Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(lat. Oeta, 2,158 m.), Parnassos (2,459
m.), Helikon (1,749 m.), Kithairon
(lat. Cithæron, 1,410 m.) och Parnes (1,413
m.). Parallellt med Pindos löper på norra G:s
östra kust en annan betydande höjdsträckning,
af djupa floddalar sönderdelad i flera grupper,
hvilkas högsta toppar äro Olympos
(sagornas gudaberg, G:s högsta berg, 2,985
m.), i landets nordöstra hörn, samt längre mot
s. Ossa (1,980 m.) och Pelion (1,618 m.). Samma
hufvudriktning i n. v. och s. ö. spårar man
lätt hos bergskedjorna på Peloponnesos och
hos Egeiska hafvets ögrupper, hvilka i själfva
verket ej äro annat än uppskjutande toppar af
mellersta och södra G:s under hafvet fortsatta
bergskedjor. Bergarten är till större delen
grågul kalksten, delvis äfven lerskiffer
på underlag af glimmerskiffer. Särskildt i
landets västra del finnas starkt utvecklad
karstbildning och därmed sammanhängande
underjordiska vattenaflopp. Om vulkaniska
krafters fortfarande verksamhet vittna såväl
varma källor som de tid efter annan återkommande
jordskalfven. På några ställen (i Attika,
Lakonien, öarna Paros och Eubea) är kalkstenen
kristalliserad till praktfull marmor. Af metaller
träffas silfver i Ättika (vid Laurion), koppar
på Eubea, järn i Lakonien, Beotien och på
Eubea. Till mineralrikets alster är äfven att
räkna den mångenstädes förekommande ypperliga
krukmakarlera, hvilken för den konstnärligt
bedrifna keramiken utgjorde det förträffligaste
material. – G. har ett stort antal strömmar, men
få bland dem uppnå någon betydligare storlek, och
ingen är något längre stycke segelbar. De flesta
äro blott regnbäckar, hvilka om vintern häftigt
uppsvälla, men om sommaren till större delen
utsina. Många hinna icke fram till hafvet, utan
antingen upplösa sig i sumpmarker eller försvinna
genom underjordiska aflopp (katavothrai), stundom
för att ånyo plötsligen träda i dagen. Mest
betydande äro inom norra G. Peneios
(Salamvria) och Spercheios på den östra
samt Acheloos (Aspropotamo) på den västra
sidan; på Peloponnesos Eurotas, Pamisos på den
södra och Alfeios (lat. Alpheus) på den västra
sidan. Insjöarna, till större delen belägna
i bergomslutna kitteldalar, öfversvämma under
regntiden den kringliggande nejden, men draga
sig under sommaren tillsamman och efterlämna
stora sträckor af dels osunda träskmarker,
dels odlingsbar jord. Huru stor del af landet
som därvid kan vinnas för odlingen, beror af
vattenafloppets ändamålsenliga ordnande.
Kopais (som nu blifvit till stor del torrlagd) i
Beotien, Trichonis i Etolien och Pambotis
(Janninasjön) i Epirus voro G:s mest betydande
insjöar. – G:s klimat liknar i det hela de
öfriga Medelhafsländernas. Naturligtvis artar
det sig tämligen olika i de norra och i de södra
delarna, på bergen och i dalarna, vid kusten och
i inlandet, men håller dock i det hela en lycklig
måtta mellan öfverdrifven köld och öfverdrifven
värme. Sträng vinter med snö och is förekommer i
vanliga fall endast i de högre bergstrakterna,
likasom å andra sidan sommarvärmen dämpas
af svala bergs- och hafsvindar. I de djupa
kitteldalarna är dock hettan mången gång ytterst
besvärlig. Den största olägenhet, hvarmed
G. i klimatiskt hänseende har att kämpa, är en
öfverdrifven torka under den varma årstiden,
emedan från början af juni till slutet af
aug. knappt en droppe regn faller. Också är,
med undantag af de större och
tillräckligt vattnade floddalarna, jordens bördighet
icke synnerligen stor, och många delar af
G. ha ständigt behöft spannmålstillförsel
från utlandet. Till ersättning frambringar
landet många ädla trädfrukter, för hvilka dess
klimat och jordmån tyckas vara synnerligen
passande. Förträffliga äro dess fikon och
oliver, hvilka redan under forntiden utgjorde
en betydande exportartikel. Äfven vinet har
af ålder odlats i G., och många sorter däraf
(se Grekiska viner), ega en sällsynt grad af
godhet. På sydkusten af Peloponnesos och på
Kreta, hvars klimat redan närmar sig norra
Afrikas, komma t. o. m. dadelpalmens frukter
till mognad. Apelsiner, citroner, persikor
m. fl. ursprungligen österländska frukter,
hvilka numera intaga en viktig plats inom
G:s trädkultur, infördes först efter den
klassiska tidens slut. Af egentliga skogsträd
äro eken, boken och åtskilliga pinusarter de
förhärskande. Skogarna äro dock numera i de
flesta delar af landet starkt medtagna, hvilket
i sin mån torde bidraga att öka regnbristen. De
högre, för åkerbruk otillgängliga bergstrakterna
erbjuda ett rikligt bete, och boskapsskötseln
har städse intagit ett framstående rum bland
landets näringar. Äfven jakten och fisket lämna
viktiga bidrag till befolkningens uppehälle.
Landskapsindelning. Det gamla G. omfattade
tre hufvuddelar: Nord-G., Midt-G. (i
senare tid stundom kalladt Livadia)
och halfön Peloponnesos (en tid kallad
Morea). Nord-G. upptogs af två stora landskap,
Epeiros (lat. Epirus) v. och
Thessalia ö. om Pindos. Det förra, till större
delen upptaget af vilda och ofruktbara berg,
betraktades af forntidens greker som ett mera
"barbariskt", d. v. s. främmande, än grekiskt
land. Tessalien, hvars hufvudsakliga del är en
af berg omsluten, vidsträckt och bördig slätt,
den största i G., utgörande Peneios’ flodområde,
har visserligen sedan urminnes tid egt grekisk
befolkning, men är dock snarare att betrakta
som en förgård till Hellas än som egentligen
tillhörande den helleniska statskomplexen,
i hvars historiska utveckling det föga
deltagit. Från Tessalien leder det smala passet
vid Thermopylai (mellan Oiteberget och
Maliska viken) in i hjärtat af G., landskapet
Fokis, kring berget Parnassos, mellan Eubeasundet
och Korintiska viken. I detta landskap låg
den frejdade orakelstaden Delfoi (Delfi),
hvars åt Apollon helgade tempel mer än något
annat var G:s gemensamma nationalhelgedom. På
båda sidor om Fokis bodde inom tre från hvarandra
skilda områden lokrerna, och i v. tillstötte det
lilla berglandskapet Doris, hvilket gällde som
den doriska stammens moderland. Ännu längre mot
v. lågo Aitolia (Etolien) och Akarnania,
bebodda af en stridbar och kraftfull, men rå
befolkning, hvilken först sent höjde sig till
politisk betydelse. I s. ö. begränsades Fokis af
Boiotia (Beotien), hvilket i likhet med
Tessalien är en vidsträckt, af floden Kefissos
(lat. Cephisus) genomströmmad kitteldal, hvars
djupaste del upptages af den nu torrlagda och
till största delen odlade sjön Kopais. Från
denna uppsteg en töcknig luft, hvilken ansågs
ofördelaktigt inverka på folkets andliga
begåfning. Beotiens förnämsta stad var Thebai
l. Thebe, som gjorde anspråk på att vara den
styrande inom de beotiska städernas förbund,
men därvid bekämpades i synnerhet af
Orchomenos. Mellersta G:s sydöstligaste landskap
är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
