Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granberg, Louise Elisabet - Granberg, Johan Olof - Granberget - Gran Canaria - Gran Chimu - Grand - Grand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålde den 1880. Liksom systern lämnade
hon en stor mängd stycken för scenen,
dels i original, dels i bearbetningar, men
alltid anonymt. Bland originalen torde Johan
Fredman (1861), "bellmaniad" i fem akter,
vara det mest bekanta. Bland bearbetningarna
och öfversättningarna märkas Sheridans’
"Tadelskolan" (1858; efter Dorphs danska
öfv.), Augiers "Moderna vinglare" (1861) och
"Giboyers son" (1863). Hon var äfven systerns
medarbetarinna vid författandet af åtskilliga
bland de originalpjäser, som under dennas namn
gingo öfver tiljan. Vid några af dem, såsom
Stockholmsbesöket (1849) och Tidens strid eller
det bästa kapitalet (1850), är detta antydt genom
den dubbla pseudonymen Carl Blink och Georges
Malméen. Efter en lång tids hvila uppträdde fru
Stjernström, ånyo under pseudonymen Carl Blink,
som författarinna, denna gång hufvudsakligen
till en serie historiska romaner med ämnen från
Sveriges medeltid och Vasatiden, afsedda att som
ungdoms- och folkläsning utgöra en fortsättning
på Starbäcks: Sten Sture den äldre och hans
samtida (1888; 2:a uppl. 1903), Svante Nilsson
Sture och hans samtida (1889), Sten Sture den
yngre och Kristina Gyllenstjerna (1890), Gustaf
Vasa och hans samtida (1891), Erik XIV och Johan
III (1892), Karl och Sigismund (1896), Gustaf
II Adolf och hans samtida (1897). Hennes sista
större arbete var Ur lifvet. Tidsbild (1903).
Granberg, Johan Olof, konsthistoriker, f. 24
sept. 1858 i Stockholm, blef student i Lund
1879 och e. o. amanuens vid Nationalmuseum
1884. Åren 1886-1900 var han redaktör för "Ny
illustrerad tidning". Han blef 1899 bibliotekarie
vid Akademien för de fria konsterna och 1906
därjämte sekreterare vid Nationalmuseum. Efter
att på egen hand ha idkat konsthistoriska studier
hemma och i utlandet utgaf G. 1883 Pieter
de Molijn de oude och spåren af hans konst,
hvilket arbete hälsades med varmt erkännande af
utländska auktoriteter. Sedermera har G. egnat
sig åt tafvelforskning, särskildt rörande
1600-talets holländska måleri. G:s förnämsta
arbeten äro kataloger öfver utställningarna af
äldre mästares taflor ur svenska privatsamlingar
1884 och 1893, Catalogue raisonné de tableaux
anciens inconnus jusqu’ici dans les collections
privées de la Suède (1886), Konsthistoriska
studier och anteckningar (1895), Drottning
Kristinas tafvelgalleri på Stockholms slott
och i Rom (1896; förkortad fransk uppl. s. å.),
Allart van Everdingen och hans "norska" landskap
etc. (1902), Kejsar Rudolf II:s konstkammare
och dess svenska öden (1903), Skoklosters
slott (s. å.). I skriften om Everdingen har
G. ådagalagt, att dennes motiv voro hämtade
från Sverige, ej - såsom dittills uppgifvits -
från Norge.
J. K-e.*
Granberget, kronopark i Neder-Kalix socken,
Kalix revir och Norrbottens län, bildad
därigenom, att enligt k. br. 14 juli 1874
till kronopark afsattes nybygget 1/2
mtl Granberget n:o 1. Areal 1,603 har.
G. Sch.
Gran Canaria, den näst största af Kanarieöarna,
belägen i midten af ögruppen. 1,667
kvkm. 127,471 inv. (1900). Ön har en nästan
cirkelrund form och består af en vulkanisk
bergmassa af omkr. 1,800 m. höjd, med dalar
och raviner utstrålande likt radier mot
kusten. Högsta toppen är Pico de los Pechos
(1,951 m.). Ön är den fruktbaraste i ögruppen,
och
jordbruket är högt utveckladt, ehuru endast en
mindre del af ön är odlad. Af koschenill utföras
årligen omkr. 80,000 kg. Äfven boskapsskötseln
är af vikt. Ön eger öfver 100 egna fartyg och
drifver stort fiske. Hufvudstaden, Las Palmas,
på nordöstra kusten, med 44,517 inv. (1900),
har god hamn, skeppsvarf och liflig handel. Af
andra orter märkas Telde i det inre, 8,978 inv.,
Teror, med varma bad och biskopsresidens, 4,125
inv., Galdar, 5,278 inv., fordom säte för de
kanariske konungarna, och Arucas, med 9,367 inv.
(J. F. N.)
Gran Chimu. Se Chimu.
Grand [gra], fr. (af lat. grandis),
stor. - Grand aumônier [grad åmånië], fr.,
storallmoseutdelare, öfverhofpredikant. Se
Allmoseutdelare. - Grand chambellan [gra
Jäbälä7], fr., öfverstekammarherre. - Grand
chancelier [gra jäselië], fr., storkansler,
rikskansler. - Grand-duc [gra dykk], fr.,
storhertig, storfurste. - Grand-duché [gra dy J
e], fr., storhertigdöme. - Grande-duchesse [grad
dyjä’ss], fr., storhertiginna, storfurstinna.
- Grande misère [grad misär], fr.
Se Misär. - Grandeur [grädör], fr.,
storhet, höghet, storslagenhet, högsinthet.
- Grand-maître [gra mätr], fr.,
stormästare, högmästare. - Grand’mère [gra
mar], fr., farmor, mormor. - Grand-oncle
[grad å’kl], fr., faders eller moders farbror
eller morbror. - Grand-père [gra par], fr.,
farfar eller morfar.
- Grand-prévôt [grä-prevå]. Se
General-gevaldiger. - Grand-seigneur
[grä-sänjör], fr., förnäm herre (jfr En
grand seigneur); Le grand seigneur,
storherren, turkiske sultanen. -
Grand’tante [grä-ta’t], fr., faders eller
moders faster eller moster. - En grande tenue
(se d. o.). - La grande nation
[la grad nasiå7], fr., "den stora nationen",
en smickerbenämning, som Napoleon I i
en proklamation till italienarna 1797 gaf åt
franska folket.
- Le grand siècle [le gra siäkl], "det stora
århundradet", Ludvig XIV:s tidehvarf (särskildt
ur litterär synpunkt).
Grand (sp. grande, "storman"), titel för
medlemmar af den högsta spanska adeln, fördes
redan på 1200-talet i konungariket Kastilien
af det kungliga husets anförvanter och andra
genom börd eller rikedom utmärkta personer. De
innehade län mot skyldighet till krigstjänst,
voro skattefria och kunde icke utan konungens
medgifvande stämmas inför domstol. Granderna
innehade sin värdighet med ärftlig rätt, egde
företrädesrätt till de högsta statsämbetena,
fingo i konungens närvaro ha hufvudet betäckt och
tilltalades af honom med orden: "Mi primo" (min
kusin). I riksdagen (cortes) hade de plats efter
prelaterna. Grandernas makt bröts af kardinal
Jimenes under Ferdinand den katolskes (d. 1516)
och Isabellas (d. 1504) regering, och Karl I
(d. 1558) skapade en hofadel. Granderna indelades
efter denna tid i tre klasser och buro titeln
excellens. Värdigheten afskaffades under Josef
Bonapartes regering (1808-13), men återställdes
efter restaurationen (1814). Genom Estatuto real
(1834) erhöllo granderna första plats i Första
kammaren ("proceres"). När republiken infördes
(1868), upphäfdes grandvärdigheten för andra
gången, men konung Alfons XII återupplifvade
den gamla titeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
