- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
193-194

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gregorius XIV - Gregorius XV - Gregorius XVI - Gregorius af Armenien - Gregorius af Nazians

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spanska partiet och ligan i Frankrike. Litt.: se
G 15.

illustration placeholder

17. G. XV (1621-23), förut kardinal
Alessandro Ludovisi, f. 1554 i Bologna, var
gammal och ålderdomssvag,
när han 9 febr. 1621
besteg påfvestolen, och
dog redan 8 juli 1623.
Under hans ponfcifikat
vann motreformationen
dock stora segrar, så i
Böhmen, Österrike och
Ungern; äfven i Frankrike
och Nederländerna
äro segrar att anteckna.
G. stiftade den s. k.
propagandan (congregatio
de propaganda
fide
),
kanoniserade Loyola (se
d. o.) och genomförde den ännu gällande ordningen
vid påfveval. Litt.: se G. XIII.


illustration placeholder

18. G. XVI (1831-46) hette egentligen
Bartolommeo Alberto (som klosterbroder
Mauro) Cappellari, f. 15 sept. 1765 i
Belluno, inträdde vid 18 års ålder i kamaldulensorden,
försvarade 1786
en tes om påfvens
ofelbarhet, blef 1805 abbot
i klostret San Gregorio
i Rom, uppehöll sig
under den franska
ockupationen af Rom på
Murano, återkom 1814
samt blef 1825 kardinal
och prefekt för
propagandan. Som sådan
deltog han i flera af
den följande tidens
konkordatförhandlingar.
Till påfve valdes G.
2 febr. 1831. Innan
han fått sin vigning, stod han midt uppe i den
italienska revolutionen. G. lyckades med
österrikisk hjälp kufva resningen i Bologna. Då han
icke gjorde min af att vilja infria de löften om
en förbättrad styrelse han genom ett edikt af 23
mars 1831 gifvit, kräfde de fem stormakterna
genom ett memorandum af 21 maj 1831 vissa
reformer. G. lyckades emellertid under allehanda
förevändningar förhala tiden, tills en ny resning
tvang honom att åter fly till Österrikes hjälp,
hvilket föranledde Frankrike att besätta Ancona (1832).
Först 1838 utrymdes åter Kyrkostatens område. I
styrelsen förblef i hufvudsak allt vid det gamla, och
1843 framträdde nya rörelser i Bologna och Rimini.
På det kyrkopolitiska området var G. lika obenägen
för alla eftergifter åt den moderna tidsandan. Han
råkade i konflikt med Preussen på frågan om de
blandade äktenskapen. Läran om jungfru Marias
obefläckade aflelse tog stora steg fram emot sin
dogmatisering, och den berömda, mot Lamennais
riktade encyklikan Mirari vos (15 aug. 1832)
utgjorde en krigsförklaring mot hela det moderna
samhället. G:s ultramontana politik frammanade
under de sista åren af hans pontifikat både i
Frankrike och Italien en kampanj mot jesuiterna.
G. hyste stort intresse för vetenskap och konst;
han inrättade nya museer (Museo Etrusco och Museo
Gregoriano), återuppbyggde S. Paolo fuori,
understödde Mais och Mezzofantis forskningar och
Overbecks konst. G. afled af ansiktsros 1 juni 1846.
Litt.: Fr. Nielsen, "Pavedömmet i det nittende
hundredaar", II (2:a uppl. 1898).
T. H-r.

Gregorius af Armenien, en legendarisk behandling
af Armeniens apostel (se Gregorius
Illuminator
), hans lif och martyrskap, som under
medeltiden bearbetades bland andra helgonlegender.
Från en latinsk redaktion af Simeon Metaphrastes
öfversattes den i slutet af 1300-talet till svenska,
en öfv., som numera är bevarad endast i två
handskrifter, den ena (Codex Bergmannianus, i
Lunds universitetsbibliotek) från omkr. 1420, den
andra (Cod. A 49, i Kungl. biblioteket i Stockholm)
från midten af samma årh. Den svenska öfv.
utmärkes för ren språkform och stort välde öfver
modersmålet, öfversättaren är obekant.
R. G.

Gregorius af Nazians (G. naziancenus),
en af de tre kappadociske fäderna, f. 329, son af
biskop Gregorius i Nazians i Kappadocien och dennes
fromma maka Nonna. Efter studier hos Didymus den
blinde i Alexandria och filosoferna i Aten tillbragte
den yngre Gregorius några år hos sin vän Basileios
den store i dennes kloster. Han blef liksom denne
"ungnicænare" (så kallas ofta de, hvilka efter
Athanasius upptogo kampen mot arianismen och förde
Nicæa-dogmen om Jesu väsensenhet med Fadern
till seger på 2:a ekumeniska mötet i Konstantinopel
381). Som teolog var han den förnämste inom
partiet och måhända den förnämste, som grekiska
kyrkan egt efter Origenes; han fick ock redan af
samtiden hedersnamnet Teologen. Hans liksom
de andre kappadociernas mål var att förena
origenistisk vetenskaplighet med nicensk ortodoxi.
Treenighetsläran utformades af honom sådan den
sedermera segrade i kyrkan. Han betecknar ock en
höjdpunkt i gamla kyrkans pastorala verksamhet, i det
att han för första gången ställde fordran på ett
individuellt förfarande vid själavården; denna borde
rätta sig efter den psykologiska diagnosen af hvarje
enskild själ. Äfven som vältalare är G. en af gamla
kyrkans främsta, om ock ofta exalterad i sitt patos.
Som grekisk diktare är han märklig därigenom, att
han var den förste, som skref enligt ordens accent
i talspråket, och genom sin själfbiografi på vers,
en förelöpare till Augustinus’ "bekännelser". - G.
var en känslomänniska, beroende af sina ofta
växlande sinnesstämningar, hvarom ock hans yttre lif
bär vittne. Af sin vän Basileios, som blifvit
ärkebiskop, gjordes han till biskop i den undangömda
staden Sasima, men höll ej ut där länge, utan flydde
till öknen. 375 kallades han efter faderns död till
biskop i Nazians, men flydde äfven därifrån. 379
kallades han till Konstantinopel, där han höll sina
mest berömda fem tal om Logos’ gudom. Af kejsar
Theodosius utnämndes han till patriark och fick
ledningen af 2:a ekumeniska mötet, men stötte sig
med några, lämnade Konstantinopel och drog sig
undan till Nazians och slutligen till landet, där
han dog 390. Hans tal, bref och dikter ingå bl. a.
i Mignes "Patrologia". Jfr Loofs,
"Dogmengeschichte" (1906), Duchesne, "Histoire ancienne
de l’église", II (1908), och Holmquist, "Gamla
kyrkans historia" (1907).
Hj. H-t.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:47:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbj/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free