Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grundämnen, Element l. Enkla kroppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de ädla metallerna, platinametallerna och
ädelgaserna. Analyser af de ur världsrymden
nedfallna meteorstenarna ha hittills icke ledt
till upptäckten af något nytt grundämne, och
å andra sidan har spektralanalysen bevisat
tillvaron i solen och i främmande solsystem
af samma grundämnen, som finnas på vår
jord. Grundämnena äro till sina egenskaper
ofta mycket olika, ehuru man å andra sidan
finner grundämnen af så närstående egenskaper,
både fysiska och kemiska, att de bilda helt
naturliga familjer eller grupper. Redan
de yttre egenskaperna göra indelningen i
tvenne hufvudafdelningar, metaller och icke
metaller (vanligen, ehuru oriktigt, kallade
metalloider), nära till hands liggande. Denna
indelning har också allmänt antagits efter
Berzelius’ föredöme, ehuru ett konsekvent
tillämpande medför ett onaturligt skiljande
af grundämnen, hvilka i kemiskt hänseende äro
med hvarandra nära besläktade. Nyare kemister
ha sökt en mer naturlig indelning på grund af
de kemiska egenskaperna, särskildt med hänsyn
till atomvikterna och atomigheten. Ett sådant
system blef naturligtvis möjligt att genomföra,
först sedan man kommit till insikt om de riktiga
principerna för bedömandet af atomvikternas
storlek, och detta inträffade först under senare
hälften af 1800-talet. Att de tal, som uttrycka
atomvikterna, ofta hos närbesläktade grundämnen
visa en märkvärdig öfverensstämmelse, har länge
iakttagits. Många försök att med tillhjälp af
atomvikterna ordna grundämnena äro gjorda af
Gmelin, Pettenkofer, Döbereiner och framför allt
af Lothar Meyer och Mendelejeff. Den
sistnämnde ordnar elementen efter atomvikternas
storlek i periodiska serier, hvarigenom i många
fall ganska naturliga grupper af dels
besläktade, dels analoga grundämnen erhållas. I
det följande meddelas det mendelejeffska schemat
öfver grundämnena och deras atomvikter, med några
af Retgers, Brauner, Rudorf m. fl. föreslagna
förändringar, som till följd af nyare forskningar
blifvit nödvändiga. Enligt schemat fördelas
grundämnena på 10 horisontalrader och 9
vertikalgrupper. Horisontalraderna innefatta
analoga element, vertikalraderna kemiskt
besläktade. Den första vertikalraden innehåller
de s. k. ädelgaserna, hvilka alla upptäckts
1894-98 och således ännu voro okända, när
Mendelejeff uppställde sitt system. De utmärkas
af brist på kemisk reaktionsförmåga och gifva
därför hvarken oxider eller väteföreningar. De
åtta följande vertikalradernas element
gifva oxider, hvilka innehålla successivt 1-8
ekvivalenter (se d. o.) syre på hvarje atom af
grundämnet. Grupperna IV-VII gifva väteföreningar
med 4-1 ekvivalenter väte.
Förutom genom tillkomsten af 0-gruppen
eller ädelgasernas grupp skiljer sig det här
meddelade schemat från Mendelejeffs ursprungliga
hufvudsakligen med afseende på de sällsynta
jordmetallernas placering. Denna erbjöd särskildt
stora svårigheter, emedan man här hade att
göra med en betydlig mängd hvarandra ytterst
närstående element, för hvilka schemat icke
syntes erbjuda några naturliga platser. Den
lyckligaste lösningen, till hvilken de fleste
kemister numera ansluta sig, torde vara att
förena alla dessa element till en "nebulosa"
inom sjunde horisontalraden, fjärde och femte
kolumnerna.
Atomvikterna äro angifna enligt den
internationella atomviktstabellen för 1908. En
del af uppgifterna afviker något från den i bd
2, sp. 351 meddelade tabellen (där genom tryckfel
står S =
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
