- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
419-420

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundskatt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som under tidernas lopp uppstått, och den
frihet, som tillhört viss jord, borttagits
eller mildrats genom allmän skattejämkning,
så att grundskattens belopp blifvit satt i
förhållande till hvarje jordstyckes antagna
medelafkastning. – Som grundskatten, ehvad den
betraktas som ränta eller som skatt, till följd
af sin permanens alltid inverkar på värdet af det
föremål, vid hvilket den häftar, och, då dess
åläggande sänker värdet på den jord, hvarå den
hvilar, liksom frihet från densamma höjer värdet
af den jord, hvilken åtnjuter samma frihet,
så kan emellertid grundskatten icke rättvist
annorlunda än mot ersättning läggas å den jord,
som därifrån varit fri. Emellertid har i äldre
tider sådant skett. Vid skatteregleringarna
i Österrike på 1700-talet blef nämligen den
förut fria jorden (dominikaljorden) utan någon
ersättning underkastad grundskatten; likadant var
förhållandet i det revolutionerade Frankrike. Men
där åtgärden blifvit företagen under normala
förhållanden, har man icke tilltrott sig kunna
genomföra den utan att lämna ersättning åt
den privilegierade jordens egare, så t. ex. i
åtskilliga tyska stater, bland dem Preussen 1861,
och i Danmark (genom lagen 20 juni 1850). –
Den vikt grundskatten af ofvan uppgifna skäl
eger har gjort, att den ingått i alla europeiska
staters skattesystem. I samband med nyare tidens
sträfvan efter förenkling af skatteväsendet
och sökandet efter en enda skatt, som
tillfredsställer alla fordringar på en rättvis
beskattning, har man emellertid allt allmännare
satt i fråga, om grundskatt som en särskild skatt
bör finnas eller ej. Om man tager i betraktande,
att jordegendom är af all utaf staten skyddad
egendom den värdefullaste, varaktigaste,
bäst betryggade och i regel för innehafvaren
en egendom, som i socialt och politiskt
hänseende gifver honom det största inflytande,
så synes det ej obilligt, att för den garanti
staten gifver en så värderik egendom äfven en
särskild skatt erlägges. Emot grundskattens
bibehållande har man åberopat det exempel, som
gifvits i England. Härvid bör dock anmärkas
att, om också någon grundskatt ej i England
utgöres till staten, de kommunala skatterna
nästan h. o. h. utgå af fastigheterna, och att
dessutom därstädes finnes en husskatt, som uppgår
till 3 proc. af hyresvärdet. Erfarenheten
från nästan alla länder gifver ock vid
handen, att grundskatter ej kunna umbäras;
t. o. m. i Nord-Amerikas förenta stater hvila
de flesta särskilda staternas skatter äfvensom
kommunalskatterna på fastigheterna. Undantagsvis
ha dock de gamla grundskatterna afskaffats,
så i Norge, där den viktigaste grundskatten,
landkontributionen, borttogs 1836, och i
Sverige, där grundskatterna utgjordes af ränta
(grundränta) och tionde. Räntan, i kronans hand
den äldsta af alla dessa skatter, härleder sig
från de urgamla, mest till krigets behof utgående
skatter (ledungslama, ättargäld m. fl.), hvilka,
ursprungligen beviljade blott för tillfälliga
behof, med tiden blefvo beständiga. Från
denna skatt befriades i följd af det under
1200-talet uppkomna frälset (se d. o.) en stor
del af jorden (frälse). De urgamla skatter, som
ålågo skattskyldig jord, voro de årliga laga
utskylder
, som omtalas redan i additamentet
till Södermannalagen, och hvilka redan vid
dettas tillkomst (början af 1300-talet) antagit
karaktären af en fix, å jorden hvilande skatt,
i det att, om statens behof kräfde ytterligare
bidrag, dessa skulle genom särskilda
gärder fyllas, ett förfarande, som sedermera
fortfarande iakttogs, ehuru äfven dylik gärd,
såsom strax skall nämnas, förvandlades till en
fast skatt. På grund af Vadstena herremötes
beslut 1524 blef den skatt kronan upptog af
den skattskyldiga jorden införd i ett särskildt
register, kalladt jordebok, hvaraf äfven denna
del af räntan erhöll namn af jordeboksränta
(senare äfven kallad ordinarie ränta). Men nya
skatter tillkommo, dels särskildt för krigen
beviljade (landtågsgärden, boskapspenningarna),
dels ersättningar för vissa obestämda
prestationer, som ålågo den skattskyldiga
jorden (salpeterhjälpen, byggningshjälpen,
dagsverkspenningarna, skjutsfärdspenningarna

m. fl.). Dessa prestationer, i hvilka allmänna
frälset äfven till en del deltog, utgjordes
efter den beskattningsgrund, som benämndes
mantal; och då dessa, af hvilka några äfven
varit beviljade för tillfälliga behof, blifvit
beständiga, sammanfördes de enligt 1718 års
jordeboksmetod under den gemensamma benämningen
mantalsränta (äfven kallad hemmantalsränta och
extra ordinarie ränta) i jordeböckerna. Dessa
båda slag af räntor blefvo sedermera, vid 1855
års ränteförenkling, sammanslagna till ett
under den gemensamma benämningen ränta. För
öfrigt må anmärkas, att hvarken namnen å, ej
heller beloppen af de särskilda skatter, som
bildat båda dessa räntor, varit lika i särskilda
provinser, och att i detta hänseende olikhet
egt rum i synnerhet mellan det gamla Sverige
och de eröfrade provinserna, där mantalsräntan
gemenligen benämndes terminsskatt. Full ränta
utgjordes af skattejord och sådan kronojord,
som blifvit upplåten under stadgad åborätt, en
del af mantalsräntan af det allmänna frälset,
dock endast till ett ringa belopp, slutligen
omkr. 40,000 kr., men ypperligt frälse var från
all grundskatt befriadt.

Funnos för åläggande af de skatter, som
ingingo i mantalsräntan, vissa, om än föga
tillfredsställande grunder fastställda,
så saknades sådana däremot h. o. h. för
åläggandet af jordeboksräntan, till dess
genom Karl XI sådana, i sammanhang med
indelningsverkets genomförande, bestämdes
för hela grundräntan, hvilket skedde genom de
s. k. skatteläggningsmetoderna, hvilka ännu
ha gällande kraft. Dessa, som äro gifna för
särskilda landskap, län eller delar af sådana,
bestämma både växlande och ofullständiga grunder
för räntans åsättande. I allmänhet kan man säga,
att de, då de utfärdades, beräknade räntan efter
den råa afkastningen (ehuru merendels med afdrag
för utsädet m. m.) och i ränta tillerkände kronan
hvad som blir öfver, sedan summariskt afräknats
hvad som var nödigt till bondens underhåll och
extraordinarie skatter. Någon allmän reglering
af räntan skedde ingalunda på grund af dessa
författningar; de egde tillämpning endast i
enskilda fall, då skattläggning kom i fråga.

Till följd af de osäkra grunder, enligt
hvilka räntan åsattes, fördes alltsedan 17:e
årh. klagomål öfver beskattningens ojämnhet och
yrkande framställdes om ny, allmän refning och
skattläggning. Någon sådan kom dock aldrig till
stånd. För att afhjälpa klagomålen vidtog man
en dubbel utväg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:10:41 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free