Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Beotiens och Eginas underkufvande (456) och den
attiska flottans härjningar på Peloponnesos’
kuster, hvarvid äfven Gytheion, Spartas
hamnstad, uppbrändes. År 450 afslöts, på Kimons
bemedling, ett femårigt stillestånd, men redan
448 uppstodo nya förvecklingar i sammanhang med
det s. k. heliga kriget, i hvilket Aten tog parti
för fokierna och Sparta för Delfi. Beotierna
reste sig och tillfogade atenarna ett kännbart
nederlag vid Koroneia (447). Äfven Megara
och Eubea afföllo, och spartanerna ryckte in i
Attika, men förmåddes af Perikles, som
vid denna tid ledde Atens politik, att ingå ett
trettioårigt stillestånd (445). Redan fjorton år
senare utbröt dock det ryktbara peloponnesiska
kriget (431—404 f. Kr.), hvilket under lång tid
delade hela G. i två fientliga härläger. På
Spartas sida stodo nästan hela Peloponnesos
och en stor del af det mellersta Grekland,
på Atens hela dess sjöförbund. Närmaste
anledningen till fredsbrottet gåfvo några
misshälligheter med korintierna, hvilka på den
peloponnesiska förbundsdagen i Sparta (432)
anklagade Aten för fredsbrott och genomdrefvo
en krigsförklaring. Den af Perikles under de två
första åren följda planen var att undvika hvarje
hufvuddrabbning med spartanernas öfver-lägsna
landmakt, men att i stället med flottan härja
deras kuster och bringa deras bundsförvanter
till affall. De fördelar, hvilka på sådant sätt
vunnos, uppvägdes dock mer än till fullo genom
den fruktansvärda pest, som utbröt bland den
inom Atens murar sammanpackade befolkningen och
äfven bortryckte Perikles (429 f. Kr.). Kriget
fortsattes under de följande åren med växlande
framgång och med den gränslösaste förbittring. Då
atenarna (425) lyckats på Sfakteria (vid
Messeniens kust) innesluta och tillfångataga ett
antal spartiater af de förnämsta familjerna, hade
de kunnat erhålla en förmånlig fred; men denna
omintetgjordes af den mäktige och stortalige
demagogen Kleon, som vid denna tid stod i
spetsen för krigspartiet i Aten. Men då såväl
Kleon som spartanernas utmärkte befälhafvare
Brasidas hade stupat vid Amfipolis (422),
ingicks (421) på Nikias’ bemedling en fred
för femtio år, den s. k. Nikias’ fred. Denna
fred blef dock af kort varaktighet. Redan de
i densamma uppställda villkoren framkallade
nya förvecklingar, och den talangfulle, men
karaktärslöse Alkibiades, som vid denna
tid egde stort inflytande i Aten, sträfvade
på allt sätt för krigets förnyande. För sådant
ändamål åvägabragte han ett separatförbund med
Argos och Arkadien, hvilket dock sprängdes
genom spartanernas seger öfver argiverna vid
Mantineia (418). Hufvudsakligen på Alkibiades’
inrådan läto atenarna äfven förmå sig att
efterkomma en af staden Egesta på Sicilien
framställd begäran om hjälp mot Syrakusa och
Selinus. För detta ändamål utrustades den
ödesdigra expeditionen till Sicilien (415),
hvilken inom tre år uttömde Atens tillgångar
och förskaffade Sparta en afgjord öfvervikt
äfven till sjöss. Under dessa motgångar rasade
i Aten med hejdlös förbittring striden mellan
folket och det oligarkiska partiet, hvilket
för en kort tid vann öfvervikten och upphäfde
den demokratiska författningen (411). Med
folkväldets förnyande och återkallandet af
Alkibiades, hvilken, anklagad för religionsbrott
och invecklad i den ryktbara hermakopidprocessen
(se d. o.), hade gått öfver till spartanerna,
syntes krigslyckan ånyo
vilja vända sig till Atens fördel. Tre glänsande
sjösegrar vid Kynossema, Abydos och Kyzikos
(411—408) hade till följd, att Byzantion,
Chalkedon och de flesta städer på Traciens kust
återvunnos. Men redan 407 afsattes Alkibiades
åter från befälet, och därmed var lyckan
viken från atenarna. Väl tillkämpade de sig
en blodig seger vid Arginusiska öarna (406),
men det afgörande nederlaget vid Aigospotamoi
(Aegospotamos. 405) omintetgjorde deras sista
hopp. öfvergifvet af alla bundsförvanter och
förrådt af det oligarkiska partiet, måste
det olyckliga Aten gifva sig åt den spartanske
befälhafvaren Lysandros (404). Dess fästningsverk
nedrefvos vid flöjtmusik, flottan utlämnades till
spartanerna, och som Spartas tvungna bundsförvant
erhöll det en oligarkisk styrelse, känd under
namn af de trettio tyrannerna (404—403).
Från peloponnesiska krigets slut till slaget
vid Chaironeia (404—338 f. Kr:). Kriget hade
slutat med Atens krossande, och Sparta var nu den
härskande staten i G. Men äfven för det segrande
Sparta hade striden varit fördärflig. Dess inre
kraft var bruten genom sedernas förfall; och
det brutala våld, hvarmed det i det yttre sökte
upprätthålla sin maktställning, var blott alltför
mycket egnadt att hos-de underkufvade framkalla
ett förtviflans motstånd. I Aten störtades redan
403 af Thrasybulos de "trettio tyrannernas"
skräckvälde, och den demokratiska författningen
återställdes. Samtidigt med att spartanerna
återupptogo kriget i Asien mot perserkonungen
bildades mellan Aten, Tebe, Korint och Argos
en mot Sparta riktad koalition, hvilken ledde
till det s. k. korintiska kriget (395—387). De
förbundne ledo ett nederlag mot spartanerna under
konung Agesilaos vid Koroneia (394), men samma
år lyckades atenaren Konon att i egenskap af
befälhafvare på en persisk flotta tillintetgöra
den spartanska flottan i sjöslaget vid Knidos,
och följande året kom han med den segrande
flottan till Aten, där han återställde de "långa
murarna", som förenade staden med Peiraieus
(Piræus), och satte sålunda Aten i stånd att ånyo
uppträda som sjömakt. År 387 (eller sannolikare
våren 386) f. Kr. afslöts såväl mellan de
grekiska staterna inbördes som mellan dem och
perserkonungen den s. k. antalkidiska freden
(se Antalkidas). Sparta utöfvade den supremati,
som det på sätt och vis erhöll genom denna fred,
med egennytta och hänsynslöshet. Dess våldsamhet
nådde sin höjd i den trolösa öfverrumplingen
samt besättandet af borgen Kadmeia i Tebe (382)
och ledde inom kort till krigets förnyande. Aten
hade redan hunnit ställa sig i spetsen för ett
nytt förbund af sjöstater, och Chabrias’
seger öfver den spartanska flottan vid Naxos
(376) bröt för alltid Spartas herravälde på
hafvet. Äfven Tebe, där Pelopidas i
spetsen för folkpartiet hade störtat de af Sparta
skyddade oligarkerna (379), uppträdde under
Epameinondas’ ledning med en förut ej sedd kraft
och protesterade på fredskongressen i Sparta
(371) mot spartanernas på den antalkidiska freden
grundade fordran, att Tebe skulle afstå från
hegemonien öfver de beotiska städerna. Följden
däraf blef en ögonblicklig krigsförklaring. Sedan
Epameinondas slagit spartanerna vid Leuktra i
Beotien (371), framträngde han åtskilliga gånger
på Peloponnesos, där han på ett synnerligen
kännbart sätt försvagade Spartas makt genom
att återupprätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
