Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 185-186 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gregh, Fernand Charles Félix - Gregoir, Édouard Georges Jacques - Grégoire, Henri - Gregorcic, Simon - Gregorianska kalendern, Gregorianska tidräkningen - Gregorianska kristna - Gregorianska sången - Gregorius V

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

humaines</i> (1904) och L’or des minutes (1905), i
hvilka en optimistisk social-radikal åskådning
härskar. La fenètre ouverte (1901) och Étude
sur Hugo (1904) innehålla kritiska studier.

Gregoir [gragöiär], Édouard Georges Jacques,
belgisk musiker, f. 1822 i Antwerpen, d. 1890 i
dess närhet, uppträdde i början såsom pianist,
men egnade sig sedan åt komposition och
musikhistoria. Hans tonsättningar (operor,
oratorier, sånger, instrumentalstycken)
äro mindre betydande, men genom sina många
teoretiska arbeten, Essai historique sur la
musique et les musiciens dans les Pays-Bas
(1861), Les artistes-musiciens néerlandais
(1864), Recherches historiques concernant les
journaux de musique (1872), Panthéon musical
populaire (6 bd, 1876-77) m. fl., inlade han
betydande förtjänst om musikens historia,
särskildt i Belgien och Nederländerna. - Äfven
G:s äldre broder, den framstående pianisten
Jacques Matthieu Joseph G. (f. 1817, d. 1876),
var tonsättare. A. L.*


Grégoire [gregoär],
Henri, fransk politiker och filantrop, f. 1750
i Vého (nära Lunéville), d. 1831 i Paris, fick
sin uppfostran i jesuitkollegiet i Nancy, men
slöt sig sedermera till jansenisterna. Han
blef hjälppräst och sedan kyrkoherde i
Embermesnil i Lothringen samt valdes 1789 till
en af prästerskapets representanter i états
généraux. G. vann snart stort inflytande och
var en af dem, som genomdrefvo prästeståndets
förening med tredje ståndet. I konstituerande
nationalförsamlingen arbetade han med ifver för
afskaffande af alla privilegier, för införande af
religionsfrihet och för den gallikanska kyrkans
frigörande från påfvens välde. Han valdes
1791 till konstitutionell biskop af Blois. I sept.
1792 vald till medlem af konventet, slöt han sig
till jakobinerna, men röstade icke för Ludvig
XVI:s afrättning. Entusiastisk filantrop,
kämpade G. för slafhandelns förbjudande,
för negerslafveriets afskaffande och
för många andra reformer. Han valdes 1795
till medlem af de femhundrades råd och
1800 till ledamot af lagstiftande kåren.
Sitt biskopsämbete afsade han sig 1801.
Han var medlem af senaten 1801-14. Fastän han
hörde till oppositionen, behandlades han
likväl med skonsamhet af Napoleon,
som förlänade honom grefvetiteln, hvilken
G. dock ej begagnade. Efter Bourbonernas
återkomst förföljdes G. på ett småaktigt sätt.
Han invaldes 1819 i deputeradekammaren, men
uteslöts af den rojalistiska majoriteten.
Sina sista lefnadsår tillbragte han i
torftighet i Paris. Af hans många skrifter
må här nämnas Ruines de Port-Royal (1801),
De la traite et de Vesclavage des noirs
et des blancs (1815), Essai historique sur
les libertés de l’Église gallicane (1818) samt
värdefulla Mémoires (utg. af H. Carnot 1837-40).
E. W.

Gregorcic [-gårtjitj], Simon, slovenisk skald,
f. 1844, d. 1906, tjänstgjorde som präst i flera
församlingar, senast i Gradiska (Gradisca),
där han efter
nödtvungen tjänstledighet var bosatt efter
1887. Hans lyriska dikter, Poezije (3 bd, 1882,
1888 och 1902; flera uppl.), utmärka sig för
djup känsla, varm kärlek till fosterlandet
och mänskligheten samt vårdadt språk. Han
anses som slovenernas bäste skald vid sidan
af Askerc (se d. o.). Han är mindre kraftfull
än denne, hvars konstnärliga styrka ligger i
balladen, men varmare i sin lyrik. Med Askerc
delade han i egenskap af präst lotten att
blifva förföljd af sina katolska förmän på
grund af förment "irrlärighet" och "erotisk
förförelse". Mot dessa klerikala beskyllningar
utgaf han 1882 en försvarsskrift. G. drog
sig själfmant tillbaka och hemföll åt ett
melankoliskt svårmod, som hämmade den skaldiska
utvecklingen. 1894 utkom ett urval af hans
dikter med anledning af hans 50-års jubileum.
A-d J.

Gregorianska kalendern, Gregorianska
tidräkningen. Se Borgerligt år och Kalender.

Gregorianska kristna. Se Armeniska kyrkan,
sp. 19.

Gregorianska sången kallas den troligen
under påfven Gregorius den store (d. 604)
reviderade och stadfästa kristna ritualsången,
hvilken ännu i dag bildar grundvalen för
katolsk kyrkosång. (Enligt Gevaërts forskningar
skulle nämnda regleringsåtgärd snarare vara att
tillskrifva Gregorius II eller Gregorius III;
detta har han dock ej kunnat leda i bevis,
och man torde fortfarande böra vidhålla, att
det är Gregorius I, som ordnat och fastställt
den liturgiska sången, på grundvalen af hvad
flera tidigare påfvar, bl. a. Gelasius I,
uträttat. Detta utesluter icke, att äfven påfvar
efter Gregorius I kunnat öfva inflytande på
den ytterligare utarbetningen. Själf har han
näppeligen haft någon andel i komponerandet
eller bearbetandet af dessa många antifonier,
responsorier, offertorier, kommunioner,
hallelujaer o. s. v.). Den gregorianska sången
var i likhet med den ambrosianska från början
recitativisk och rytmiskt omväxlande; först
längre fram i tiden, efter mensuralmusikens
uppkomst, stelnade den i den likformiga
rytmen, cantus planus. Äfven den antifona
sången (se Antifoni) var troligen
gemensam för båda; och öfver hufvud torde
den gregorianska musiken ha utgjort endast en
revision af den ambrosianska. Tonskriften i
Gregorius’ antifonarium bestod af "neumer"
(se d. o.), icke, såsom förr antogs, af
latinska bokstäfver; en förmodad kopia af
det ej mera existerande originalet finnes i
stiftsbiblioteket i S:t Gallen. Senare noterades
den gregorianska sången med s. k. koralnoter,,
svarta fyrkanter på fyra linjer.
A. L. (E. F-t.)

Gregorios V (eg. Georgios Angelopulu), patriark
i Konstantinopel, f. omkr. 1740, blef efter
att en tid ha varit metropolit i Smyrna på
1790-talet patriark i Konstantinopel. Vid
två olika tillfällen skildes han för längre
tid genom afsättnmg från denna plats; under
sin vistelse som förvisad på berget Athos
sysslade han med litterära arbeten, liksom han
också som patriark visade ett lifligt intresse
för bildningens höjande bland sina landsmän,
bl. a. genom inrättande af ett boktryckeri
i Konstantinopel. Då Ypsilantis 1821 höjde
upprorsfanan i Donau-furstendömena, lyste
G., som då för tredje gången var patriark,
de upproriske i kyrkans bann, men misstänktes
likväl af turkarna - kanske med skäl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>