- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
83-84

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grafmonument

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kyrkogårdarnas jord rundt omkring basilikorna,
blefvo sarkofagerna talrikare. Ofta fingo
de intaga den centrala platsen i grafkyrkor,
kryptor eller grafkapell. De tillverkades af
marmor, porfyr, bränd lera eller bly o. s. v. I
Frankrike gaf man dem gärna trapetsform (ena
kortsidan bredare än den andra) samt försåg
dem med ett rundadt eller sadeltakliknande
lock, och denna form har tydligen utöfvat
inflytande på nordiska grafmonument i den äldre
medeltiden. Förnämliga personers lik grafsattes
ganska ofta under golfvet till kyrkor, kapell
eller korsgångar, och som grafvård ställdes då
ofvanpå golfvet en sarkofag eller ett dylikt
fristående monument, någon gång med baldakin
öfver (se Gottfrid af Bouillon, bilden af hans
grafvård; rikast ter sig formen i Peter Vischers
härliga Sebaldus-grafvård i Nürnberg), eller
ock lades en ornerad flat häll som täcksten. På
sarkofagen eller täckstenen anbragtes då inskrift
och emellanåt den eller de begrafnas bilder i hel
liggande figur och full ornat, som relief eller
friskulptur. Flerstädes gick utvecklingen därhän,
att det dekorerade sarkofaglocket småningom
frigjordes från kistan och restes mot väggen,
hvarigenom det hela blef en kombination af
grafvård och epitafium. Äfven i Norden förekomma
grafvårdar af kistform (i Västergötland, Småland
o. s. v.), med eller utan resta flata hällar
vid gaflarna (se fig. 1). Om det fornkristna
arkosoliet erinrar fru Ramborgs till Vik berömda
graf i Väster-Åkers kyrka i Uppland (se fig. 2
och 3). Ornerade täckstenar lades äfven på
grafvar utomhus, byggda i jorden. De äldsta
voro trapetsformade (se fig. 4), sedan gafs dem
vanligen en rektangulär form. Plattan gjordes
mest af kalk- eller sandsten, sällan af skiffer,
såsom den efter franska förebilder utförda
grafstenen öfver den hel. Birgittas föräldrar
(se fig. till art. Birger Petersson). Sällan
förfärdigades hela plattan af metall; oftare
äro bokstäfver eller vapensköldar af metall
infällda i stenen. Först i början af 1300-talet
gjordes i Norden bokstäfverna i relief; förut
voro de inristade eller inskurna. Äfven resta
vårdar voro i bruk under medeltiden. I Norden äro
flera runstenar att anse som sådana, resta öfver
kristna. Berömdast äro de båda Jællingestenarna
(se Jællinge). Flera vårdar ha formen af
ett kors, t. ex. det på Korsbetningen utanför
Visby uppförda ringkorset, rest öfver de gutar,
som föllo i striden mot inkräktaren Valdemar
Atterdag 1361. Inskrifternas språk var oftast
latin (gärna börjande med Hic jacet, "här
hvilar", och slutande med Requiescat in pace,
"hvile i frid"); dock förekom rätt tidigt äfven
det inhemska målet. Det använda alfabetet var
tidigast majuskler, tills under gotiken minuskler
togos i bruk. Jämsides därmed nyttjades i Norden
åtminstone ända till medeltidens slut runor
till grafskrifter (jfr fig. 4). Under 1600-
och 1700-talen vardt inskriptionen ofta ett
loftal öfver den hädan-gångnes dygder.

I de protestantiska kyrkorna
blefvo grafmonumenten framträdande
prydnadsföremål. Kungaätter och adelssläkter
samt förmögnare borgarfamiljer utbildade seden
att anlägga särskilda, prydda grafkapell eller
grafkor i eller tätt invid kyrkorna. I
kapellet fick någon berömd medlem af släkten sin
prunkande grafvård (se fig. 5), och de flesta
medlemmarna grafsattes merendels i källaren
därunder, ofta i konstnärligt arbetade
kistor. Prof därpå lämna Riddarholmskyrkan i
Stockholm, Roskilde domkyrka och rätt många
svenska landskyrkor. (De under 1600- och
1700-talen florerande epitafierna på kyrkornas
inre väggar äro egentligen minnestaflor, icke
grafvårdar; se Epitafium). Medeltida former lefde
kvar, men präglades i detaljerna af renässansens
stil. Om de liggande grafstenarna påminna
de rikt snidade plattor af trä, som bl. a. på
Jylland sedan slutet af 1500-talet inlades i
kyrkgolf. En annan, än anspråkslösare variant
äro graframarna, som i södra Sverige och Danmark
kommo i bruk under senrenässansen. De äro gjorda
af fyra bräder, någon gång med en eller två
tvärslåar, i senare fallet med dessa korslagda. I
träet äro inskurna grafskrift, bibelspråk
o. s. v. Utrymmet mellan träramen är fylldt af
det material, hvaraf golfvet består (vanligen
tegel), om de äro lagda inomhus, men utomhus
är ramen gärna ställd pä en murad fot och inuti
fylld med jord. Vidare finnas s. k. grafträn
(de äldsta bevarade från början af 1800-talet);
de bestå gemenligen af manslånga trästycken i
form af 1/2 eller 3/4 cylinder, hvilkas flata
undersidor äro fastgjorda vid kubiska fötter,
medan öfverytan och ändarna vanligen äro fyllda
med inskrifter och skickligt skurna ornament.

De utomhus befintliga vårdarna äro mycket ofta
resta. I Sverige ha helst rests flata dekorerade
hällar eller korsformade monument
(grafkors), de sistnämnda företeende en häpnadsväckande
rikedom på former (jfr fig. 6). Korset hade
inom kristenheten blifvit ett välsignelsens
tecken. På de stora kyrkogårdarna betecknas i
nyare tid grafplatsen gärna af en kulle eller
inhägnas med en häck eller ett järnstaket,
och på kullen reses monumentet.

Från Italien spred sig under renässansen
alltmer hågen för ståtliga grafmonument. Den
konstnärliga höjdpunkten af denna lyx var
väl Michelangelos grafvård öfver Lorenzo de’
Medici (se bild af parti därifrån å pl. VI till
art. Bildhuggarkonst).

illustration placeholder

Fig 6. Svenskt grafkors
af järn. (Nordiska museet.)

Berninis patetiska
grafmonument blefvo normgifvande för
barockens konst, och smaken för allegoriska
figurer å vårdarna vann starkt öfverhand. Med
nyklassicismens genombrott omkr. början af
1800-talet blef det bruk att som grafmonument
anbringa urnor (efter antikens askurnor),
af brutna pelare o. d. Stämningsfulla äro de
nyare tyska furstemausoleerna i Charlottenburg,
Potsdam m. fl. orter. I nyaste tid har Frankrike
att uppvisa ett genom skönt uttryck gripande
grafmonument i Bartholomés "Monument aux mörts"
(se plansch till art.



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:47:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbj/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free