Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grafmonument - Grafnedgång - Grafofon - Grafologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bartholomé). De italienska kyrkogårdarna och
deras arkadhallar slösa med grafvårdsplastik i
marmor (änglar, realistiska porträttgestalter af
hädangångna o. s. v.). - Enstaka stora kyrkor
ha fortfarit att "tjäna som monumentprydd
begrafningsplats för furstehus samt för män af
snille och förtjänst, näml. Westminster abbey
och S:t Paul i London, Panthéon i Paris samt
S. Giovanni e Paolo och S:a Maria dei Frari
i Venezia. -a -i. E. F-t.
Grafnedgång, befästningsk. Se Fästningskrig.
Grafofon (af grek. grafein, rista, och fone,
ljud), -ett slags fonograf (se d. o.).
Grafologi (af grek. grafein, skrift, och logos,
vetenskap), handskriftsvetenskap. Så kallas läran
om bedömandet af en persons karaktär på grund af
hans handskrift. Utan verkligt skäl uppgifves,
att grafologien skulle kunna leda sina anor
tillbaka till den romerska forntiden. Den förste
kände grafologiske författaren var en läkare
i Bologna vid namn Camillo Baldo, som
1622 utgaf en liten afhandling "Trattato come
de una lettera missiva si cognoscano la natura
e qualità dello scrittore" (latinsk öfv. 1664)
om sättet att af skriftens beskaffenhet bedöma
en brefskrifvares natur och egenskaper. På
uppmaning af Goethe egnade sig
Lavater äfven åt grafologiska undersökningar
och inrymde ett kapitel om detta ämne i sina
"Physiognomische fragmente" (4 bd, 1775-78). En
i Paris 1812 utkommen liten skrift med titeln
"L’art de juger de l’esprit et du caractère des
hommes sur leur écriture" väckte George
Sands intresse, och hon skall ha förvärfvat
en rätt märklig förmåga att bedöma personer
efter deras handskrift. En ifrig öfvare af samma
konst var abbé Flandrin, som skall ha utbildat
ett särskildt system för skrifttolkningen,
men intet offentliggjort därom. Däremot
betraktas hans lärjunge abbé Michon som
grafologiens egentlige grundläggare. Han
utgaf först "Les mystères de l’écriture"
(1872), men något senare framställde han
sina teorier i förbättradt skick under titeln
"Système de graphologie", hvartill ytterligare
såsom en andra del slöt sig "Méthode pratique
de graphologie". Bland mera själfständiga
arbeten, som sedan i detta ämne utkommit,
kunna nämnas "L’écriture et le caractère"
(1895, 4:e uppl. 1896) af J. Crépieux-Jamin,
"Lehrbuch der graphologie" (1895) af L. Meyer
och "Handschriftendeutungskunde" (2:a
uppl. 1899) af Busse. Till dessa skäligen
okritiska arbeten hör äfven Lombrosos "La
grafologia". Vetenskaplig hållning egde först
den bekante tyske fysiologen Wilhelm Preyers
stora arbete "Psychologie des schreibens" (1895);
ännu mera kritisk är den danske psykologen
Alfred Lehmann, som 1898 föreläste vid Köpenhamns
universitet öfver grafologien och sedan utgifvit
en liten innehållsrik skrift, "Grafologien, et
bidrag til belysning af moderne overtro" (1899).
I och för sig ligger det intet orimligt i
den uppgift, som grafologien föresatt sig att
lösa. Så snart den skrifvande förvärfvat så
stor skriffärdighet, att han ej känner sig
alltför mycket bunden af de förebilder, som
han lärt sig att skrifva efter, inträda vissa
förenklingar i skriftens form och äfven vissa
oafsiktliga andra modifikationer och tillägg,
som gifva stilen en personlig prägel, hvilken i
det hela blir typisk för personen i fråga och,
såsom
erfarenheten tyckes ha visat, rent af i viss mån kan
gå i arf inom en släkt. Den personliga prägel,
som härvid en persons skrifstil under flitig
öfning småningom får, kan jämföras med de miner
och åtbörder, som ofrivilligt ge uttryck åt
hans känslor och stämningar. På samma sätt som
minerna och åtbörderna hos en individ kunna
blifva stereotypa genom att samma känsla med
sin karakteristiska uttrycksrörelse åter och
åter inträder och genom vanans makt förlänar en
särskild prägel åt personens utseende och sätt,
så att man därifrån med en viss sannolikhet
kan sluta sig till hans karaktär, så är det
ju tänkbart, att på ett liknande sätt en viss
"grafism" (se d. o.) kan uppstå hos en person
och för den sakkunnige möjliggöra ett bedömande
af hans karaktär. Utgångspunkten för ett sådant
antagande, nämligen känslornas oafsiktliga
inverkan på skrifstilen, är genom erfarenheten
bekräftad. Om man t. ex. noggrant studerar
skrifstilen i ett längre bref, finner man ofta,
huru vissa egendomligheter i stilen inträda vid
förändrad sinnesstämning hos den skrifvande;
om han t. ex. under skrifvandet gripes af
vrede, blifva bokstäfverna större, de nedgående
strecken utföras med ett starkare tryck, och
stilen kommer i det hela att blifva hastig
och ojämn. En person, som har ett lättretligt
lynne och därför ofta kommer att skrifva under
inflytande af en sådan affekt, kan ju härigenom
antagas få en sådan vana vid en skrifstil af
denna typ, att drag af den sedan alltid kunna
märkas i hans skrift, så att denna därigenom
röjer hans retliga karaktär.
Olika metoder ha användts för att upptäcka,
hvilka de kännetecken hos skriften äro, som
utmärka de olika karaktärsdragen. Den äldsta
och vanligaste metoden är den intuitiva. Man
dömer därvid efter sitt totalintryck af en
persons stil, utan att medvetet göra sig reda
för grunderna till sitt omdöme. På det sättet
kan en viss skrifstil göra intrycket af energi
och hurtighet, en annan af något svagt eller
försagdt, en stil förefalla disharmonisk,
en annan röja en lugn, måttfull karaktär
o. s. v. Om denna naturliga förmåga af
skrifttolkning flitigt uppöfvas, så kunna
otvifvelaktigt vissa personer med särskilda
anlag därför på detta sätt komma till en viss
träffsäkerhet i en intuitiv grafologi; men något
grafologiskt system kan naturligtvis ej därpå
byggas, utan att man utsätter sig för en massa
godtyckligheter och själfbedrägerier, som också
vimla i den äldre grafologiska litteraturen. -
Det var därför ett afgjordt framsteg, när Michon
i grafologien införde den empiriska metoden,
d. v. s. analyserade skrifstilens egendomligheter
och i erfarenheten sökte ett stöd för deras
sammanställande med bestämda karaktärsdrag hos
den skrifvande. Om han hos ett antal personer
med ett visst gemensamt karaktärsdrag fann
ett visst också gemensamt kännetecken hos
skriften, så slöt han, att det sistnämnda var
det grafologiska uttrycket för karaktären i
fråga. Emellertid äro skrifrörelserna en så
komplicerad mekanism och de orsaker, som bestämma
deras egendomligheter, så många och invecklade,
att man på denna väg ej har någon utsikt att
komma till verkligt säkra resultat. Det är
nämligen icke blott den skrifvandes allmänna
psykiska beskaffenhet, som bestämmer hans
skrifstil, utan en mångfald andra faktorer:
graden af skriffärdighet, skrifmaterialiernas
beskaffenhet, den fysiologiska beskaffenheten
af handen och dess motoriska mekanism m. m. Och
det finnes ingen möjlighet att vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
