Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 459-460 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gräddsättning - Gräddtunna, Syrtunna - Grädener, Karl - Gräf, Gustav och Hermann - Gräf, Hans Gerhard - Gräfbin l. (vanligare) Jordbin - Gräfe, Karl Ferdinand von - Gräfe, Albrecht von

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rum. Solljuset skulle hålla luften frisk, och
den högre värmegraden skulle göra mjölken mer
tunnflytande, till följd hvaraf fettkulorna
lättare kunde uppstiga. De gussanderska bunkarna
voro små, fyrkantiga, af järnbleck; genom en
bottenventil aftappades skummjölken från det
på ytan simmande gräddlagret. Dessa bunkar,
som voro rätt mycket i bruk på 1860-talet,
passade bäst för mjölkbehandling i smått
och undanträngdes snart fullständigt af den
gräddsättningsmetod, som uppfanns af
grosshandlaren J. G. Swartz å Hofgården. Sedan gammalt
hade man här och hvar brukat hålla de kärl, hvari
gräddsättningen skedde, nedsänkta i kallt vatten
för att öka mjölkens hållbarhet. Swartz fann,
att ju hastigare mjölken afkyldes, dess fortare
afsattes grädden, och uppsilade därför mjölken
i ovala, djupa bleckkärl, s. k. "cylindrar" (se
fig. 1), hvilka höllos nedsänkta i isvatten (se
fig. 2). Denna s. k. swartziska ismetoden vann
hastigt insteg i mejerierna såväl i Europa som
i Amerika, och emedan den möjliggjorde
framställning af frisk välsmakande grädde och beredning
af fint, hållbart smör, var dess införande
en medverkande orsak till det uppsving,
som mejeriskötseln i vårt land tog på
1860–70-talen. Numera är den i allmänhet
undanträngd af maskinskumning medelst
mjölkcentrifuger (se Separator).

^{H. J. Dft.}

Fig. 1. Oval mjölkcylinder, Swartz’ modell.

Fig. 2. Gräddsättning enligt ismetoden.

Gräddtunna, Syrtunna, kärl, hvari grädden syras
före kärningen. Se Mjölkhushållning.

Grädener, Karl, tysk musiker, f. 1812
i Rostock, d. 1883 i Hamburg, blef 1835
violoncellsolist i Helsingfors, 1839 dirigent
och universitetsmusikdirektor i Kiel, stiftade
1851 i Hamburg en sångakademi samt blef därefter
konservatorielärare, först i Wien (1862–65),
sedan i Hamburg. Hans många kompositioner (visor,
körsaker, pianostycken, kammarmusik, symfonier
m. m.) berömmas för vald harmoni och intressant
stämföring. Som skriftställare uppträdde G. med bl. a.
Gesammelte aufsätze (1872) och en gedigen
Harmonielehre (1877). –
Hans son Hermann G., f. 1844, dirigent,
konservatorielärare och universitetslektor i Wien,
är likaledes en ganska begåfvad tonsättare.

^{A. L.}*

Gräf, Gustav och Hermann. Se Graef.

Gräf [-äf], Hans Gerhard, tysk
litteraturhistoriker, f. 1864, har efter
slutade germanistiska studier väsentligen varit
sysselsatt i Weimar som Goethefilolog. Sålunda
har G. i den stora Weimar-upplagan af Goethes
skrifter gifvit ut "Reineke Fuchs" och "Briefe"
(bd 34 och 37), hvarjämte han sammanställt det
stora verket "Goethe über seine dichtungen"
(1901 ff.) m. m.

^{R–n B.}

Gräfbin l. (vanligare) Jordbin, zool., föråldrad
benämning på de till flera underfamiljer hörande
solitära, d. v. s. icke samhällsbildande,
bisläkten, som gräfva sina celler i jord eller
sand, stundom också i lera eller murbruk i murar,
men ej bekläda cellerna med något insamladt
material, utan blott med något af dem själfva
afsöndradt ämne. I några fall utgöres detta
ämne af vax, i andra af någon till en glasklar
hinna stelnande afsöndring. Sådana släkten äro
Podalirius och Eucera (se Podaliriinæ),
Panurgus, Dasypoda och Rhophites (se
Panurginæ), Macropis och Melitta (se Melittinæ)
samt framför allt Andrena (se Sandbin), Halictus
(se d. o.) och Colletes (se Slembin).

^{G. A–z.}

Gräfe. 1. Karl Ferdinand von G., tysk
kirurg, f. 1787 i Warschau, d. 1840, blef 1810
professor i kirurgi i Berlin och inlade genast
från början stora förtjänster om de kliniska
undervisningsmetoderna. Då kriget utbröt 1813,
uppdrogs åt honom öfverinseendet öfver fjärde
armékårens lasarett, upprättandet af ett
hufvudreservfältlasarett äfvensom inspektionen
af samtliga mellan Weichsel och Weser befintliga
krigslasarett. Med utmärkt skicklighet utförde
G. detta sitt uppdrag, likasom den liknande
uppgift honom tilldelades under 1815 års
krig. Därefter återgick han till sin professur
och utnämndes 1822 att därjämte vara tredje
generalstabsläkare vid armén. Som vetenskaplig
kirurg är G. af icke ringa betydelse. Hans
första arbete handlar om
Angiektasie (1808);
sedan följde
Normen für die ablösung grosser gliedmassen (1812),
hvari G. rekommenderar en ny operationsmetod. 1816
började han utgifva en årlig redogörelse för sin
klinik, och sedan 1820 redigerade han, jämte Ph. von
Walther, "Journal für chirurgie und augenheilkunde".
En del af sina erfarenheter från krigen nedlade han
1823 i ett arbete öfver ophtalmia ægyptica (trakomet),
hvari han undersöker denna sjukdoms uppkomst,
förebyggande och behandling. Som operatör var
G. särdeles framstående. Han införde först i
Tyskland de plastiska operationerna och utgaf
en värderik afhandling,
Rhinoplastik (1818),
om bildande af nya näsor på operativ väg; likaså
införde han dit partiell resektion af underkäken
(1821) och stenkrossningen m. m. Därjämte
inventerade han bl. a. en metod att läka medfödda
defekter i gomseglet (1816) äfvensom flera
kirurgiska instrument. Stort intresse hyste
han äfven för mineralvatten och skref öfver dem
flera afhandlingar samt deltog för öfrigt på det
mest lifaktiga sätt i allt, som kunde befordra
de medicinska vetenskapernas framsteg.

2. Albrecht von G., den föregåendes son, tysk
ögonläkare, f. 22 maj 1828 i Finkenherde vid
Berlin, d. 20 juli 1870 i Berlin, blef där
1847 med. doktor och begaf sig 1848 till Prag,
där Arlts undervisning föranledde honom att
h. o. h. egna sig åt ögonläkarkonsten. Under
resor till Wien, Paris och London utbildade han
sig för sin lifsuppgift och blef i sistnämnda
stad bekant med holländaren Donders, ett för
oftalmologiens utveckling högst viktigt
sammanträffande. Sålunda förberedd, slog G. sig
ned i Berlin, där han 1852 blef docent, 1857
e. o. och 1866 ord. professor. I "Archiv für
ophthalmologie", som G. grundlade 1854,
offentliggjorde han resultatet af sina delvis
epokgörande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>