Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grufgas - Grufhjälp - Grufingenjör - Grufkarta - Grufkartekontoret - Grufkompass - Gruflagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess kemiska namn är metan. I rent tillstånd fås
grufgas genom glödgning af ättiksyrans salter
med alkalier:
CH3 . COO Na+HO Na=CH4+CO3 Na2
Natriumacetat Natrium- Gruf- Soda
hydrat. gas.
Ren grufgas är färg- och luktlös samt näst
vätgasen lättast af alla ämnen (0,558 eg. vikt);
den kan genom mycket stark afkylning och medelst
starkt tryck (55 atmosfärer vid -82°) förtätas
till vätska och kan vid mycket låg temperatur
erhållas i fast form; fast metan smälter vid
-184°; flytande metan kokar vid -162°. Vid
antändning brinner den med föga lysande låga. En
blandning af grufgas och luft förbrinner med
explosion. Däraf förklaras de mycket farliga
explosioner, som tid efter annan i kolffrufvor
anställa så svåra förödelser. Jfr Davys
säkerhetslampa och Gas. P. T. C.*
Grufhjälp (Grufvehjälp), kam. Se
Mantalsräntan.
Grufingenjör, i allmänhet hvarje vid grufdriften
anställd ingenjör; särskildt titel för
vissa ämbetsmän i bergsstaten (se d. o.).
Th. N-m.*
Grufkarta. Den äldsta kända grufkartan i
världen upprättades 1629 af Oluff Hansson Swart
öfver Falu grufva. Från början markerades på
grufkartorna endast grufvornas former, och först
på senare tider ha de geologiska förhållandena
börjat inläggas. Enligt 1884 års grufstadga och
(i fråga om stenkolsfyndigheter) lag af 28 maj
1886 skall grufkarta upprättas öfver hvarje
grufva, som är under arbete och ej är från
dagen fullt öfverskådlig. Till ledning härvid
har Kommerskollegium utgifvit en "normalkarta",
utarbetad af professor Nordenström. Grufkartorna
skola upprättas i två exemplar, af hvilka
det ena förvaras på Kommerskollegiets
grufkartekontor. Se vidare Grufmätning. K. S-11.
Grufkartekontoret. Se Grufkarta och
Kommerskollegium.
Grufkompass är ett inom bergshandteringen,
särskildt för uppsökande af järnmalm, mycket
användt instrument. Grufkompassen består af
en magnetnål, upphängd så, att den är rörlig
både i horisontal- och vertikalplanet samt
under vanliga förhållanden fullt horisontal. -
Vissa malmer, i synnerhet järnoxidoxidulmalmer
(svartmalm, magnetit), ega förmåga att attrahera
magnetnålen. Järnoxidmalmer (blodstenar) åter,
då de äro fria från järnoxidul, attrahera
icke magnetnålen, men sällan äro de dock
alldeles fria från inblandning af svartmalm,
hvarför grufkompassen kan gifva anvisning
äfven på sådana malmer. Om man alltså med
grufkompassen i hand går öfver en trakt, där
järnmalm finnes, ställer sig magnetnålen mer
eller mindre lutande samt gör ofta jämväl större
eller mindre afvikelser från den magnetiska
meridianen eller kompassens rätta N-S-linje. Om
kompassen gifver utslag i vertikalplanet,
säger man, att "den håller på", och ett
sådant "kompasspåhåll" ger sålunda anledning
att misstänka närvaron af järnmalm. Vanligen
attraheras magnetnålens nordända, men stundom,
ehuru mera undantagsvis, äfven dess sydända. Med
öfning och vana lär man sig snart bedöma, hvarest
malmen är belägen inom ett "påhåll", ty detta
senare är vanligen större än själfva malmytan
i malmens utgående. Äfven genom observationer
på afvikelserna i horisontalplanet kan ledning
vinnas vid bestämmande
af lämpligaste punkten att börja blottandet af
malmen. Emellertid fordras därtill, som sagdt,
öfning, ty af endast ett starkt "påhåll" eller
däraf att nålen "slår i bottnen" kan man lika
litet sluta till en stor malm som af ett svagt
påhåll till en liten malm. Utslagen bero nämligen
af magnetnålens känslighet, om kompassen är
kvick eller trög, af jordtäckningens tjocklek,
af malmens kemiska beskaffenhet m. m. Rika,
finkorniga svartmalmer draga mindre än
svafvelkishaltiga, grofkristalliniska, ehuru
fattigare malmer, öfvervägande järnoxidmalmer
ännu mindre o. s. v. Kompassen är således
endast ett hjälpmedel att utfinna, hvarest
försök att träffa malm med utsikt till framgång
kan göras, men med dess tillhjälp har dock
kanske större delen af Sveriges järnmalmer
uppdagats. På senare tider ha mera tillförlitliga
instrument börjat användas för studiet af
våra magnetiska malmer. Se Magnetometer.
Th. N-m.*
Gruflagstiftning. Sveriges äldsta
gruflagstiftning hade form af privilegiebref
för särskilda grufvor, grufartiklar, speciella
förordningar rörande brytningen, skogarnas
behandling, tionde och afrad m. m. Tillsynen
öfver efterlefnaden af dessa förordningar ålåg
konungens fogdar. Grufvorna voro emellertid
bergsmännens egendom, och ehuru kronan på slutet
af 1500-talet sökte göra dem till ett regale,
fick denna åsikt dock ej fullt insteg. Det
mycket omtalade Helgeandsholms mötes beslut
1282 är, som bekant, understucket och antagligen
fabriceradt på slutet af 1500-talet. Genom det
1630 inrättade Bergsamtet, hvilket 1649 ändrades
till Bergskollegium, erhöll bergshandteringen
en särskild myndighet, och bergslagstiftningen
fick därigenom en generellare form, ehuru
specialförordningar för enskilda grufvor
fortfarande spelade en stor roll. Bland de äldsta
grufförordningarna af allmännare intresse märkas
konung Magnus’ privilegier för kopparbergsmännen
i Falun 24 febr. 1347, samme konungs bergsordning
för Norberg 1354 samt stadga för järnbergslagen
1360. Dessa förordningar "konfirmerades"
sedermera, och nya utgåfvos för olika bergslag
och grufvor. 1485 förordnade Sten Sture och
riksens råd, att malmberg på skattejord skola
betala tionde. I en förordning af 6 juli 1649 för
järnbergslagen stadgas i § 4 uttryckligen att:
"Efter man förnimmer, at en del bergsmän, och
eljest andra, vill tillegna sig sjelfve
grufvorne som thebruka - - - ,
derföre, på det sådan mening icke vidare må hos
them inrita, skall fördenskull här med vara hvar
och en kunnigt, att alle grufvor, af hvad slags
malm och metall the hellst äro, skole reknas
och hållas för Cronones regalwerk". Därmed
var grunden lagd till Sveriges senare
gruflagstiftning, ehuruväl detta stadgande åter
föll i glömska, såsom kan ses af en k. förordning
27 aug. 1723 "angående de friheter och förmåner,
hvilka alle the i gemen hafva att njuta, som här
i riket och therunder lydande provincer några
metall- samt mineralstreck och nyttiga bergarter
uppfinna, angifva och i gång bringa". Genom
detta bref, som kan sägas vara Sveriges första
grufstadga, är inmutningsrätten införd, under
vissa betingelser. Inmutaren hade då, utom
viss annan belöning, 1/4 och jordegaren 3/4 i
anträffade fynd, d. v. s. mineralanledningar,
som kunde blifva föremål för grufarbete. 20
okt. 1741 utkom emellertid ny förordning eller
grufstadga, som gaf inmutaren hälften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
