Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska elden - Grekiska filosofien - Grekiska kejsardömet - Grekiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sand, ökades dessutom af den tjocka rök
och kväfvande stank den utbredde. I
12:e årh. infördes grekiska elden till
England. När krutet uppfanns, kom den ur bruk.
O. E. G. N.*
Grekiska filosofien. Grekiska folkets
rika begåfning och lefvande intresse för
allt mänskligt, dess frihet från hvarje
dogmatisk religionslära och från en härskande
prästkast m. m. gåfvo tidigt anledning till
filosoferande. I de s. k. teogonierna, i det
betydelsefulla lagstiftningsarbetet inom nästan
alla Greklands stater, i den skarpa reflexion
på det mänskliga lifvets förhållanden, som
framträdde med "de sju vise", m. m. spåras
redan förberedelserna till en filosofi. Men
först med Thales (i 7 :e årh. f. Kr.) tog
filosofien egentligen sin begynnelse. Dess
historiska utveckling eger vida mer än den
modernas en typisk karaktär. Det hela företer
bilden af ett regelmässigt, af inre nödvändighet
ledt fortgående från lägre till högre former,
tills höjdpunkten nås, och man varsnar problem,
hvilkas lösning ej var möjlig för människor,
inskränkta till den personliga lifserfarenhet,
som var bestämd åt antikens folk. Då inträder
en återgång, lika regelmässig som framåtgåendet
varit. Orsaken därtill var tydligen i väsentlig
mån den, att grekerna på det filosofiska området
saknade alla föregångare samt att deras filosofi
föga eller intet påverkades af deras positiva
religionslära. Också skydde greken ej att
draga konsekvenser ur gifna förutsättningar,
äfven om de blefvo rent paradoxa. Detta allt
förlänar åt studiet af Hellas’ spekulation för
alla tider ett stort intresse och en stor vikt
samt gifver detsamma särskildt ett oskattbart
pedagogiskt värde. - Den grekiska filosofiens
ställning till bildningen i allmänhet var
intimare än den modernas. För greken var
hans filosofiska åsikt i egentlig mening hans
personliga lifsåskådning. Vetenskapens ställning
till lifvet var i Grekland ej så själfständig
som i det moderna Europa. Också menade man där
åtminstone ofta med filosofi ej blott lära,
utan äfven lif. Till den populära religionsläran
däremot intog filosofien hos grekerna en vida
mer isolerad ställning, än fallet är hos de
kristna folken. Dels förhöll sig filosofien
likgiltig gentemot myterna, dels trädde den
mot dem i bestämd opposition (eleatismen),
dels kunde äfven dess ställning till dem vara
till en viss grad vänskaplig. Den sökte då
än omtyda myterna till symboliska uttryck
för de sanningar den själf ville inskärpa,
och till hvilka den på helt annan väg kommit
(stoikerna), än förhöll den sig kritiskt till
dem och upptog det, som öfverensstämde med
dess egen världsåsikt, men förkastade det
däremot stridande (Platon). Ingen filosofisk
åsikt var däremot af denna religionslära i
egentlig mening påverkad. Hufvudfrågan för
greken var: "hvad är universum (to pan)?" I
början fattades detta så, att uppgiften blef
att söka ett urämne, ur hvilket allt ytterst
skulle ha uppkommit. Sedermera fann man,
att förklaringen måste sökas ur det konstant
och evigt varande, och om detta lärde Platon,
att det är andligt och osinnligt, en värld af
idéer. Men i allt detta saknas den reflexion på
det mänskliga subjektet, som är utmärkande för
den moderna spekulationen, och som, åtminstone
under form af ett intresse för detta subjekt,
spåras äfven inom den senare spekulationens
lägsta former. Det kunskapsteoretiska problemet
och frågan om viljans
frihet, hvilka båda förutsätta en sådan reflexion
just på subjektet i motsats emot allt dess
innehåll, blefvo också därför ej hos grekerna
föremål för någon mer djupgående reflexion. Hvad
de i detta afseende presterat utgör emellertid
ej oviktiga förberedelser. Redan detta tryckte en
egendomlig prägel på den grekiska spekulationen,
den teoretiska såväl som den praktiska. Den förra
utgick från den naiva förutsättningen att i den
fullkomliga förnimmelsen är den fullkomliga
verkligheten närvarande, emedan lika kännes
af lika, utan att man egentligen frågade sig,
huru objektivitet eller sanning kan finnas i
det mänskliga förnimmandet. Den senare blef en
dygdelära i betydelsen af en lära om människans
duglighet att förrätta sitt värf, hvilket
i allmänhet taget blott afsåg denna världen
eller, äfven om den gick i viss mån därutöfver,
aldrig fortgick till att fatta sedligheten som
en samvetssak i egentlig bemärkelse, ej heller
kunde förläna den ett egentligen personligt
lifsinnehåll. - Om den grekiska filosofiens
allmänna skaplynne och utvecklingsgång se
vidare Filosofi och Filosofiens historia.
L. H. Å.*
Grekiska kejsardömet. Se Östromerska riket.
Grekiska litteraturen. Denna litteraturs
historia, för så vidt den tillhör den klassiska
forntiden, kan lämpligast fördelas i tre
perioder.
Första eller klassiska perioden (från den äldsta
tiden till omkr. 300 f. Kr.). Hos grekerna,
liksom hos de flesta andra folk, var litteraturen
till en början uteslutande poetisk och stod i
närmaste samband med religionsväsendet. Enligt
hvad sagorna förtälja, mottogo grekerna från
det sångrika Tracien, hvars område under
förhistorisk tid synes ha sträckt sig vida
längre mot s., första väckelsen till religiös
diktning. Därifrån skola nämligen i en aflägsen
forntid ha till Grekland invandrat heliga
skalder (Orfeus, Musaios, Eumolpos m. fl.),
hvilka lärt Greklands folk att i sångens
form kläda sina böner och tacksägelser till
gudarna. Väl torde dessa mytiska sångare snarare
få uppfattas som symboliska beteckningar för
vissa hufvudperioder eller hufvudriktningar
inom den äldsta skaldekonsten än såsom mänskliga
individer, och de under deras namn fortplantade
diktsamlingarna äro samt och synnerligen oäkta
och tillkomna under en långt senare tid;
men därmed motsäges alls icke verkligheten
af en från nämnda håll gifven impuls till
religiös skaldekonst. Lofsånger l. "hymner" och
"paianer" (de senare i synnerhet hörande till
Apollonkulten), dityramber l. Bakchossånger,
äfvensom bönesånger, klagosånger (threnoi)
och bröllopssånger (hymenaioi} omnämnas som de
oftast förekommande arterna af denna hieratiska
poesi. Efter hand började skaldegåfvan att
rikta sig äfven på andra ämnen än de rent
religiösa. I främsta rummet firades i skaldens
sång hjältarnas stordåd och underbara äfventyr,
och i dessa sånger om "männens ärorika bragder"
(klea andron) ligger fröet till det grekiska
epos (se d. o.). Hjältedikten l. det "heroiska
epos" har nått sin rikaste blomstring i den
af joner koloniserade delen af Mindre Asien,
ej synnerligen långt efter de omstörtningar,
hvilka åtföljde den grekiska vandringsperioden
(i 11 :e årh. f. Kr., enligt sägnen), och
där framträdde måhända redan i 10:e eller 9:e
årh. f. Kr. de under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
