Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 131-132 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granit - Granit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jämnkorniga massan; bergarten får då ett
porfyriskt utseende och kallas porfyrartad
granit l. porfyrgranit, äfven ögongranit,
när de större fältspatskornen ligga mera tätt
samt glimmern smyger sig omkring och emellan
dessa.


Fig. 2. Grofkornig granit (nat. storl.),
polerad yta, från Virbo (s. k. Virbogranit).

Där graniten varit utsatt för ett
starkt ensidigt tryck och därigenom erhållit en viss
flasrig, om gnejs erinrande struktur, benämnes
den gnejsgranit. Så är ofta händelsen med
den såsom äldst ansedda s. k. urgraniten. -
Graniten är en inom flera länder (Sverige,
Finland, Norge, Tyskland, Italien, Skottland,
Nord-Amerika m. fl.) förekommande, mycket
allmän bergart, och Sverige är rikt på en
mängd olika varieteter däraf. Särskildt stor
utbredning har graniten inom Blekinge, Småland,
Östergötland, Uppland, södra Dalarna och östra
Värmland, sydöstra Jämtland och Härjedalen
samt Västerbottens och Norrbottens län. Endast
Gottland och Öland äro h. o. h. i saknad af
sådan. De svenska graniterna, om än sinsemellan
af olika ålder, tillhöra alla urberget (det
arkeiska systemet), med undantag för områden
kring Ragunda i Jämtland och i Ångermanlands
skärgård, där yngre (postarkeiska, algonkiska)
rapakiviartade graniter förekomma. Bland
sådana unga graniter är den finska och åländska
rapakivigraniten väl bekant; hos denna äro de
särskilda mineralkornen mindre fast förenade
med hvarandra, och ortoklasfältspatskornen
omgifvas af en smal plagioklasfältspatszon,
som lättare vittrar, i följd hvaraf stenen
småningom sönderfaller till grus och därför
äfven kallas själffrätsten. Inom Kristiania-
och Drammentrakterna i Norge finnes granit,
som är yngre än silurtiden.

De flesta svenska granittyper ha erhållit
namn efter de platser och trakter, omkring
och inom hvilka de äro bäst utbildade,
t. ex. Stockholmsgranit och
Bohuslänsgranit (småkornig, grå eller rödaktig, svagt
porfyrisk), Uppsalagranit (medelkornig, grå
hornbländegranit), Salagranit (medelgrof,
grå), Örebro-Fellingsbro- och Karlshamnsgranit (tämligen grof,
rödlätt, porfyrisk), Filipstadsgranit (medelgrof,
violettgrå, vanligen porfyrisk), Växjögranit
(medelgrof. röd och grå, jämnkornig), Virbo- och
Våneviksgranit (tämligen grof, röd; se fig. 2),
Räfsundsgranit (i Jämtland, Ångermanland och
Västerbotten; grofkornig, röd porfyrgranit),
Vängegranit (n. om Uppsala; tämligen grof
kornig, rödlätt, kvartsrik), Järnagranit (Järna
i Dalarna, m. m.; violettgrå, medelgrof med
hornblände), Järbogranit (Järbo s:n, Dalsland;
pressad, omvandlad), Varbergsgranit (en
egendomlig, grönaktig pyroxenförande varietet)
m. fl.

Graniterna äro bergarter med djuphabitus (se
Djupbergarter); de ha bildats genom långsamt
stelnande af en kiselsyrerik silikatsmälta
(magma) på större eller mindre djup under
dåvarande jordyta och förekomma dels i
form af sammanhängande massor (massiv) af
ganska olika storlek, bildande hela berg och
bergsträckningar, dels i form af större eller
mindre, från massiven utgrenande "gångar" och,
ådror i andra bergarter. I de smalare gångarna
har graniten ofta antagit en mycket finkornig,
stundom nästan tät textur (aplitgranit l. aplit,
se d. o.). - På grund af sin hårdhet och
motståndskraft mot vittring har graniten en
vidsträckt användning som byggnadssten, till
kaj- och brobyggnader, gatubeläggning, pelare,
pilastrar och monument m. m., såväl inom Sverige
som annorstädes; äfven, till skulpturverk har
den i senare tider blifvit använd, t. ex. å
riksdagshuset i Stockholm. Bergarten utgör
i mer eller mindre bearbetadt tillstånd en
mycket viktig exportartikel för Sverige. De
förnämsta platserna för granitexport äro belägna
inom kusttrakterna i Bohuslän, Blekinge och
Småland. De svenska graniterna ha för afsättning
i mellersta och. norra Tyskland svåra medtäflare
i de sachsiska. Graniterna i Skottland och Irland
påminna i afseende
på färg och struktur ganska mycket om de svenska.
Jfr Stenindustri.

En mycket grofkristallinisk blandning af kvarts,
fältspat och vanligen ljus glimmer kallas
pegmatit l. pegmatitgranit. Den uppträder i
regel ej som större massor, utan bildar mer eller
mindre mäktiga gångar eller oregelbundna partier
i andra kristalliniska bergarter. Där mineralen
äro särdeles groft utbildade (t. ex. vid Ytterby,
nära Vaxholm,, m. fl. st.), brytes pegmatiten
för vinnande af kvarts och fältspat till glas-
och porslinsfabrikationen; den ljusa glimmer,
som i form af tunna blad finnes i handeln,
erhålles också ur pegmatit. Stundom är hos
pegmatit fältspaten genomvuxen af kvartsstänglar
på ett sådant sätt, att dessa i tvärbrott bilda
figurer, som ega en viss likhet med hebreiska
bokstäfver; det hela kallas då skriftgranit. -
Om s. k. "svart granit" inom stenindustrien se
Diabas, och Diorit.

Rörande svenska graniter, deras förekomst,
indelning och sammansättning m. m. se
"Öfversigtskarta öfver Sveriges berggrund" jämte
text i Sveriges Geol. undersökn. Ser. Ba, n:o 6;
- S. G. U:s kartbladsbeskrifningar i Ser. Aa;
- I. P. Holmquist, "Studien über die granite
von Schweden" (i "Bull. of the Geol. inst. of
Upsala", Vol. VII, 1906), ock H. Hedström, "Om
Sveriges naturliga byggnads- ocb ornamentstenar"
(i "Sveriges Geol. undersökn.",, 1908).
E. E.

Granit (af it. granito, halffrusen fruktsaft).
1. Ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>