Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förlorades genom bedrägerier i England och
Amerika. Kort därefter öfvergick oenigheten
mellan krigarhöfdingarna och det borgerliga
regeringspartiet i G. till formligt uppror, i
hvilket bl. a. Kolokotronis deltog, men grekiska
regeringen, där nu Kolettis var den ledande,
lyckades dämpa upproret och sände anförarna
i fångenskap till Hydra, samtidigt med att den
för förräderi med turkarna misstänkte Odysseus
dödades i fängelset (juni 1825). Emellertid
förde den af sultanen till pascha öfver Morea
utnämnde Ibrahim, Muhammed Alis son,
i febr. 1825 en stor här från Egypten öfver
till Morea, intog Navarino och härjade landet
med systematisk grymhet. Efter ett års tappert
försvar föll Missolonghi (23 april 1826) i
Ibrahims och turkarnas händer. För att kväsa
upproret bortförde Ibrahim hela skeppsladdningar
med fångar, lät nedhugga fikon- och olivträden,
liksom turkarna förut hade ödelagt mastixträden
på Chios, och vidtog andra upprörande
åtgärder. Hans och turkarnas barbari framkallade
omsider stormakternas mellankomst. Redan
i jan. 1824 hade Ryssland, utan att vinna
de öfriga makternas bifall, föreslagit,
att tre grekiska furstendömen – Öst-Grekland
med Tessalien, Väst-Grekland med Epirus och
Syd-Grekland med Kreta – skulle upprättas och
ställas under sultanens öfverhöghet samt betala
årlig tribut. 4 april 1826 blefvo Ryssland och
England ense om att af G. upprätta en enda, men
till Turkiet tributskyldig stat. I början af
1827 vann visserligen Karaiskakis flera
fördelar öfver turkarna i Attika och Beotien, men
då han stupat, måste grekerna (27 maj) uppgifva
borgen i Aten, som de försvarat nära ett helt
år. Engelsmännen Church och Cochrane, som
i mars tagit befälet öfver hären och flottan,
kunde icke uträtta mycket, och den i april af
grekerna till regent utsedde grefve Giovanni
Kapodistrias höll sig ända till jan. 1828
utom G. Däremot uppträdde England och Ryssland,
till hvilka äfven Frankrike slöt sig, med större
kraft emot sultanen. 6 juli 1827 öfverenskommo
de tre makterna att fordra vapenstillestånd
och erbjuda sin medling vid förhandlingar på
grundvalen af G:s autonomi samt sände hvar sin
flotta till de turkiska farvattnen. Då egypterna
fortsatte sina härjningar med ökad våldsamhet
och andra konfliktanledningar tillkommo, seglade
de tre flottorna under Codringtons befäl 20
okt. 1827 in i Navarinos hamn och förstörde
hela den turkisk-egyptiska flottan. Sultanen
vägrade likväl att ingå någon öfverenskommelse
och började 1828 t. o. m. krig mot Ryssland, men
nödgades genom freden i Adrianopel 1829 gifva
sitt bifall till stormakternas beslut om G:s
framtida ställning. Under detta krig tvang en
fransk här under Maisons anförande Ibrahim
pascha (1828) att segla bort med sina trupper
och fördref (okt. 1828) alla muhammedaner från
halfön, medan grekerna under Demetrios Ypsilantis
intogo största delen af Öst-Grekland. Den
sista striden mellan greker och turkar
stod 24 sept. 1829 vid Petra i Beotien, där
Ypsilantis segrade. I maj s. å. hade Missolonghi
intagits. Samtidigt sökte Kapodistrias bringa
ordning i förvaltningen och penningväsendet, men
var icke mycket lycklig däri samt väckte stort
missnöje genom sin ryssvänlighet och därigenom,
att han, med undertryckande af G:s nyantagna
demokratiska författning, ville genomföra en
byråkratisk-absolutistisk
styrelse samt förbigick höfdingarna från
befrielsekriget.
Kriget hade bragt G. i både ekonomiskt och
sedligt förfall samt kostat 300,000 människor
lifvet. Af fruktan för att G. skulle komma
under ryskt inflytande fordrade Västmakterna
och Österrike, att det skulle få full
själfständighet, men ett mindre omfång än
ursprungligen var ämnadt (d. v. s. Tessalien,
Kreta, Samos och Chios skulle undantagas
från G.). På konferensen i London beslöts
(3 febr. 1830), att G. skulle vara en suverän
stat, och Turkiet samtyckte därtill 24 april
s. å. Kronan erbjöds åt prins Leopold af
Sachsen-Koburg (sedermera konung Leopold I af
Belgien), men han afslog anbudet, bl. a. enär
G. ej fått sina naturliga gränser. Kapodistrias
fortfor därför att styra landet, men väckte
genom sin härsklystnad ovilja hos flera af G:s
mest ansedda män. Uppror utbröto på Maina (våren
1830), Hydra och andra öar (i juni 1831). Dessa
förklarade sig t. o. m. oafhängiga, och deras
förbittring var så stor, att sjöhjälten Miaulis
ej drog i betänkande att (13 aug.) sätta eld på
flottan (hvarigenom dess bästa skepp förstördes),
då den ryske amiralen på Kapodistrias’ begäran
sökte bemäktiga sig densamma. Två månader
därefter (9 okt.) blef Kapodistrias mördad i
Nauplia. Till regent valdes kort därefter af
nationalförsamlingen hans broder, Agostino
Kapodistrias, men denne blef ej öfverallt erkänd
och förjagades i april 1832 vid ett uppror
under Kolettis’ ledning. 7 maj 1832 utsågo
stormakterna prins Otto af Bajern till konung,
och nationalförsamlingen stadfäste enhälligt
(8 aug. s. å.) valet.
Konung Otto I (1832–62) kom i jan. 1833 till
G. Han var ännu omyndig (f. 1815) och hade
med sig ett bajerskt regentskapsråd (grefve
Armansperg m. fl.) samt 3,500 bajerska
soldater, som aflöste de franska trupper,
hvilka sedan 1829 hållit Morea besatt. Samtidigt
fick G. under de tre skyddsmakternas garanti
ett lån på 60 mill. frcs. Oaktadt sin goda
vilja hade regentskapet ingen framgång i sin
styrelse, emedan det sökte införa allehanda tyska
inrättningar och uraktlät att bygga förvaltningen
på nationell grundval, d. v. s. på demokratisk
kommunalfrihet, samt åsidosatte grekerna för de
många tyske ämbetsmännen och officerarna. En
onödig uppdrifning af härens styrka och en
förhastad flyttning af regeringens säte från
Nauplia till Aten (i jan. 1835) uppslukade
hastigt lånet, medan t. ex. vägbyggnadsarbetena,
som voro af den största vikt, försummades. De
stora lagarbetena från 1834 (ny strafflag,
rättegångsordning, civil- och straffprocess samt
folkskolestadga), grekiska kyrkans oafhängighet
(1833) och indragning af de flesta klostren
(blott 85 bibehöllos af inemot 500) voro att
räkna till denna regerings förtjänster. Allmänna
säkerheten stördes af röfvarband och
sammansvärjningar. Förhållandena blefvo icke
bättre, sedan Otto 1 juni 1835 själf hade
öfvertagit regeringen, ty han saknade både kraft
och insikt. I febr. 1837 aflägsnades Armansperg,
men först i dec. s. å. ställdes en grek
(Zografes) i spetsen för regeringen, hvarefter
de tyska trupperna och flertalet främmande
ämbetsmän afskedades. Men ett godtyckligt
envälde fortfor att utöfvas under stark påverkan
af den bajersk-grekiska hofkamarillan och af de
olika stormaktssändebudens intriger. Den växande
oviljan gaf sig slutligen luft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
