- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
433-434

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundvad - Grundvatten - Grundverkspenningar - Grundvinkel - Grundväfnad - Grundvändning - Grundy, Sydney - Grundyta - Grundämnen, Element l. Enkla kroppar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Grundvad kallas inoni Bohuslän en mindre
landvad med jämförelsevis fina maskor, hvilken
användes invid stränderna för fångst af agn och
af fisk hufvudsakligast till husbehof. Enligt
en förordn. af 1872 var grundvad eller, som den
ock i Bohuslän benämndes, sölvad där förbjuden,
och räknades då till grundvad sådana vadar,
som höllo mindre än 32 famnar i längd och 7
famnar i djuplek, det senare på en tredjedel
af notens längd. Detta förbud är emellertid,
blott med undantag för några få områden,
upphäfdt genom K. M:ts resolution 13 mars 1908.
F. T-m.

Grundvatten, det vatten, som, sedan det i form
af regnvatten genomträngt jordytans porösa
lager af mylla, sand eller grus, stannar mot
ett djupare beläget ogenomträngligt lager
af fast lera eller berg. Grundvattnets mängd
och ställning i förhållande till jordytan ha
stor betydelse för gräfvandet af brunnar, för
åkerjordens brukande o. s. v., liksom äfven för
ett ställes sundhetsförhållanden och lämplighet
till bebyggande. Pettenkofer i München antog,
att kolera och tarmtyfusepidemierna stodo
i samband med grundvattenståndet. Men 1888
uppvisade C. Fränkel, att grundvattnet är
bakteriefritt, äfven då ytan ligger några få
meter under jordytan. Förklaringen ligger
däruti, att regnet tränger ned i jorden så
oerhördt långsamt, att alla föroreningar
frånsilas i de öfversta jordlagren. Likaså är
grundvattensströmningen ytterst långsam och
går blott några meter framåt på dygnet. För
städers och andra samhällens vattenledningar
söker man numera såvidt möjligt anskaffa
grundvatten. I Sverige finnes grundvatten i
våra rullstensåsar, där det enligt Richert kan
bilda betydande, underjordiska strömmar. Vidare
ha vi grundvatten under de lerlager, som
vanligen hos oss bilda jordytan. Lerlagren
hvila nämligen icke på grundberget,
utan under dem ligger ett vattenförande
gruslager. Sådana sand- och gruslager kunna
också träffas i jordytan. Slutligen ha vi
grundvatten i springor i kalk samt i graniten
på 30 m. djup (Nordenskiöld). Richert har
för Göteborgs vattenverk med konst bildat
grundvatten genom älfvattens uppumpning i en
s. k. infiltrationsbassäng. Jfr Artesisk brunn och
Dricksvatten. E. At.

Grundverkspenningar. Se Grundrensningspenningar.

Grundvinkel, befästningsk., den
vinkel, som tvenne närliggande
grundlinjer bilda (jfr Bastion).
L. W:son M.

Grundväfnad, bot. Från histologisk
synpunkt kan man i växtkroppens cellväfnad
urskilja tre högre enheter, nämligen
hudväfnadssystemet, kärlsträngssystemet
och grundväfnadssystemet. De lägre, mindre
differentierade växterna bestå hufvudsakligen
af grundväfnad. Ur denna ha småningom de andra
väfnadssystemen utdifferentierat sig. Hos
de högre växterna omgifves grundväfnaden af
hudväfnadssystemet och genomsättes af
kärlsträngssystemet. Grundväfnaden har utbildats
hufvudsakligen i näringsberedningens tjänst. Så
långt som den är genomträngd af ljuset, är
den ofta klorofyllförande; den är också ofta
upplagsnäringsförande. I mekaniskt hänseende
är grundväfnaden utbildad som kollenkym (se
d. o.) och som sklerenkym l. bast (se d. o.);
härtill komma sklereider l. stenceller (se
d. o.). I grundväfnaden förekomma ofta celler,
som innehålla kristaller, oljor, garfämnen
m. m. och som
starkt skilja sig från omgifvande väfnader,
idioblaster (se d. o.). Vid indelning af
väfnadssystemen från fysiologisk synpunkt
bortfaller begreppet grundväfnad, i det att
denna väfnad icke har någon bestämd fysiologisk
karaktär, utan ingår i assimilationsväfnaden
och mer eller mindre i så godt som
alla öfriga väfnader. (Jfr Cellväfnad.)
H. Hn.

Grundvändning, sjöv., ett slags
stagvändningsmanöver i förening med ankring
och därpå följande "kapning" af ankartåget. Den
användes, när ett segelfartyg under storm
skall pressa sig klart för grund eller
land i lä och sjögången är så svår, att man
befarar, att en vanlig genomvindsvändning
ej kan lyckas, eller utrymmet är för knappt
att medgifva undanvindsvändning. Manövern
sker ungefär som en vanlig stagvändning.
R. N.*

Grundy [gra’ndi], Sydney, engelsk dramatiker,
f. 1848 i Manchester, där han verkade som
advokat till 1876, har framför allt bearbetat
franska teaterstycken med stor skicklighet,
men äfven utvecklat en omfattande själfständig
författarverksamhet. Som dess bästa resultat
anses Sowing the wind (1893), som behandlar de
s. k. oäkta barnens rätt, The new woman (1894),
The greatest of these (1895), A marriage of
convenience
(1897) och A debt of honour (1900).

Grundyta, skogsh., trädens horisontala
genomskärningsyta vid brösthöjd. Då
grundytan ökas, allt efter som stamantalet
i ett bestånd ökas, användes densamma
som en visare af ett bestånds slutenhet.
W. E-n.

Grundämnen, Element l. Enkla kroppar, kem.,
kallas de kroppar, hvilka man hittills icke
kunnat sönderdela i beståndsdelar. I äldsta
tider, då man icke hade någon kännedom om
kroppars kemiska förhållanden, bildade man sig
på rent metafysisk väg föreställningar om de
olika kropparnas ursprung ur ett eller några
få urämnen. Perserna ansågo elden, egypterna
vattnet, inderna elden, etern, vattnet, luften
och jorden som alltings urämnen. Hos grekerna
återfinna vi samma föreställningar: än är
vattnet (Thales), än luften (Anaximenes),
än elden (Herakleitos) urämnet, genom hvars
förtätning allting uppkommit. Bland alla dessa
metafysiska spekulationer spelade Aristoteles’
lära om de fyra elementen under två årtusenden
den viktigaste rollen. Aristoteles föreställde
sig, att all materie härleder sig från ett
bestämningslöst urämne (hyle), som eger förmåga
att antaga vissa former eller grundegenskaper,
hvilka kunna hänföras till de fyra rent fysiska:
köld och värme, torrhet och fuktighet. Såvida
dessa fyra grundegenskaper icke upphäfva
hvarandra, kunna de samtidigt antagas af "hyle",
hvaraf de fyra elementen jord, vatten, luft och
eld uppkomma. Urämnet jord har grundegenskaperna
köld och torrhet, vattnet egenskaperna köld
och fuktighet, luften värme och fuktighet,
elden värme och torrhet. De fyra elementen
kunna med hvarandra förenas, hvarvid uppkomma de
olika kropparna, hvilkas egenskaper bero af de
förhållanden, i hvilka elementen ingå i dem. Då
emellertid de fyra elementen själfva i grunden
äro samma bestämningslösa urämne, följer däraf,
att de olika kropparna kunna genom förändring
af egenskaperna förvandlas till hvarandra. Däri
har man att söka grunden till de alkemistiska
sträfvandena att förvandla oädla metaller till
guld. Alkemisternas experiment

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:39 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free