Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dorernas egna anförare, sönerna af konung
Aristomachos, att Temenos erhöll Argolis,
Kresfontes Messenien och Aristodemos’ efter
faderns död födda tvillingsöner utkorades
till samregenter i Lakonien. Dessa doriske
höfdingar gällde såsom Herakles’ afkomlingar,
och dorernas invandring på Peloponnesos sades
ha företagits just i ändamål att återinsätta
herakliderna i deras fäderneärfda rike, ett
påstående, hvarmed dorerna tydligen åsyftat
att rättfärdiga sin inkräktning. Huru mycket af
historisk verklighet, som döljer sig under dessa
sägner, är omöjligt att afgöra. Men tydligt är,
att vid den historiska tidens början de grekiska
stammarnas boningsplatser voro fördelade på
helt annat sätt än under den homeriska tiden. I
alla händelser har detta besittningstagande
icke gått så hastigt eller så lätt, som sagan
synes antaga. De gamla akeiska konungastäderna
med sina väldiga murar ställde allvarsamma
hinder i vägen för dorernas framträngande, och
åtskilliga omständigheter antyda, att dessa
ganska villigt ingått fördrag med de äldre
inbyggarna och blandat sig med dem. Där detta
icke blef fallet, ha de undanträngda sökt sig
nya bostäder dels i andra trakter af Grekland,
t. ex. i Achaja, som säges ha fått sitt namn af
de från Peloponnesos’ sydliga landskap förjagade
akéerna, dels äfven på andra sidan hafvet. På
sådant sätt uppstodo på Mindre Asiens västra
kuststräcka och därtill hörande öar i n. de
eoliska kolonierna (Æolien) och s. om dem de
joniska kolonierna (Jonien), bland hvilka
Efesos, Miletos, Kolofon och Fokaia voro de mest
betydande. Men äfven dorerna själfva drefvos af
äfventyrslusta eller af ökad folkmängd att .söka
nya landvinningar på andra sidan hafvet. Deras
väg gick därvid tydligen öfver sydligaste
delen af Egeiska hafvet, där de underlade
sig Kythera, Kreta, Rhodos jämte åtskilliga
mindre öar och på Mindre Asiens västra kust
grundade de s. k. doriska kolonierna (Dorien),
Knidos, Halikarnassos m. fl. - Bland de doriska
staterna på Peloponnesos synes Argos i början ha
varit den mäktigaste. I Messenien hade dorerna
mer än annanstädes sammansmält med den äldre
befolkningen och förlorat sitt krigiska lynne. I
Lakonien lyckades visserligen det doriska
Sparta tidigt nog att vinna öfvervikten. Men
inom den spartanska staten rasade under lång tid
häftiga partistrider, till dess slutligen (efter
vanligaste beräkning omkr. 884 f. Kr.) lugn och
ordning återställdes genom de berömda lagar, som
man, med eller utan skäl, tillskrifvit Lykurgos.
Från olympiadräkningens början till perserkrigen
(776-500 f. Kr.). Med 8:e seklet börjar
historiens ljus att något klarare falla öfver
G. Härtill bidrager bruket att uppteckna namnen
på segervinnarna i de olympiska spelen, hvilka
sedan urminnes tid hvart fjärde år firades i
Olympia (vid den eliska staden Pisa). Denna från
776 f. Kr. fortlöpande olympiadräkning, hvilken
utgör en värdefull ledtråd för den grekiska
kronologien, är dock med afseende på sitt
tidigare skede efteråt konstruerad, och endast
undantagsvis stå fullt säkra tidsbestämningar
att vinna före 6:e årh:s slut. Förra delen af
detta tidsskede är den grekiska kolonisationens
blomstringstid. I nästan alla kusttrakter af
den då kända världen uppväxte under 8:e och 7:e
årh. en mängd grekiska städer, bland hvilka många
inom kort utvecklade sig till mäktiga stater,
som i sin ordning utsände nya
kolonier. Exempelvis må nämnas vid Svarta hafvet
Sinope, Trapezus, Odessos, Olbia, Pantikapaion;
vid Propontis Byzantion, Chalkedon, Kyzikos;
på det macedonska Chalkidike Potidaia och
Olynthos; i nordöstra Afrika Naukratis och
Kyrene; i SydItalien Kroton, Sybaris, Tarentum,
Cumæ; på Sicilien Syrakusai, Katana, Gela,
Leontinoi; i Gallien Massalia. - Med afseende
på samhällsskickets utveckling kan denna
period betecknas såsom adelsrepublikernas
och de usurperade enväldenas tidehvarf. Det
gamla konungadömet hade, utom i Argos och
Sparta, öfverallt försvunnit, och i dess
ställe trädde ett republikanskt statsskick
med strängt aristokratisk hållning. Detta
adelsvälde gjorde sig inom kort hatadt genom
förtryck och orättvisor mot det lägre folket,
och däraf begagnade sig ärelystna partigängare,
vanligen själfva tillhörande adelsklassen, för
att med massornas hjälp omstörta författningen
och uppsvinga sig till envåldshärskare,
s. k. tyranner. Många bland dem utöfvade
sin makt med klokhet och hofsamhet samt
sörjde landsfaderligt för sina undersåtars
välfärd, men envåldsmakten var dock till
själfva sitt väsen alltför mycket stridande
mot grekernas frihetskänsla för att i längden
kunna upprätthållas och måste i de flesta fall
redan efter kort tid lämna plats för ett fritt
samhällsskick, hvilket i somliga stater antog
ett mera aristokratiskt, i andra ett mera
demokratiskt skaplynne. På ett envälde, som
egt bestånd i fulla hundra år, känna häfderna
blott ett enda exempel, nämligen ortagoridernas i
Sikyon (670-570 f. Kr.). Spartas s. k. lykurgiska
lagstiftning, på egendomligt sätt förenande
det traditionella dubbla konungadömet med en
utprägladt aristokratisk författning, hade till
syftemål att grundlägga krigisk tapperhet och
sträng disciplin i förening med alla enskilda
intressens fullständiga underordnande under
det allmännas och ökade i hög grad statens
kraft, hvilket visade sig bl. a. i Messeniens
underkufvande genom de båda messeniska krigen
(enligt traditionell tidsbestämning 743-724
och 685-668 l. 645- 628 f. Kr.). Äfven de kort
därefter inträffande fejderna mot Argos och
Arkadien tjänade att ytterligare utvidga statens
område. Genom dessa framgångar höjde Sparta sig
till rang af en grekisk stormakt och började
sträcka sitt inflytande äfven utom Peloponnesos,
öfverallt gifvande ett kraftigt stöd åt de
aristokratiska partierna mot såväl folkvälden som
tyranner. - I Aten, hvars politiska utveckling
i det hela gifver en typisk bild af förloppet i
ett flertal af grekiska stater, var vid början
af denna period konungamakten, om än i vissa
afseenden begränsad, ännu ärftlig bland Kodros’
afkomlingar af nelidernas eller medontidernas
hus. Men sedan konungarnas eller, såsom de
vid den tiden äfven kallades, arkonternas
regeringstid blifvit inskränkt först till tio
år, sedan till ett år och värdigheten blifvit
tillgänglig för alla medlemmar af högadeln
(eupatriderna) samt arkonternas antal ökadt
till nio, var adelsrepubliken fullständigt
införd och gaf inom kort anledning till bittra
klagomål. Dessa framkallades i synnerhet däraf,
att en stor del af det lägre folket var skuldsatt
hos de rike eupatriderna och enligt den tidens
stränga skuldfordringsrätt kunde hållas till
tvångsarbete eller säljas som slafvar, samt
af godtycklighet vid rättskipningen, hvilken,
likasom hela statsstyrelsen, låg i eupatridernas
händer och ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
