- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
299-300

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Griffenfeld, Peder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till att störta den förre ledande ministern
Gabel och blef snart därefter äfven sekreterare
i den nybildade konseljen, så att han från den
stunden var styrelsens egentliga medelpunkt. I
maj 1671 blef han geheimeråd med säte och stämma
i konseljen, fick i juli namnet Griffenfeld och
var vid förnyandet af Dannebrogsorden i okt. en
af de förste riddarna. Slutligen blef han i
nov. 1673 på en gång grefve, elefantriddare och
rikskansler samt efterträdde i juli 1674 Reedtz
som kansler och blef därvid president i kansliet,
Höjesteret och statskollegiet samt universitetets
patronus. Genom sitt äktenskap och genom gåfvor
från konungen blef han dessutom en af Danmarks
rikaste män och i stånd att föra ett stort
hus. I den inre styrelsen delade han de första
åren makten med Fr. Ahlefeld, som närmast ledde
hertigdömenas förvaltning, och Gyldenlöve, som
skötte de norska och ekonomiska ärendena, under
det G. hade hand om de flesta danska ärendena
och genom nit och stora kunskaper småningom fick
öfvertaget. Han hade större organisationstalang
än egentlig skapande förmåga, införde nya
arbetsordningar för alla regeringskollegier
samt Höjesteret och tryggade användningen
af danska språket i alla statsärenden. Han
visade äfven stor ifver att främja det
lagstiftningsarbete, som senare resulterade i
Kristian V:s "danske lov". Han var närmaste
orsaken till, att planerna, på återupprättande
af adelns makt strandade, bl. a. därigenom,
att åt de ofrälse tillförsäkrades hälften af
platserna i kollegierna och Höjesteret, men
också genom rangförordningen, som ställde
ofrälse män i högre ämbeten öfver adeln,
samt genom upprättandet af en ny länsadel
(grefvar och friherrar), som framkallade en
splittring i den gamla adeln, på samma gång
det kungliga enväldet fick större glans. Genom
sluga underhandlingar och särskildt aftal med
hertigen af Plön lyckades han 1670-71 vinna
Oldenburg och Delmenhorst åt konungen. Däremot
offrade G., som var mera diplomat än framstående
statsman, utan betänkande, hvad hans företrädare,
den tyskfödde Gabel, hade gjort för att närmare
förena den kungliga delen af Slesvig med Danmark,
och han lyssnade ej heller till den likaledes
tyskfödde Schacks råd att vinna den gottorpska
delen af Nord-Slesvig genom att uppgifva
Oldenburg. I sin blinda tro på enväldet ansåg
han detta likgiltigt, när blott konungens makt
var betryggad, och han fäste stor vikt vid att
vinna konungens stamland åt kronan. Utåt ville
han uppnå ett godt förhållande mellan Danmark och
Sverige, ja, föreslog t. o. m. 1672 ett förbund
till skydd för de nordiska rikenas neutralitet
och handel under dåvarande förvecklingar
i Europa; likaledes banade han väg för det
blifvande äktenskapet mellan Karl XI och Ulrika
Eleonora. Men först och främst fann han det
nödvändigt att skaffa Danmark goda förbindelser
med de större makterna, särskildt Frankrike,
då han i dess allians med Sverige såg en stor
fara för Danmark. Han nödgades likväl 1674 sluta
förbund med Frankrikes fiender och 1675 börja
kriget mot Sverige, ehuru han sökte uppskjuta
det så länge som möjligt. Dessförinnan hade
Danmark tryggat sig mot hertigen af Gottorp,
som blef tvungen att offra allt, hvad han vunnit
1658. För att bibehålla det goda förhållandet
till Frankrike lämnade han däremot detta lands
förbindelse med Sverige under kriget ostörd,
ja, åtog
sig t. o. m. själf att vara dess "postmästare",
fastän han därigenom kom i en så tvetydig
ställning, att det lätt kunde se ut
som landsförräderi; att alla främmande
furstar täflade om hans gunst, måste styrka
misstanken. En liknande tvetydighet ådagalade
han i rent personliga förhållanden, i det han
giljade till en prinsessa af Augustenborg (genom
änkedrottningens bemedling) och samtidigt sökte
vinna den franska prinsessan af Tremouille (en
kusin till drottningen). Hans underbara lycka
väckte efter hand hos honom ett högmod och
en maktlystnad, som stötte hans gamla vänner
tillbaka och alstrade mycken fiendskap mot
honom samt gjorde honom mycket oförsiktig i sitt
uppträdande. Genom sin andliga öfverlägsenhet
tryckte han ned själfva konungen, i det han med
sin dialektiska färdighet ofta tvang denne att
böja sig för hans vilja, äfven om den stred
mot konungens egna afsikter; ofta dristade
han sig t. o. m. att afgöra viktiga saker på
egen hand, ja, rent af öfverträda konungens
befallningar. Därigenom förspillde han Kristian
V:s ynnest och dittills obegränsade tillit
samt erhöll i aug. 1675 ett mycket allvarsamt
bref från konungen, som varnade honom att ej
rycka till sig hela makten, så att blott skenet
återstod för majestätet. Samtidigt varnades han
mycket skarpt för att gynna sina släktingar vid
ämbetsutnämningar och att mottaga mutor. Men
oaktadt han väl kände den hotande faran,
fortsatte han dock sitt oförsiktiga beteende och
vållade alltså själf sin undergång. De män, som
störtade honom, voro Fr. Ahlefeld och hertigen af
Plön, som båda förut stått i godt förhållande
till honom, men som af rent politiska skäl hade
börjat hysa misstankar mot honom. 11 mars 1676
på morgonen arresterades han på slottet och
förflyttades på e. m. till kastellet. Under
tiden hade en husrannsakning och fängsling
af hans handtlangare gifvit tillräckligt
material att fälla honom. Processen fördes
dock på mycket olagligt sätt; i stället för
att låta Höjesteret afgöra saken, hänsköts den
till en särskild kommission, som dock ingalunda
bestod af mot honom partiska medlemmar, och
till åklagare inkallades en rätt tvetydig
holsteinsk advokat O. Mauritius, som lade
hela bevisningsskyldigheten på den anklagade,
på samma gång man genom att afskära honom från
tillgång till sina papper gjorde det svårt för
honom att försvara sig. G:s första inlägg var
mycket klokt, men konstladt och behäftadt med
veterliga osanningar; i det andra, då han kände
sin sak hopplös, gaf han allt förloradt och
vädjade blott till konungens nåd. Beskyllningen
för landsförräderi afvisade han dock med stor
fasthet. 26 maj dömdes G. att mista lif, ära
och gods; blott en af domarna, Kristen Skeel,
ville ej underskrifva domen. På afrättningsdagen,
6 juni 1676, benådades G. från dödsstraffet,
men dömdes till lifstids fängelse. Hans gods
indrogos till kronan, men hans dotter fick lof
att behålla det mesta af sitt mödernearf och
sitt adliga namn. De manliga släktingar, som han
hade dragit fram till höga ställningar, behöllo
dessa; däremot tillät konungen de statsmän,
som förlofvat sig med G:s kvinnliga släktingar,
att bryta sina förbindelser. G. hölls fängslad
1676-80 på Köpenhamns kastell, men öfverfördes
efter fredsslutet 1679 i följd af Gyldenlöves
förbön till Munkholmen vid Trondhjem, där
fångenskapen efter hand mildrades. 1698 lösgafs
han, men var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:34:34 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free