Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grant, Ulysses S. (Sidney eller Simpson) - Grant, James - Grant, James Augustus - Grantbridge - Grant-Duff - Granth - Grantha - Grantham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
segrade han vid Inka och Corinth. 4 juli
1863 intog G. efter ett halft års strider
med Pemberton och Joseph Johnston fästningen
Vicksburg, hvarigenom de konfedererade förlorade
väldet öfver Mississippi, och utnämndes därpå
till divisionsgeneral i unionens armé och
öfverbefälhafvare i västern; genom segern
vid Chattanooga nov. 1863 öfver general Bragg
tryggade han nordstaternas makt öfver Kentucky
och Tennessee och möjliggjorde Shermans följande
infall i Georgia. Själf utnämndes G. i mars
1864 till generallöjtnant och befälhafvare
öfver unionens samtliga härar, hvarpå han i
maj s. å. med Potomac-armén öppnade fälttåget
mot Petersburg och Richmond, sydstaternas
hufvudstad, hvilket fortfor i elfva månader
under hårdnackade strider. 3 apr. 1865 måste
Richmond gifva sig på nåd och onåd, och 9
apr. kapitulerade sydstatsgeneralen Lee med
återstoden af sin här. Med Joseph Johnstons
följande kapitulation (27 apr.) var kriget
slut. Trots G:s framstående fältherregåfvor hade
han under sitt sista fälttåg knappast visat
sig Lee fullt jämbördig, men dennes slutliga
nederlag var från början så godt som gifvet
genom unionshärarnas öfvermakt.
Efter inbördeskrigets slut gjordes G. 1866
till general i Förenta staternas armé,
och hans politiska bana tog sin början;
aug. 1867-jan. 1868 skötte han provisoriskt
den suspenderade krigsministern Stantons
befattning. Af det republikanska partiet
uppställdes han i maj 1868 som kandidat till
presidentskapet, och resultatet af valen 3
nov. s. å. blef 214 elektorer för G. och blott 80
för Horatio Seymour, demokraternas kandidat. 4
mars 1869 tillträdde G. presidentsämbetet. I sitt
budskap till kongressen 6 dec. 1869 förordade
han anläggandet af en kanal genom Panamanäset
och neutralitet i de upproriske kubanernas
strid med Spanien. Den viktigaste händelsen
i den inre politiken under hans fyra första
presidentår var antagandet af det femtonde
amendemanget till konstitutionen 1870, som
afsåg att trygga negrernas rösträtt. Tvisterna
med England i Alabamafrågan och om gränsen vid
Vancouver löstes lyckligt 1871-72; G:s uttalande
1870 för annexion af San Domingo vann däremot
ej kongressens bifall. I nov. 1872 omvaldes
G. till president för ytterligare fyra år med
286 elektorsröster, medan blott 66 tillhörde hans
medtäflare H. Greely, som dog före det slutliga
valet (14 röster kasserades). Med G:s kraftiga
understöd genomfördes i jan. 1875 en reform i
myntväsendet ("Resumption act") för att efter
hand befria landet från det sedan inbördeskriget
med tvångskurs cirkulerande pappersmyntet
("greenbacks"). F. ö. framträdde under hans andra
presidentskap med ökad styrka ett missnöje med
hans förvaltning, som redan börjat yttra sig
under hans fyra första år. En af orsakerna till
detta missnöje var ställningen i sydstaterna, där
ämbetsmän och politiker från norden missbrukade
sin ställning under rekonstruktionsperioden efter
kriget och motsatsen förblef skarp mellan de
hvite och negrerna; särskild uppmärksamhet väckte
unionstruppernas ingripande i Louisiana (1873-74)
med G:s gillande. En annan orsak var G:s i
många fall mindre lyckliga val af ämbetsmän,
i det han, trots sin personliga redbarhet,
visade sig ur stånd att hindra, att vänner och
släktingar till de republikanske partiledarna
mer och mindre oförtjänt erhöllo poster i statens
tjänst och vid deras skötsel gjorde sig skyldiga
till öfvergrepp och t. o. m. försnillning af
statsmedel. Han saknade nämligen tillräcklig
förmåga att bedöma människor och lade i dagen
en öfverdrifven vänfasthet äfven mot ovärdiga,
liksom han också i mottagandet af skänker af
beundrare, som sedan utnämndes till ämbeten,
röjde en viss brist på takt. 1874 vunno också
demokraterna stark majoritet i representanternas
hus (181 röster mot 111). Under sådana
förhållanden befäste sig den första gången
redan af Washington uttalade grundsatsen, att
samme man ej tre gånger borde bekläda unionens
högsta ämbete, och vid presidentvalet 1876 blef
G. ej uppsatt som kandidat, utan efterträddes 4
mars 1877 af R. B. Hayes. Han företog därefter
på ett unionens krigsskepp en resa omkring
jorden. Vid presidentvalet 1880 uppställdes han
ånyo som kandidat af en del af republikanska
partiet ("stalwarts"), men måste vika för
J. A. Garfield. Sedermera förlorade han 1884
sin förmögenhet genom ett bankföretags fall,
hvari han och en af hans söner ingått, hvarför
kongressen beviljade honom en pension. En
praktfull mausolé öfver hans stoft invigdes
1897. - Efter G:s död utgåfvos Personal memoirs
(2 bd, 1885-86), författade af honom under de
sista månaderna af hans lif. Biografier öfver
G. äro utgifna af Headley (ny uppl. 1885), Larke
(1879), Browne (1885), Wilson (1885 och 1897),
Church (1897) och Garland (1898). Jfr Badeau,
"Military history of U. S. G." (3 bd, 1867-81,
ny uppl. 1885; alltför lofprisande) och Mc
Clellan, "Personal memoirs and military history
of U. S. G." (1887). G. W-k.
Grant [grä’nt], James, engelsk skriftställare,
f. 1 aug. 1822 i Edinburgh, d. 5 maj 1887 i
London, egnade sig först åt militäryrket. Bland
hans många romaner, till hvilka ämnet vanligen är
hämtadt från Skottlands historia, märkes Philip
Rollo (1854; "Filip Rollo", 1864). 1850-70
var G. utgifvare af Londontidningen "Morning
advertiser" och var därjämte en flitig
medarbetare i "Metropolitan magazine". Dessutom
skref han bl. a. åtskilliga teologiska,
historiska och kulturhistoriska arbeten,
Old and new Edinburgh (3 bd, 1880), som anses
värdefullast, och Memoirs and adventures of
Sir John Hepburn (1851; "Konung Gustaf Adolfs
skottska krigare", 1853). G. öfvergick 1875 till
katolska läran.
Grant [grä’nt], James Augustus, engelsk officer
och upptäcktsresande, f. 1827 i Skottland,
d. 1892, deltog som officer i Ostindiska
kompaniets tjänst i fälttåget mot seapoys
(1856-58) och tjänstgjorde i lord Napiers
stab under abessinska fälttåget (1867-68). Sin
ryktbarhet vann han genom den 1860 i sällskap
med Speke företagna upptäcktsresan till
Nilens källor med Sansibar till utgångspunkt,
öfver denna färd skref han bl. a. A walk across
Åfrica (1864) och Summary of the Speke and Grant
expedition (i Geografiska sällskapets i London
"Journal", 1872).
Grantbridge [grä’ntbridj]. Se Cambridge 2.
Grant-Duff [grä’nt-da’f]. Se Duff 1, sp. 1023.
Granth. Se Govind Singh.
Grantha. Se Drayida, sp. 837.
Grantham [grä’ntham], stad i engelska
grefsk. Lincoln, vid Witham. 17,593
inv. (1901).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
