Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 217-218 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekiska språket - Grekiska viner

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utdöd, men väcktes åter mot slutet af sagda
tidehvarf till lif genom bysantinska lärde,
som kommo till Italien, i synnerhet efter
Konstantinopels intagande (1453). Af de
italienske, franske, tyske och holländske
humanisterna (se Humanism) omfattades nu detta
studium med lifligaste intresse och har sedan
alltjämt med ifver och framgång bedrifvits
inom alla kulturländer. Af den stora mängd
arbeten i grekisk språkvetenskap, som under
århundradenas lopp sett dagen, kunna endast
några af de för vår tid mest betydelsefulla
här omnämnas. Grammatik: Matthiä, "Griechische
grammatik" (3:e uppl. i 3 band, 1835), Buttmann,
"Ausführliche griechische sprachlehre" (2:a
uppl. med tillsatser af Lobeck. 1839), Kühner,
"Ausführliche sprachlehre der griechischen
sprache" (3:e uppl. i 4 bd, bearbetad af Blass
och Gerth, 1890—1904), Krüger, "Griechische
sprachlehre" (6:e uppl. 1892 ff.). På svenska
ha arbeten i grekisk grammatik, hufvudsakligen
för skolundervisningens behof, i senare tider
utgifvits af Faxe (öfv. af Lange, "Det græske
sprogs grammatik"), Almquist, Aulin, Rabe, Rusén,
Säve, Löfstedt, af Sillén, Petersson, Cavallin
m. fl. — Det komparativt historiska språkstudiet
tillgodose Meyer, "Griechische grammatik"
(3:e uppl. 1896). Brugmann, "Griechische
grammatik" (2:a uppl. 1889, i Müllers "Handbuch
der griechischen alterthumswissenschaft"),
Curtius, "Grundzüge der griechischen etymologie"
(5:e uppl. 1879), Kretschmer, "Einleitung
in die geschichte der griechischen sprache"
(1896). — Lexikografi: Grundläggande är
Stephanus, "Thesaurus linguæ græcæ" (1572,
flera nya upplagor, den sista i ny bearb. af
Dindorf m. fl. 1829—65, 9 folioband), Passow,
"Handwörterbuch der griechischen sprache"
(1819—24, ny bearb. af Rost, Palm m. fl. 1841—57,
svensk öfv. af Gumælius och Johansson 1841),
Jacobitz och Seiler, "Handwörterbuch der
griechischen sprache" (3:e uppl. 1880, i
svensk bearbetning af Melin 1845—53), Pape,
"Handwörterbuch der griechischen sprache" (3:e
uppl. 1880), K. V. Linder och K. A. Walberg,
"Svenskt grekiskt lexikon" (1862), Menge,
"Griechisch-deutsches schulwörterbuch"
(1903), Prellwitz, "Etymologisches wörterbuch
der griechischen sprache" (2:a uppl. 1905). —
Dialektkunskap: Collitz, "Sammlung griechischer
dialektinschriften" (1884 ff.), Cauer, "Delectus
inscriptionum propter dialectum memorabilium"
(2:a uppl. 1883), Meister, "Die griechischen
dialecte" (1882—89, på grundvalen af Ahrens,
"De græcæ linguæ dialectis", 1839—43), Hoffmann,
"Die griechischen dialekte" (1891—98).

Den grekiska bokstafsskriften, hvars två första
bokstäfver, alfa och beta, gifvit bokstafsraden
dess namn, alfabet (se d. o.), är af feniciskt
ursprung, hvarom redan bokstäfvernas namn och
äldsta former tydligt bära vittne, och äran af
dess införande tillerkännes i sagorna Kadmos,
Tebes mytiske grundläggare. De feniciska
skriftecknens användning har dock undergått
åtskilliga modifikationer i öfverensstämmelse
med det grekiska språkets betydligt
afvikande skaplynne, hvarjämte åtskilliga nya
skriftecken efter hand tillagts. Det sålunda
utvecklade grekiska alfabetet (äfven kalladt det
"joniska"), hvilket i Aten var brukligt sedan
år 403 f. Kr., innehåller 24 bokstäfver, hvilkas
namn, utseende och ljudbeteckning äro följande:

Namn.	Form.	Ljudbeteckning.
Alfa	Α, α	a
Beta	Β, β	b
Gamma	Γ, γ	g
Delta	Δ, δ	d
E psilón	Ε, ε	e (kort)
Zeta	Ζ, ζ	z (ds)
Eta	Η, η	e (långt)
Theta	Θ, θ	th
Iota	Ι, ι	i
Kappa	Κ, κ	k
Lambda	Λ, λ	l
My	Μ, μ	m
Ny	Ν, ν	n
Xi	Ξ, ξ	x
O mikrón	Ο, ο	å (kort)
Pi	Π, π	p
Ro	Ρ, ρ	r
Sigma	Σ, σ, ς	s
Tau	Τ, τ	t
Y psilón	Υ, υ	y
Fi	Φ, φ	f (ph)
Chi	Χ, χ	ch (kh)
Psi	Ψ, ψ	ps
O méga	Ω, ω	å (långt)

Grekerna skrefvo i förstone, liksom fenicier
och andra semitiska folk, från höger till
vänster, och öfvergången till det sedermera
antagna skrifsättet från vänster till höger
skedde sålunda, att man skref hvarannan rad
från höger och hvarannan från vänster. Detta
skrifsätt, hvilket kallades bustrofedón (eg. "på
oxvändarvis", d. v. s. i likhet med de på åkern
dragna plogfårorna), återfinnes på några gamla
inskrifter och skall ha förekommit äfven i den
ursprungliga uppteckningen af Solons lagar.

Rörande det forngrekiska språkets uttal ha
stridiga meningar gjort sig gällande. De
bysantinske lärde, hvilka mot medeltidens
slut kommo till Italien, medförde det redan
utbildade nygrekiska uttalet, hvilket i synnerhet
kännetecknas genom i-ljudets stora öfvervikt,
beroende på att utom ι (iota) äfven η, ει, οι,
υ och υι uttalas såsom i. Detta uttal, som till
en början vann insteg äfven i Västerlandet,
försvarades af Reuchlin mot Erasmus, som i
skriften "Dialogus de recta græci latinique
sermonis pronuntiatione" (1528) påyrkade ett de
särskilda skriftecknen motsvarande uttal. Det
historiskt mera berättigade erasmiska uttalet har
med större eller mindre modifikationer allmänt
antagits inom västra Europa. Det benämnes
äfven det etacistiska, emedan enligt detsamma
bokstafven η (eta) återgifves med långt e,
icke med i såsom i det reuchlinska, hvilket af
denna orsak äfven kallas det itacistiska.

Litt.: Kirchhoff, "Studien zur
geschichte des griechischen alphabets"
(4:e uppl. 1887), och Berger, "Histoire
de l’écriture dans l’antiquité" (1891).
A. M. A.

Grekiska viner ha varit kända sedan äldsta
tider som produkter af en i Grekland urgammal
vinodling. Hvita och röda viner från Lemnos,
Lesbos, Naxos, Chios, Samos, Kreta samt
vissa ställen i Tessalien, Tracien (Tasos)
och Peloponnesos (Pylos) voro högt värderade
af de antika folken och föremål för en icke
oansenlig export från produktionsorterna. Enligt
Aristofanes voro Tasos- och Chiosvinerna
särskildt omtyckta och dyra. Den i enkla pressar
och jäskar framställda drufsaften inkokades
i allmänhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>