Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekisk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anatoliska kyrkan). Kristendomens tudelning
i en västerländsk (latinsk, romersk) och
en österländsk (grekisk) katolsk kristenhet
begynte redan under 3:e årh., särskildt påverkad
af kyrkofäderna Tertullianus’ och Cyprianus’
verksamhet i Västern samt Clemens Alexandrinus’
och Origenes’ verksamhet i Orienten (se
art. rörande dem). Den allmänna skillnad mellan
den latinska och den grekiskorientaliska världen
i folkkaraktär och tänkande började genom dessa
män och deras lärjungar att sätta sin prägel
äfven på den kristna religiösa utvecklingen. Man
kan skönja konturerna af två olika tänkande
kristna världar redan i arianska striden (se
Arianism); det yttre framträdandet i
två skilda kyrkor framkallades dock först genom
Romerska rikets tudelning 395. Under olika yttre
ledning kunde de båda kristna kyrkohälfterna
snabbare och bestämdare utvecklas åt hvar sitt
håll både i organisation och åskådning. Under det
att Roms biskopar tack vare folkvandringarna och
Västromerska kejsardömets förfall kunde under
5:e årh. utbilda det fulla påfvedömet och kring
detta samla hela Västerns katolska kristenhet,
organiserades i den grekisk-orientaliska
rikshälften kyrkan under kejsardömets
ledning i full analogi med den politiska och
borgerliga riksindelningen med 4 patriarker som
spetsarna, hvaribland Konstantinopels (Bysans’)
intog främsta platsen som biskop i kejsarens
residensstad (genom mötet i Chalcedon 451), men
i fullständigt beroende af kejsaren. Från denna
tid kan man alltså tala om en påfvekyrka och en
bysantinsk kyrka. Genom kejsar Justinianus I:s
(527-565) storartade lagstiftningsverksamhet
fick den senare sin säregna organisation och
författning fullt utbildade och lagfästa. Vid
samma tid fullbordades ock den utveckling i
åskådning, som mer än alla yttre olikheter bidrog
att för alltid skilja den grekisk-orientaliska
kyrkan från den västerländska. Under det att i
den senare det praktiskt religiösa, frågan om
synd och nåd, trädde i förgrunden (jfr
Augustinus), var i den bysantinska kristendomen
det spekulativa momentet förhärskande; om
Västern i Kristus såg en historisk person,
som kunde frälsa från syndens straff, tedde
sig Kristus för Östern som en naturmakt, som
inkommit i världen, som var starkare än döden
och därför kunde gifva materien, människan,
odödlighet. Förkastandet af den augustinska
läran om synd och nåd har alltid förblifvit en
af den ortodoxa kyrkans viktigaste afvikelser
från den västerländska. Om praktisk verksamhet
var Västerlandets sedliga ideal, äfven inom
munkväsendet, så fann bysantinaren sitt ideal i
stilla, overksam kontemplation. Framåtskridande
blef den västerländska, stillastående den
österländska kyrkans kännemärke. Detta gäller
främst det dogmatiska området. Under det att
dogmbildningen alltjämt fortsattes inom Västerns
kyrkor, stannade den grekisk-katolska kyrkan i
detta afseende vid Chalcedonmötets beslut. En
faktisk fortbildning har visserligen ej ens den
ortodoxa kyrkan kunnat undandraga sig, särskildt
under 17:e årh. (se nedan); men strängt taget
har den allt fortfarande blott två dogmer:
Nicæakonsiliets (325) treenighetslära och
Chalcedonkonsiliets (451) kristologi (hvartill
kan läggas läran om bilderna, tillkommen under
bildstriden, se Bilddyrkan). Intresset för
dogmatiska frågor domnade ock från
Justinianus’ tid bort i den grekiska kyrkan, och
denna hängaf sig i stället under inflytandet af
Dionysios Areopagitas nyplatonism (se d. o.) åt
kult- och mysteriefromhet. Kulten blef nämligen
under Areopagitas’ inflytande för bysantinaren en
försinnligande framställning af det gudomliga,
hvaraf människan på ett mystiskt sätt kunde
få del genom att from deltaga i alla de olika
gudstjänstceremonierna. Hvarje detalj i dessa
ceremonier afspeglade en gudomlig sanning,
en gudomlig kraft. I hufvudgudstjänsten med
nattvarden återgafs på ett dramatiskt sätt
hela Jesu lif och död till de fromt deltagandes
frälsning från döden; på samma vis trädde det
gudomliga i de öfriga mysterierna (sakramenten)
människan till mötes; genom dem kunde hon så att
säga i förväg förenas med Gud, odödliggöras. Det
ligger i sakens natur, att kristendomen på detta
vis snart för folkmassorna skulle väsentligen
bli identisk med deltagandet i alla kyrkliga
kulthandlingar, liksom att det lärda teologiska
arbetet mest skulle syssla med ordnandet af
många och långa riter och ett ständigt stegradt
utspekulerande af de gudomliga moment, som dolde
sig i dessa. Äfven munklifvet uppfattades som
ett dylikt gudomligt mysterium, som förmedlade
odödligheten. - Redan från 7:e årh. var denna
uppfattning af kristendomen färdig inom den
bysantinska världen, och den har sedan gått
öfver till alla de folk, som därifrån fingo sin
kyrkliga utbildning. Enklast och mest träffande
kan sålunda den grekisk-katolska kristendomens
olikhet mot Västerns kyrkor uttryckas så, att den
väsentligen är kult- och mysteriefromhet. (Se
Hj. Holmquist, "Gamla kyrkans historia", 1907,
och där angifven litteratur.) Olikheten
i dogmatisk uppfattning mellan Österns och
Västerns kyrkor förde redan 484 till den första
kyrkoschismen mellan Konstantinopel och Rom (se
Henotikon). Den var visserligen snart
öfvergående (den slutade 519), men fick betydelse
därigenom, att Konstantinopels patriark under
densamma tog sin ännu bevarade titel ekumenisk
patriark, därmed uttryckande sitt anspråk på att
vara den östromerska rikshälftens högsta kyrkliga
myndighet (titeln innebär icke likt påfvetiteln
anspråk på högsta ställningen inom hela
kristenheten). Trots upprepade smärre schismer
bevarades dock i folkmedvetandet uppfattningen
af Österns och Västerns kyrkohälfter som en
enhetlig rikskyrka, ända till dess påfvedömet
definitivt sökte anknytning hos frankiska riket
och ett nytt romerskt kejsarrike under Karl
den store skapades i direkt motsättning mot det
gamla östromerska. Den sålunda vidgade klyftan
mellan Östern och Västern fick sin religiösa och
kyrkliga belysning genom patriarken Fotios’
(se denne) schism 867. Fotios lyckades genom
betonandet af Västerns egenmäktiga ändring
af Österns heligaste symbolum (inskjutandet i
Konstantinopolitanum af filioque, se d. o.) en
gång för alla rubba den bysantinska kristenhetens
förtroende till Roms ortodoxi. Grekerna började
betrakta enbart sin kyrkohälft som den ortodoxa
kyrkan, den enda verkliga vårdaren af den
äkta kristendomen. Och därigenom att Fotios
äfven betonade olikheten i kult mellan Rom
och Konstantinopel (se vidare nedan), uppreste
han den grekiska världens starkaste religiösa
instinkt till kamp mot Västerns kyrka. Fotios’
schism öfvarvanns till det yttre, och en
liflig växelverkan egde rum mellan de båda
kyrkohälfterna under 10:e och 11:e årh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
