- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
383-384

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grubbe, Samuel - Grubbe, Lars

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig genom en följd af tidsmoment, utan måste
vara fritt från såväl tidens som rummets
inskränkning, liksom ock upphöjdt öfver den
motsättning af det objektiva och det subjektiva,
det reella och det ideella, som utmärker den
ändliga intelligensen. Af den evighet, som i
ordets stränga och fulla mening tillkommer
det gudomliga väsendet, följer enligt G., att
den ändliga intelligensen ej kan ha blifvit
frambragt af Gud genom en skapelse eller
en i tiden fallande handling. På platonskt
sätt antager han därför, att människan, till
sitt sanna väsen betraktad, utgör en evig idé
hos Gud, en Guds tanke, hvilken som sådan
omedelbart tillika eger realitet. Att den
ändliga intelligensen uppfattar sig som ett i
tiden varande väsen, måste för den skull vara
ett på den ändliga intelligensens ändlighet
(inskränkning) beroende föreställningssätt,
en nödvändig lag för dess medvetande. Men
likasom tiden sålunda utgör en form eller
ett sätt för vårt mänskliga förnimmande, som
sammanhänger med vår mänskliga inskränkning
eller tillhör oss såsom sinnliga varelser,
så är äfven rummet en sådan form. - Af denna
idealistiska åsikt om tiden och rummet, hvars
riktighet G. bevisar genom de sorgfälligaste
undersökningar, drager han den slutsatsen, att
hela den sinnliga världen, eller den värld, som
är i tiden och rummet, utgör en sammanfattning
af vissa för oss och vår erfarenhet nödvändiga
företeelser, hvilka vi icke äro berättigade
att tillägga en af oss oberoende existens, så
att de skulle kunna tänkas kvarstå, äfven om
den mänskliga intelligensen och dess sinnliga
uppfattningsformer iörsvunne. G. antager således
en dubbel verklighet, nämligen en osinnlig,
som utgör det egentliga väsendet, och en
sinnlig, som utgör en på människans ändlighet
beroende företeelse af det osinnliga. Den
osinnliga verkligheten är människan gifven i
och genom hennes förnuft, den sinnliga åter
i och genom hennes sinnlighet. Den sinnliga
verklighetens blott fenomenella karaktär
egnar G. en omständlig utredning i ett af
sina förnämsta arbeten: fenomenologien. Inom
etiken ansluter sig G. till Kants rationalism,
med strängt förkastande af all eudemonism,
men söker öfvervinna den formalism (brist på
innehåll) och negativa karaktär, som vidlåder
Kants sedlighetsbegrepp. Ett absolut innehåll i
sedligheten vinner han genom att fatta sedelagen
som ett uttryck för Guds vilja, som är gifvet
hos människan i och med hennes eviga idé och
detta på ett fullt konkret och individuellt
sätt i och med den moraliska känslan. Det sedliga
målet är att i sinnligheten förverkliga detta
människans evighetsväsen, sålunda att utveckla
och omgestalta människans lägre natur till organ
för hennes högre väsen, ej att - såsom stoikerna,
Kant och Fichte lärt - kufva och undertrycka
den. Inom rätts- och samhällsläran opponerar sig
G. mot Fichtes ensidigt juridiska uppfattning af
statens ändamål. Rättssäkerhet eller införandet
och bibehållandet af ett stadgadt rättstillstånd
är, säger han, blott det negativa momentet
i statens idé; det positiva (etiska) momentet
däri består i främjandet af folkets hela andliga
odling och sinnliga välstånd. Liksom Fichte söker
han dock att bevara rättens själfständighet
gent emot sedligheten. Rättslagen kan ej ha sin
grund i sedelagen, då rättigheternas krets är
vidsträcktare än plikternas. Dock antager han,
att den karaktär af helighet och okränkbarhet,
som tillkommer all rättighet, beror därpå,
att rättigheten är ett villkor för uppnåendet
af människans sedliga bestämmelse. Till G:s
samhällslära kan äfven räknas hans anförande i
1826-28 års kommitté till öfverseende af rikets
allmänna undervisningsverk. Han ådagalade
där olämpligheten af den redan då föreslagna
föreningen af lärdomsskola och realskola i
ett och samma läroverk. - Af de skrifter,
som G. själf från trycket utgifvit, må här
nämnas Om förhållandet mellan religion och
moralitet
(1812), Öfversikt af filosofiens
närvarande tillstånd
(1821), Bidrag till
utredandet af samhällslärans grundbegrepp

(1826), Filosofisk rätts- och samhällslära I
(1839). Större delen af hans efterlämnade,
omsorgsfullt utskrifna akademiska föreläsningar
har utgifvits af A. Nyblæus och R. Geijer i
Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval
(I-VII, 1876- 84). Ett af G:s förnämsta
arbeten är hans estetik, eller Föreläsningar
öfver det skönas och konstens filosofi
, som
i handskrift förvaras i Uppsala universitets
bibliotek. - Se Sv. akad:s handl. XXVIII
(1856; inträdestal af Isr. Hwasser),
F. v. Schéele, "S. Grubbes skönhetslära"
(1885), och B. E. Beskow, "S. Grubbes empiriska
psykologi" (1890). 1. (V. S-g.) 2. O. E. G. N*
3. A. N. (S-e.)

Grubbe, Lars, ämbetsman,
diplomat, militär, f. 1600 (1. 1601) i Linköping,
var son af dåv. befallningsmannen på Linköpings
slott Peder Mattsson, adlad Stiernfelt, men
upptog, då han 1629 adlades, sin morfars moders
namn G. Han studerade flera år i Uppsala (sedan
1617) och vid utländska akademier och skall
ha förvärfvat doktorsgrad. Han tjänstgjorde
under preussiska fälttåget (1626-29) först som
A. Oxenstiernas privatsekreterare och sedermera
i kungliga kansliet, hvilket han tillhörde och
understundom ensam förestod äfven under tyska
fälttåget 1630-31. 1632 var han beordrad till
mellersta och västra Tyskland, där han jämte
hertig Georg af Lüneburg, landtgrefven af
Hessen-Kassel m. fl. deltog i ledningen af
rörelserna mot Pappenheim och äfven tidtals
förde militäriskt befäl. Efter slaget vid Lützen
hemsändes han af rikskansleren med utkastet till
den nya regeringsformen, deltog 1633 med Banèr
i underhandlingarna med Brandenburg och Sachsen
och utnämndes 1634 till statssekreterare samt
efter Salvius till resident i Hamburg och legat
i nedersachsiska och westfaliska kretsarna;
1636 var han äfven stats- och krigsråd
vid westfaliska armén, som kommenderades af
Alex. Leslie. I saknad af nödiga penningmedel
och instruktioner kunde han ej, såsom hans
uppgift var, hindra hertig Fredrik af Danmark
att taga ärkestiftet Bremen i besittning. Han
återvände 1636 hem, blef 1637 underståthållare
på Stockholms slott och nyttjades därjämte
i andra uppdrag. Så t. ex. uppsatte han 1637
förslag till instruktion för "collegium af
commercierna". 1641 uppdrogs åt honom, som
utnämnts till assistensråd, att, efter Banérs
död, söka bevara armén åt Sverige genom att vinna
de högre officerarna, Braunschweig-Lüneburg,
Hessen m. fl., en kinkig uppgift, som lyckades,
först sedan Torstenson anländt med penningar
och förstärkningar. Sedermera följde han hären
som Torstensons biträde vid förefallande
underhandlingar och de viktigaste svenska
ärendenas skötande och stupade vid Breitenfeld
23 okt. 1642 invid fältmarskalkens sida. Han var
då äfven chef för ett värfvadt regemente. G. var
en af de mera framstående förmågor, som fostrades
i den store rikskanslerens skola. I sina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:47:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbj/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free