Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Dinarchus). Alla dessa talare, af hvilka somliga
lefde i 5:e, andra i 4:e årh., ha efterlämnat
flera eller färre ännu bibehållna tal. Det
obestridda mästerskapet både som politisk
talare och som sakförare tillkommer Demosthenes
(omkr. 384-322). - Den grekiska filosofien
(jfr Filosofi och Grekiska filosofien) inträder
under denna period i ett nytt och betydelsefullt
skede. Den äldre spekulationen hade, såsom
hvilande på ovetenskaplig grund, dukat under
för sofisternas angrepp, och sofisterna själfva
stannade vid blotta förnekandet af sann kunskaps
möjlighet. Ur detta upplösningstillstånd räddades
filosofien af Sokrates (469-399) och
hänvisades på människans eget inre såsom det
lättast tillgängliga och tillika viktigaste
föremålet för filosofisk forskning. Sokrates
själf efterlämnade inga skrifter, men de från
honom utgångna, s. k. sokratiska skolorna
ha delvis en ganska stor litteraturhistorisk
betydelse, och dem tillkommer bl. a. förtjänsten
att i litteraturen ha infört dialogen såsom
en egen stilart. Sin högsta fulländning vann
denna hos Platon (429 1. 427-348), hvars många
dialoger utmärka sig lika mycket genom språkets
skönhet och formens konstnärliga fulländning
som genom innehållets djup och tankarnas höga
flykt, äfvensom hos Xenofon, hvilken,
utan att vara filosof i djupare mening, egnat
flera skrifter åt förevigandet af Sokrates’
minne och hvars arbeten äro att räkna bland
de yppersta mönster af attisk prosa. - Inom
de rent fackmässiga litteraturgrenarna må
nämnas Hippokrates från Kos (ung. 460-370),
den medicinska vetenskapens grundläggare och
författare till flera medicinska skrifter
på jonisk dialekt, matematikern Archytas
från Tarentum (i början af 4:e årh.) och
astronomen Eudoxos från Knidos (408-355). -
Mot slutet af hela denna litteraturperiod och
i viss mening sammanfattande hela dess vetande
framträdde Aristoteles från Stageira (384-322),
forntidens universellaste forskarsnille, hvilken,
i synnerhet berömd och epokgörande såsom filosof
(grundläggare af den peripatetiska skolan)
och naturforskare, i en mängd skrifter på ett
djupgående sätt behandlat de flesta af den tidens
kunskapsämnen. Hans lärjunge och efterträdare
Theofrastos har likaledes vunnit ett
berömdt namn som författare till filosofiska
och naturvetenskapliga skrifter, af hvilka en
del kommit till vår tid.
Andra perioden (från ung. 300 f. Kr. till
Augustus) kallas den alexandrinska, emedan
under densamma Alexandria, de bildningsälskande
Ptolemaiernas hufvudstad, var den förnämsta
medelpunkten för alla sträfvanden på den
högre kulturens område. Med undergången af
Greklands politiska själfständighet och den
grekiska odlingens utplanterande på främmande
mark var grundvillkoret för en rent nationell
litteraturs fortfarande blomstring ohjälpligen
förloradt. Furstlig frikostighet kunde
väl framkalla ett stort antal talangfulla
skriftställare och flitiga lärde, men den
lifskraftiga, originella produktionen hade
slocknat och kunde med inga konstlade medel
återställas. Utmärkande för detta tidehvarf
är därför dels efterbildning af de klassiska
mönstren, dels hopsamlande och vetenskaplig
bearbetning af den äldre litteraturens rika
skatter, hvartill det stora ptolemaiska
biblioteket i Alexandria och det efter dess
mönster inrättade biblioteket i Pergamon
(Mindre Asien) öppnade det rikaste tillfälle. -
En ny
skapelse på vitterhetens område var dock den från
Sicilien härstammande bukoliska dikten (idyllen,
herdedikten), hvars naturfriska skildringar
af herdelifvets och öfver hufvud det lägre
folklifvets enkla och okonstlade förhållanden
vunno lifligt bifall just på grund af det
starka afbrottet mot samtidens öfverförfinade
och konstlade bildning. Dess främste mästare voro
Theokritos från Syrakusa (hvilken omkr. 300 lefde
i Alexandria) och hans båda efterföljare
Moschos och Bion. Besläktade med denna diktart
äro Herondas’ på jonisk dialekt skrifna
"Mimiamber", humoristiska och delvis skabrösa
skildringar ur hvardagslifvet (omkr. 250). För
öfrigt mötte man inom skaldekonsten föga
annat än mer eller mindre osjälfständiga
efterbildningar. Dit hörde episka dikter af
Apollonios från Rhodos (efter 250),
Rhianos från Kreta, Euforion från Chalkis (alla
i 3:e årh.), lärodikter af Aratos från Soloi
i Cilicien (omkr. 270) och Nikandros från Kolofon
(omkr. 150), elegier af Kallimachos (omkr. 250),
lika berömd såsom skald och vetenskaplig filolog,
Hermesianax m. fl., tragedier och satyrspel
af åtskilliga författare, bland hvilka de mest
framstående sammanfattades i den s. k. "tragiska
sjustjärnan" l. "Plejaden". Äfven den "nya
attiska komedien" tillhör delvis början af
denna period. Ett besynnerligt mellanting
mellan sorgespel och lustspel var den af
tarentinaren Rhinton (omkr. 300)
införda fiyakografien l. hilarotragedien
(tragikomedi), äfven kallad "rhintonsk komedi",
hvilken hufvudsakligen synes ha parodierat den
äldre tragedien och de gamla sagorna. Äfven
förekommo satiriska och parodierande dikter
i episk form, de s. k. silloi, bland hvilkas
författare ("sillografer") Timon från Flius
(omkr. 280) gjorde sig bemärkt. Närbesläktade
voro den samtidigt af Sotades och Alexandros
från Etolien idkade "kinaidologiska poesien"
(kinaidoi; lat. cinædi) och den af Menippos
uppfunna, sedermera genom Varro hos romarna
införda satiren (Satira menippea) på blandad
vers och prosa. En synnerligen omtyckt diktart
var det korta, fint tillspetsade epigrammet,
och en mängd af dylika smådikter, oftast på
elegiskt versmått, sammanfattades sedermera
till s. k. "antologier", eller poetiska
"blomstersamlingar". Såsom uppfinnare af den
erotiska prosadikten eller romanen namnes
Aristeides (2:a l. l:a årh. f. Kr.) från Miletos,
hvarför man äfven åt denna art af vitterlek
gaf namnet "milesiska berättelser" (Fabulæ
milesiæ). - Prosalitteraturen under denna period
utmärker sig genom den största mångsidighet, och
betecknande för denna polyhistoriska riktning
är uppkomsten af en ny vetenskap, den s. k.
filologien, hvarmed öfver hufvud förstods en
mångsidig och olikartade kunskapsämnen till ett
system sammanfattande lärdom (polymathi). Främste
målsmannen för denna riktning och tillika
den förste, som kallat sig ’’filolog’’,
var Eratosthenes från Kyrene (276-195),
den vetenskapliga geografiens grundläggare,
men tillika betydande som matematiker,
astronom, språkforskare, litteraturhistoriker
m. m. - Ett synnerligen framstående rum bland
specialvetenskaperna intog grammatiken, hvarmed
man förstod en på kritik och förklaring af
de äldre författarnas (framför allt Homeros’)
skrifter hvilande språk- och litteraturkunskap
(se Filologi och Grammatiker). - För
filosofien, inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
