Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken vid sidan af de äldre skolorna uppstod
en ny, nämligen den stoiska, grundlagd af
Zenon (omkr. 300), fortsatt af Panaitios och
Poseidonios, var Aten fortfarande
hufvudorten likasom för retoriken, hvilken,
ehuru numera utestängd från det praktiska
lifvet, åtnjöt ett högt anseende som allmänt
bildningsmedel. Undervisning däri meddelades
efter ett häfdvunnet system, hvilket äfven
utvecklades i åtskilliga skrifter af Anaximenes,
Hermagoras m. fl. - Inom häfdateckningen
framkallade Alexander den stores fälttåg och de
följande århundradenas politiska tilldragelser
en vidlyftig litteratur, af hvilken dock
numera återstår blott ett enda arbete, af
Polybios (omkr. 210-128), och äfven detta
i ofullständigt skick. Detta verk, som röjer
grundlig forskning och historisk blick, gifver
sig själf ut för en världshistoria, men är i
själfva verket en framställning af det romerska
världsväldets uppkomst och utveckling. Sicilianen
Timaios (omkr. 300) författade ett
stort arbete öfver sin fäderneös historia
och Filochoros (förra hälften af 3:e årh.) en
s. k. "attisk historia" (Atthis). Af båda dessa
arbeten finnas betydande fragment. Till historien
och geografien ansluter sig i viss mening den
s. k. "periegetiska" l. resehandbokslitteraturen
(Polemon, Heliodoros), hvars hufvudsyfte var att
beskrifva de i olika delar af Grekland befintliga
helgedomarna äfvensom framstående ’konstverk
och monumentala byggnader. Grundläggare af den
vetenskapliga kronologien var Eratosthenes,
och vid hans sida är att nämna Apollodoros
(omkr. 140, äfven känd såsom mytolog), författare
till Chronika, den klassiska forntidens förnämsta
kronologiska arbete. - Matematiken, dittills
betraktad som en gren af filosofien, erhöll en
själfständigare ställning och lyftes till en
hög vetenskaplig ståndpunkt af framstående
forskafe, bland hvilka må nämnas
Eukleides (Euklides, omkr. 300), författaren
till den ännu begagnade elementarläroboken i
geometri, Archimedes (d. 212) och Heron
(omkr. 250). Äfven den därmed nära förbundna
mekaniken främjades, hufvudsakligen för
praktiska ändamål, af Archimedes,
Ktesibios, Athenaios m. fl. Som astronomer
utmärkte sig Aristarchos från Samos (omkr. 270)
och Hipparchos (omkr. 150). Den medicinska
litteraturen riktades af Herofilos (omkr. 300)
och den med honom samtidige Erasistratos, båda
stiftare af egna skolor och i synnerhet berömda
såsom den anatomiska vetenskapens grundläggare.
Tredje l. romerska perioden (från Augustus
till Justinianus, 527 e. Kr.) erhåller
sin utmärkande prägel förnämligast genom
alla intressens grupperande kring Rom som
världens hufvudstad och dess inom kulturens
alla områden tongifvande kejsarhof. Den
egentliga skaldekonsten var, om man bortser
från den som modesak idkade epigramdiktningen,
så godt som utdöd. Däremot odlades med ökadt
intresse och som ett slags ersättning för det
äldre epos den från föregående litteraturperiod
härstammande romanen med mytologiskt, fantastiskt
och framför allt erotiskt innehåll. Bland de
många romanförfattarna märkas Parthenios, Iamblichos,
Heliodoros, Xenofon från Efesos,
Achilleus Tatios, Chariton m. fl. De sedan
gammalt populära djurfablerna (se
Aisopos) omsattes af Babrios (2 :a årh.) i
metrisk form (choliamber). - Historieskrifningen
bedrefs med stor ifver, ehuru i allmänhet på ett
föga vetenskapligt sätt, och frambragte många
omfångsrika verk af Diodoros, Strabon,
Dionysios från Halikarnassos (alla tillhörande
Augustus’ tidehvarf), Plutarchos (i l:a årh.),
i synnerhet berömd genom sina "parallella
lefnadsteckningar" af grekiska och romerska män,
Arrianos, Appianos, Dio Cassius l.
Cassius Dio (alla i 2:a årh.) och
Herodianos (i början af 3:e årh.). Vid gränsen
till följande period står Zosimos (i slutet
af 5:e årh.), hvilken i ett delvis förtjänstfullt
arbete framställt romerska kejsardömets historia
från Augustus till år 410. Med stort intresse
omfattades fortfarande äfven retoriken, dåmera
icke inskränkt till att vara en lagstiftning
för vältaligheten, utan betraktad som den
högre prosastilens teori. Bland mera betydande
skriftställare i denna riktning må nämnas:
Dionysios från Halikarnassos, Hermogenes,
Longinos, äfvensom den synnerligen alstringsrike
och såsom stilist framstående Libanios (i
4:e årh.). Ur retoriken framgick de s. k. nyare
sofisternas skola. Dessa sofister voro icke
filosofer i detta ords vanliga bemärkelse,
d. v. s. idkade icke filosofisk forskning i rent
vetenskapligt intresse. De voro spirituella,
mångsidigt bildade män, hvilka dels under ett
kringvandrande lif besökte hufvudorterna inom
den grekisk-romerska världen, städse färdiga
att låta höra sig i glänsande improviserade
föredrag, dels äfven idkade mångskiftande
skriftställarskap med den efter fornklassiska
(attiska) mönster konstnärligt utarbetade formen
som hufvudsak. Till denna klass hörde Dion
Chrysostomos, Lollianos, Favorinos, Antonios
Polemon, Herodes Attikos, Ailios (Aelius)
Aristeides, Filostratos och, såsom den
mest begåfvade bland dem alla, den satiriske’
Lukianos (Lucianus) från Samosata
(omkr. 130), hvilken i en mängd små, till stor
del i dialogform affattade skrifter med bitande
ironi angriper såväl den religiösa vantron och
vidskepelsen som det skefva och ihåliga i tidens
filosofi. En särskild uppgift för sofistiken var
den antika bildningens försvar mot den starkt
påträngande kristendomen. Märkesman på detta
område är kejsar Julianos. - Utmärkande
för denna litteraturperiod äro äfven de stora
samlingsverken af Athenaios (Athenæus, omkr. 200
e. Kr.), hvars Deipnosofistai (Det vittra
middagssällskapet) innehåller en brokig blandning
af notiser från lifvets och litteraturens alla
områden, Ailianos, författare till en
rikhaltig anekdotsamling (Variæ historiæ),
Stobaios (Stobæus; början af 6:e årh.),
hvars litteraturhistoriska "blomstersamling"
(Eklogai, Florilegium) meddelar mer än 500
särskilda ställen ur den poetiska och prosaiska
litteraturen. Äfven historieskrifvåren och
biografen Plutarchos behandlade i sina Moralia
på samlarvis en mängd af de mest olikartade
ämnen. Många i topografiskt, antikvariskt och
litteraturhistoriskt hänseende viktiga notiser
äro äfven sammanförda af resebeskrifvaren
Pausanias (2:a årh.) i hans "Grekiska
rundresa". Inom filosofien representeras den
stoiska skolan af Epiktetos (omkr. 100) och
den skeptiska af Sextus Empiricus
(omkr. 200). Den något yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
