Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Attika med hufvudstaden Athenai
(Aten). Det skiljes af berget Kithairon
från Beotien och bildar i hvarje afseende
raka motsatsen till detta. Dess mellersta
del upptages af berg, utom det ofvannämnda
Parnes äfven Pentelikon l. Brilettos (1,110
m.), Hymettos (1,027 m.) m. fl., och från dem
sänker sig landet mot ö. och v. i en af många
smärre höjdsträckningar afbruten sluttning
mot hafvet. Attika är mindre fruktbart än de
flesta grekiska landskap, men njuter i stället
fördelarna af en äfven i G. ovanligt mild och ren
luft, hvilken i ej ringa grad torde ha bidragit
till den fina och harmoniska utbildning, som
kännetecknade det attiska folket. En öfvergång
från mellersta G. till Peloponnesos bildar
det lilla invid Isthmos belägna landskapet
Megara. – Peloponnesos’ landskapsindelning
är med full bestämdhet gifven genom halföns
bergsystem. Från dess centrala del, det
berguppfyllda och svårtillgängliga höglandet
Arkadia sänka sig med terrassformig sluttning
de båda kustlandskapen Achaja i n. och
Elis i v., under det att de mot s. ö. och
s. utstrålande bergskedjorna Parnon (1,937
m.) och Taygeton l. Taygetos (med Peloponnesos’
högsta topp: Hagios Elias, 2,409 m.) åtskilja
de af Inachos’, Eurotas’ och Pamisos’ floddalar
bildade landskapen Argolis, Lakonia l. Lakonika
och Messenia. I halföns nordöstra hörn lågo
Sikyons och Korinthos’ stadsområden. Bland
städer märktes Argos, Tiryns och
Mykenai, urgamla akeiska konungastäder,
hvilkas ruiner ännu i dag väcka häpnad,
Sparta l. Lakedaimon, Lakoniens hufvudstad,
Messene, med bergfästningen Ithome, och
Megalopolis, de af Epameinondas grundade
nya hufvudstäderna i Messenien och Arkadien,
Elis, hufvudorten i landskapet af samma namn,
och det äfvenledes i Elis belägna Pisa, viktigt
hufvudsakligen genom den till dess område hörande
tempelorten Olympia, slutligen Patrai i Achaja,
vid Korintiska viken, och de båda ofvan nämnda
Sikyon och Korinthos, hvars läge på den smala
landtunga, som sammanbinder G:s båda hufvuddelar
och åtskiljer dess haf, inom kort gjorde det till
en af forntidens mest betydande handelsstäder.
Bland de många öar, hvilka omgifva G:s kuster,
märkas i främsta rummet det långt ut i hafvet mot
s. liggande Kreta (Kriti l. Kandia) och
Euboia (Eubea), utmed nordöstra kusten af Beotien
och Attika, med hvilket senare land det under
långa tider var politiskt förenadt. Närmast i
storlek komma de utanför G:s västra kust belägna
Joniska öarna, och spridda öfver hela södra delen
af Egeiska hafvet ligga Cykladernas och
Sporadernas ögrupper. Litt.: Neumann och Partsch,
"Physikalische geographie von Griechenland"
(1885), Bursian, "Geographie von Griechenland"
(1862–72), Schweiger Lerchenfeld, "Griechenland
in wort und bild" (1882), Fischer i Kirchhoffs
"Länderkunde von Europa" (2:a bandet 1893). Hvad
de geografiska namnen beträffar, må påpekas, att
på senaste tiden i st. f. de under medeltiden
och nyare tiden uppkomna de gamla klassiska
till stor del återupptagits som officiella inom
det nuvarande konungariket G. Några af de mest
bekanta af de på kartor och i litteraturen ännu
förekommande "ny-grekiska" namnen ha härofvan
satts inom parentes.
Grekiska folket. Forntidens greker betraktade sig
dels såsom "autoktoner", d. v. s. som ledande
sitt ursprung från landets egen "svarta jord",
dels nämna de pelasgerna som urinvånare, hvarvid
det dock är ovisst, om de med pelasger velat
beteckna något annat än det tidigaste skedet
af det grekiska folkets egen tillvaro. Vår
tids vetenskap, företrädesvis den jämförande
språkforskningen, har dock till fullo ådagalagt,
att grekerna tillhöra den stora indoeuropeiska
folkstammen. Vid hvilken tid och under hvilka
förhållanden grekerna afsöndrat sig till ett
eget folk och invandrat i sitt nuv. land,
veta vi icke. Tydligen var det grekiska folket
redan mycket tidigt deladt i ett flertal af
stammar. Någon för hela folket gemensam och dess
nationella enhet uttryckande benämning synes
icke ha förekommit. Det under historisk tid
vanliga folknamnet hellener (grek. he’llenes)
var från början benämning blott för en liten
folkafdelning i södra Tessalien. Namnet greker
(grek. graiko͡ı’, lat. græci) synes ursprungligen
ha tillhört en i Epirus bosatt stam, men blef
hos romarna gängse som beteckning för hela
nationen. I de homeriska sångerna förekomma
folknamnen argeier (arge͡ı’oi),
danaer (danao͡ı’) och achajer (achaio͡ı’)
egentligen som namn på de betydligaste, i
södra Tessalien och på Peloponnesos bosatta
afdelningarna af den mot Troja församlade hären,
men utsträckas ofta till att beteckna denna i
dess helhet. I öfverensstämmelse därmed har det
i senare tid stundom brukats att under namnet
achajer eller akéer sammanfatta ett flertal af
de stammar, hvilka förr gällde såsom eoliska
(se Grekiska språket), särskildt för så vidt
de under den homeriska tiden trädde i spetsen
för nationen. Under historisk tid voro
dorer och joner de mest framträdande stammarna. Af
dorisk stam var den härskande befolkningen inom
större delen af Peloponnesos (Argolis, Lakonien,
Messenien, Korint, Sikyon), dessutom på Kreta
och i de två små landskapen Megara och Doris
i mellersta Grekland. Joner innehade Attika,
Eubea och en stor del af arkipelagens öar;
hvaremot Arkadien, Elis, Achaja, största delen
af Midt-Grekland äfvensom Tessalien gällde som
eoliska länder. Grekerna voro ett till kropp
och själ rikt utrustadt folk. Allbekant är
den grekiska typens af den bildande konsten i
idealiserad fullkomlighet återgifna skönhet,
framträdande ej mindre i kroppsbyggnadens
ädla harmoni än i ansiktets fina bildning,
hos hvilken den raka profilen och den ovanligt
stora ansiktsvinkeln äro de mest utmärkande
dragen. Hy och hår voro i allmänhet ljusa
och ögonen blå. Med kroppens företräden
stodo själens egenskaper i samklang, i det
fantasiens rikedom och känslans liflighet på det
lyckligaste sätt motvägdes af förståndets skärpa,
uppfattningens snabbhet och en sund praktisk
blick. Ett ovanligt utbildadt skönhetssinne och
stark frihetskärlek voro likaledes utmärkande
drag hos den grekiska folkkaraktären. Till
dess skuggsidor hörde stor benägenhet för
sinnlig njutning, brist på ordhållighet och
rättskänsla i förening med ett alltför starkt
utprägladt förvärfsbegär. Äfven frihetskänslan
urartade mången gång till själfsvåld och
laglöshet, hvarför äfven heta partistrider och
omstörtningar af samhällsskicket hörde till
ordningen för dagen. Naturligt är för öfrigt, att
folkkaraktären hos de olika stammarna uppträdde
under skiftande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
