Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhoppningarna på ytterligare landvinningar. Tanken
på alla grekers förening (panhellenism) eldade
folket, och denna rörelses hufvudman, Trikupis,
lyckades (mars 1882) störta den föregående
ministären Kumunduros. Landets svåra ekonomiska
ställning, som Trikupis icke förmådde förbättra,
vållade dock hans fall 1880, då Delyannis
blef ministerpresident. Detta år förenades
Öst-Rumilien med Bulgarien, som äfven syntes
vilja med sig införlifva Macedonien. Detta
väckte den största oro i G., och regeringen
måste sända trupper till turkiska gränsen
samt utrusta en flotta för att tillvarataga
de panhellenistiska intressena. Riksdagen
beviljade alla militära fordringar, upptog ett
lån å 100 mill. drachmer, inköpte krigsfartyg
etc. Stormakterna tilläto emellertid intet
krigsutbrott, utan uppfordrade genom en not
af 14 april 1886 landet att afrusta. Snart
följde ett ultimatum, och samtidigt ankrade
en engelsk-tysk-österrikisk-italiensk flotta
i Faleronbukten. När Delyannis’ svar likväl
ej blef sådant, som stormakterna fordrade,
lämnade deras sändebud Aten (7 maj), och
G:s kuster förklarades i blockad. Då afgick
Delyannis och efterträddes af Trikupis, som
lät krigshotet falla och återställde det goda
förståndet med stormakterna och Turkiet. Tack
vare höjda skatter och utländska lån kunde
regeringen bygga flera nya järnvägar och
pansarskepp, men de utländska räntorna måste
ofta täckas genom lån hos inländska banker,
trots flera lånekonverteringar. Vid valen i
okt. 1890 led Trikupis’ parti ett grundligt
nederlag, hvilket medförde, att Delyannis åter
blef förste minister. Men landets affärsställning
försämrades alltmera, och regeringens hjälplöshet
och vacklande politik på detta och andra områden
betogo den alldeles folkets förtroende, så att
till sist konungen begagnade sig af sin rätt att
afskeda Delyannis (febr. 1892). Konstantopulos
utnämndes till hans efterträdare. Delyannis
utfärdade nu upphetsande proklamationer
mot konungen samt sökte uppvigla pöbeln och
trupperna, men de senares pålitlighet gjorde
dessa stämplingar om intet. Vid de nya valen
uttalade sig folket mot den afgångne ministern,
Trikupis’ parti fick en öfverväldigande
majoritet, och Konstantopulos vek följaktligen
för en ministär Trikupis (20 juni s. å.). Trots
alla ansträngningar kunde ej denne mer än sin
föregångare förbättra penningställningen. Försök
att få nya lån strandade på långifvarnas
fordran att få utöfva en viss kontroll öfver
finanserna. Trikupis förmåddes därigenom att
afgå, men efterträdaren Sotiropulos måste i sin tur
efter en kort ämbetstid (maj-nov. 1893) vika för
Trikupis, som i dec. tillgrep statsbankruttens
förtviflade utväg, i det att staten af räntorna å
de utländska lånen betalade endast 30 à 50 proc.,
hvarjämte de panter, som måst gifvas för de sista
lånen, återtogos. De utländske fordringsegarna
voro dock ej nöjda med dessa åtgärder, och
snart sökte England, Frankrike och Tyskland
förmå grekerna att fullgöra sina förbindelser,
utan att denna makternas påtryckning dock
kunde framtvinga frågans lösning. Ett stort
prisfall å landets hufvudexportvara, korinter,
försämrade än mer den ekonomiska ställningen,
hvilket emellertid ej hindrade folket från att
alltjämt hängifva sig åt panhellenistiska
storhetstankar, i synnerhet sedan Delyannis
i juni 1895 kom i spetsen för regeringen. Ett
lägligt tillfälle att söka realisera
dem yppade sig 1897. Sedan striden emellan
kristna och muhammedaner på Kreta i jan. 1897
ånyo upplågat, kunde nämligen grekerna ej
längre blifva stillasittande. Konung Georg
ansåg sig ej kunna stå emot den af ett hemligt
förbund (Ethniké Hetairia) uppagiterade
nationella rörelse, som fordrade skydd
åt stamförvanterna och Kretas förening med
moderlandet, utan han ställde sig i spetsen för
densamma, ej minst för att rädda sin dynastis
bestånd. Krigsfartyg under prins Georgs befäl
sändes i febr. till de kretensiska farvattnen,
där de hindrade turkiska trupper att landstiga,
men snart drogo sig tillbaka till följd af
kraftiga föreställningar från stormakternas
eskaderbefälhafvare. En grekisk truppstyrka på
1,500 man under öfverste Vassos inskeppade sig
emellertid 13 febr. i Peiraieus, landsteg 15
febr. på Kreta, omkr. 1 mil från Kanea, och tog
400 turkar till fånga, men samtidigt besatte
en truppstyrka från stormakternas flottor på
450 man Kanea med de turkiska myndigheternas
samtycke, och de grekiska trupperna uppmanades
att draga sig tillbaka. Stormakterna hotade att
möta grekernas vidare företag med våld. Vassos
lät då proklamera friheten för kretenserna, som
högtidligt förklarade Kretas förening med G. och
i tusental infunno sig för att militäriskt
organiseras under grekisk ledning. Ett försök
mot Kanea föranledde stormakternas fartyg att
bombardera insurgenternas läger, hvilket väckte
en oerhörd upphetsning i G. och framkallade
lifliga protester, bl. a. i England. 2 mars
aflämnade de sex stormakternas sändebud i
Aten en kollektivnot, hvari lofvades Kretas
konstituerande som själfständig stat under
sultanens öfverhöghet, men fordrades, att
G. skulle återkalla sin flotta och sina
trupper, vid äfventyr att makterna eljest
skulle tillgripa tvångsmedel. G. förklarade
sig (8 mars) villigt att draga sin flotta från
öns farvatten, men endast på för stormakterna
oantagliga villkor, hvarför dessa anordnade
en s. k. "fredsblockad" af Kreta. G. vidtog
omfattande försvarsanstalter, samlade en här i
Tessalien under kronprins Konstantins befäl och
utrustade hela sin flotta, medan Turkiet hopade
stridskrafter vid Tessaliens gräns. I början af
april öfverskredo grekiska irreguljära trupper
gränsen och oroade gång på gång turkarna,
men sedan sultanen 17 april förklarat krig,
anföll turkiska armén under Edhem pascha
s. d. det af grekerna besatta Melunapasset
(på själfva gränsen, vid västra sluttningen af
Olymposberget), eröfrade det efter en häftig
strid, som pågick äfven 18 (påskdagen) och 19
april och framträngde till Tyrnavos. Samtidigt
utkämpades strider dels mellan Melunapasset och
Salonikiviken, hufvudsakligen kring Nezeros,
som grekerna nödgades utrymma, dels v. om
Meluna, där grekerna efter artilleriöfversten
Smolenskis’ lysande försvar af Revenipasset
ryckte 1/2 mil in i Macedonien. Därefter eröfrade
turkarna Tyrnavos, grekerna öfvergåfvo (23
april) under panikartad flykt sin ställning
vid Mati och därefter äfven Larissa, som
25 s. m. besattes af turkarna, samt j togo
ställning vid Pharsala. Under tiden hade grekiska
truppafdelningar, stundom med framgång, ryckt
in i Epirus och flottan bombarderat fästningen
Preveza (vid Artaviken), men grekerna nödgades
snart lämna Albanien med anledning af motgångarna
på östra krigsskådeplatsen. Där riktade sig nu
turkarnas ansträngningar mot det med lifsmedel
och förråd väl försedda Volo, men Smolenskis
gjorde vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
