Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 369-370 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grotius, Hugo

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sakförare i Haag, fortsatte sina filologiska
och historiska studier och blef 1601 de fria
Nederländernas historiograf, 1607 generalfiskal
och 1613 pensionär i Rotterdam.

Han utvecklade
liflig vetenskaplig och publicistisk verksamhet
för att häfda sitt lands intressen och
väckte särskildt uppseende genom den år 1609
utgifna skriften Mare liberum, hvari han med
naturrättsliga resonemang, men ock med rika
citat från de klassiske auktorerna försvarar
nederländarnas rätt att fritt segla öfver hafven
till Indien, men i och med detta också hafvets
frihet öfver hufvud. I striden mellan gomarister
och arminianer, som på samma gång blef en
strid mellan det oraniska och det republikanska
partiet, stod G. såsom Oldenbarnevelds anhängare
på de senares sida (jfr Bibelkritik, sp. 238,
och Försoning) och blef jämte honom fängslad
samt i maj 1619 dömd till lifstidsfängelse och
insatt på slottet Loevestein nära Gorkum. Hans
flykt därifrån (22 mars 1621) i en boklår med
tillhjälp af hans högsinnade maka, Maria van
Reijgersberg (f. 1589, d. 1653), som delade hans
fängelse, är allmänt bekant. G. ankom till Paris
i april 1621, blef väl mottagen af Ludvig XIII
och erhöll en pension af 3,000 livres. Då denna
emellertid ej utföll ordentligt och snart af
Richelieu indrogs, lefde han i Frankrike under
ganska brydsamma ekonomiska förhållanden. Under
denna tid skref han sitt hufvudarbete, De jure
belli et pacis, som utkom 1625 och gjorde hans
namn ryktbart i hela den lärda världen. (Planen
till detsamma hade han redan 1604 uppgjort i det
först 1868 bekantgjorda manuskriptet De jure
prædæ.) Han fick senare anbud att ingå i såväl
svensk som holsteinsk och dansk tjänst och antog
det förstnämnda, af Axel Oxenstierna förnyade
anbudet, sedan hans försök att få återvända till
fäderneslandet misslyckats. G. utnämndes 1634
till Sveriges ambassadör vid franska hofvet och
innehade denna post i elfva år, men kunde genom
Richelieus ovilja mot honom föga uträtta. 1645
begärde han sitt entledigande och begaf sig till
Stockholm, där dock hvarken klimatet eller tonen
vid drottning Kristinas hof behagade honom,
hvarför han snart lämnade Sverige, blef på
hemresan stormdrifven till Pommern och dog,
som sagdt, i Rostock. Han ligger begrafven i
Delft, där 1886 hans staty restes. - G. var
en grundlig teolog, utmärkt humanist samt
skarpsinnig filosof och jurist. Hans skrifter ha
utöfvat stort inflytande, och särskildt gäller
detta om hans arbeten öfver natur-, stats-
och folkrätten, hvilka ännu ega auktoritativt
anseende. Hans ofvannämnda hufvudarbete, "De
jure belli et pacis", har till syfte att verka
för ett mänskligare krigföringssätt än det på
hans tid vanliga. Därför ville han visa, att
tvenne krigförande folk ej äro rättslösa emot
hvarandra, och uppdrog sålunda grundlinjerna af
ett internationellt rättssystem, folkrätten, för
hvars vetenskapliga grundare han räknats. Härvid
blef hans uppgift äfven
att utreda den juridiska rättens begrepp,
sådant detta är gifvet, oberoende af positiva
rättsbestämmelser. Därmed lade han grunden till
den filosofiska rättsläran som en från etik och
religionslära skild vetenskap. Hufvudproblemen
för denna vetenskap blifva, enligt honom, att
förklara, huru statsmaktens innehafvare kan ha
rätt att af undersåtarna fordra lydnad, samt om
rätts- och statsordning öfver hufvud äro ett
godt eller ett ondt för människan. Den första
frågan besvarade han så, att staten är upprättad
genom ett mellan regeringen och undersåtarna
ingånget fördrag, hvarigenom de senare frivilligt
förbundit sig att visa den förra lydnad och
följaktligen att inom vissa gränser inskränka
sina rättigheter, hvilka, oberoende af fördraget,
måste betraktas som rent af gränslösa. Därmed
är den s. k. fördragsteoriens princip för
första gången uttalad - en teori, som först
i nyare tider, hufvudsakligen genom Hegel,
blifvit vederlagd. I sin lära om de motiv, som
förmått människorna att ingå samhällsfördraget,
besvarar G. den senare frågan. Ursprungligen,
lärde han, lefde människorna i ett tillstånd
af inbördes välvilja. Socialitetsdriften
(appetitus socialis) hade då öfverhanden öfver
själfkärleken. Men när synden kom i världen,
förändrades detta förhållande, och välviljan
lämnade rum för ett allas krig mot alla
(bellum omnium inter omnes). Detta tillstånd
blef olidligt, och för att vinna trygghet
och lugn samt, så godt sig numera göra lät,
uppfylla socialitetsdriftens kraf ingingo
människorna statsfördraget. Staten kan sålunda
sägas ha det onda till sin förutsättning
(ett arf från medeltidsteologerna). Detta
förutan skulle väl ett fredligt samlif, men
icke ett samhällslif i egentlig bemärkelse
finnas bland människor. Rättsordningen är
äfven så till vida ett ondt, att den utgör
en inskränkning i människans godtycke;
men den är ett mindre ondt än det onda,
som skulle finnas, i fall naturtillståndet
fortfore. - Huru mycket än dessa G:s åsikter i
vetenskapligt afseende lämna öfrigt att önska,
särskildt hans lära om naturtillståndet och
den gränslösa rätt, som människan där skulle
ha, samt om motiven för samhällsfördragets
ingående och den helgd, som detta sedermera
skulle ega, har han dock såsom den filosofiska
rättslärans grundläggare och uppställaren
af dess egentliga hufvudproblem inlagt stor
förtjänst om vetenskapen. Sitt människovänliga
syfte beträffande krigföringssättet vann han i
ej oväsentlig mån. Bland hans lärjungar måste
nämligen räknas Sveriges konung Gustaf II Adolf,
hvilken som en folkrättslig grundsats uppställde
skillnaden emellan de fientliga härarna och
de fredlige undersåtarna i fiendens land. -
Den ryktbaraste af G:s skrifter, jämte
de ofvannämnda, är De veritate religionis
christianæ (1627. Den kristna religionens
sanning), som öfversatts bl. a. till persiska,
arabiska, kinesiska och malajiska. Bland hans
öfriga arbeten märkas Annales et historiæ de
rebus belgicis (1657), De antiquitate reipublicæ
batavicæ (1610) och Poëmata (1617). Hans Opera
theologica utgåfvos 1679, en samling af hans bref
1687 och supplement därtill 1806. Hugonis Grotii
epistolæ ad Axelium Oxenstierna ha utgifvits
af Vitt. hist. o. ant. akad. i "Rikskansleren
A. Oxenstiernas skrifter och brefvexling";
senare afd , bd 2, 1889, och bd 4, 1891, genom
J. Fr. Nyström (åren 1633-39) och C. G. Styffe
(åren 1640-45-jämte G:s Bref till Oxenstiernas
sekreterare Peter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>