd, reliefartad. Endast de
upphöjda partierna mottaga svärtan (färgen),
som genom tryck i vanlig bokpress sedermera
öfverföras på papperet. Då jämväl i vanliga
stiltyper själfva bokstafsteckningen är upphöjd,
kan detta slag af grafisk konst användas i
förening med boktryck och har därigenom erhållit
en vidsträckt användning som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
