- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
489-490

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gröndal, Johan Gustaf - Gröner - Grönfinken - Grönfläckiga paddan - Grönfoder - Grönfotade sumphönan - Gröngödsling - Gröngölingen - Grönhagen - Grönhagen, Klas Vilhelm - Grönhagen, Johan Adolf - Grönhirs - Grönhämplingen - Gröning - Gröningen - Grönjord - Grönkalksten - Grönkorn - Grönkremla - Grönkrita - Grönkulla - Grönkål - Grönköping - Grönland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som han genom sina nämnda uppfinningar beredt de
fattigare och i öfrigt mindervärdiga och därför
hittills underskattade malmer, hvilka rikligt
äro till finnandes i vårt land. Af Uppsala
universitet kallades G. 1907 till filosofie
hedersdoktor. Af trycket har G. utgifvit "Kort
öfversikt öfver bergverken vid Pitkäranta"
(på ry. 1896) samt ett flertal uppsatser i
"Jernkontorets Annaler", ’’Teknisk tidskrift" och
"Stahl und eisen" om tackjärnsframställningen
vid Herräng, anrikning och brikettering af
järnmalm m. m. G-. H-r.

Gröner. Se Grenland.

Grönfinken, zool. Se Hämplingsläktet.

Grönfläckiga paddan, zool Se Amfibier,
sp. 834.

Grönfoder, landtbr., gemensam benämning på
foderväxter, som betas eller afmejas före
mognadsperiodens början och utfodras direkt
utan att blifva föremål för sådan beredning
som torkning, pressning e. d. Frånsedt de
naturliga betena utgöras de vanligaste
grönfoderslagen i vårt land af grönråg,
hvitsenap, lucern, vickerhafre, fodermajs,
klöfver och timotej. Odlingen af grönfoder
spelar en mycket viktig roll i den moderna
landthushållningen, där saftiga fodermedel
särskildt till mjölkboskapen tillerkänts
stor betydelse på grund af deras smältbarhet
och förmåga att öka djurens välbefinnande,
på samma gång som de äro billiga och lätta
att odla. Grönfodrets näringsvärde kan växla
inom ganska vida gränser, mest beroende på
vattenhalten, men i medeltal anses 8-10 kg. af
detsamma åtgå till en foderenhet. Jfr Fodermedel.
H. F.

Grönfotade sumphönan, zool. Se Gallinula.

Gröngödsling, landtbr., jordens gödsling genom
nedplöjning af en växande gröda. Härigenom
tillföras jorden mullbildande ämnen, hvilkas
beståndsdelar hämtats delvis ur luften,
delvis ur jorden. Detta senare gäller om hela
gröngödslingsväxtens innehåll af mineralämnen,
under det att däremot en större eller mindre
del af kväfvet kan ha hämtats ur luften. Därför
bör jämte gröngödsling äfven gifvas konstgödsel,
som återgifver jorden de mineralämnen, särskildt
kali och fosforsyra, som skördarna bortföra,
och som gröngödslingsväxter böra företrädesvis
odlas baljväxter, såsom lupiner, klovicker,
ärter m. fl., hvilka ha förmåga att i symbios
med kväfvesamlande bakterier upptaga kväfve
ur luften. Gröngödsling användes redan af
den antika tidens romerska jordbrukare, men
har först i senare tid kommit i allmännare
bruk, sedan dess praktiska värde särskildt
för sandjords fruktbargörande ådagalagts och
man lärt känna baljväxternas kväfvesamlande
förmåga. Den användes dock jämförelsevis
föga i Sverige, där grön gödslingsväxten
ej hinner utvecklas på eftersommaren efter
en föregående grödas skörd, utan i större
delen af landet kräfver en hel sommar.
H. J. Dft.

Gröngölingen, zool. Se Hackspettsläktet.

Grönhagen, svensk-finsk adlig ätt, härstammar
från kyrkoherden i Verden, doktor Theodor
G., hvars son, lagmannen Klas Henrik G.,
öfverflyttade till Sverige och adlades
1678. Hans son Johan Didrik G. (f. 1681,
landshöfding på Gottland 1722, d. 1738) upphöjdes
1731 i friherrligt stånd. Denna friherrliga
gren utgick med hans son (se G. 1). En gren
af den adliga ätten immatrikulerades 1818 på
finska riddarhuset.

1. Klas Vilhelm G., son af Johan Didrik G.,
friherre, politiker, f. 3 okt. 1732, d. 8 mars
1776 i Mariestad, ingick som e. o.
i kanslikollegium 1751 och som volontär vid
Västmanlands regemente 1754. Han tog 1757
afsked ur svensk krigstjänst och blef 1759
löjtnant i fransk tjänst. Han var medlem af
tulldirektionen 1766-69 och blef kammarherre
1770. Vid riksdagen 1755 uppträdde G. på
riddarhuset under striden om tidskriften
"Ärlig svensk" med ett memorial, hvari
han skarpt gisslade "Ärlig svensks’" kommentar
till den gällande författningen och på ett
synnerligen skarpsinnigt sätt kritiserade den
af ständerna omhuldade läran om riksdagens
allmakt för att i stället häfda den åsikten,
att grundlagen var byggd på grundsatsen
af en maktfördelning, hvarför hvarje
ändring af regeringsformen till ständernas
fördel rubbade den balans mellan konungamakt
och ständermakt, som grundlagsstiftarna
afsett. Detta memorial blef utgångspunkten
för en sedan af hofpartiet (se d. o.)
ifrigt omhuldad doktrin, som i slutet af
1760-talet spelade en betydande roll i
diskussionen. G :s uppträdande behagade
ej det härskande hattpartiet, och han blef
under riksdagens lopp utesluten från riddarhuset,
bl. a. under förevändning, att han ej, såsom
grundlagen föreskref, vid riksdagens början
fyllt 24 år. Under följande riksdag, 1760-62,
uppträdde G. ånyo som hattpartiets motståndare.
Vid den begynnande brytningen mellan
hofvet och det yngre mösspartiet slöt sig G.
till det senare, till hvars mera bemärkta
talare på riddarhuset han räknades ända till
frihetstidens slut.

2. Johan Adolf G., den föregåendes syskonbarn,
militär, f. 1753 i Finland, d.
där 1826, deltog i 1788-90 års krig, då
han särades vid Porrassalmi, i pommerska
kriget 1807 och finska kriget 1808-09,
där han som major anförde 2:a bataljonen
af Björneborgs regemente och utmärkte sig
vid Lappo, Kauhajoki och Nummijärvi.
G., som omtalas i "Fänrik Ståls
sägner" (stycket "Döbeln vid Jutas"),
fick efter kriget öfverstelöjtnants afsked.
1. L. S.

Grönhirs, bot.. namn på Setaria viridis.

Grönhämplingen, zool. Se Hämplingsläktet.

Gröning, ett flerstädes i Sverige brukligt namn
vanliga gulsparfven. Jfr Emberiza.

Gröningen, tysk namnform för Groningen (se
d. o.).

Grönjord, miner., ett grönt mineralaggregat
af växlande sammansättning, som stundom
uppstått vid förvittring af augit och
förekommer som öfverdrag eller fyllnad
af håligheter i mandelsten, tuff o. s. v.
P. T. C.*

Grönkalksten, petrogr. Se Glaukonitkalk.

Grönkorn, bot., detsamma som klorofyllkorn. Se
Cell, sp. 1390.

Grönkremla, bot., namn på Russula æruginea.

Grönkrita, petrogr., sällan använd benämning
på en med små gröna glaukonitkorn blandad,
vanligen tillika något lerhaltig krita.
E. E.

Grönkulla, bot., namn på Habenaria viridis.

Grönkål, bot. Se Brassica, sp. 30.

Grönköping, skämtsamt namn på den typiska
svenska småstaden.

Grönland, polarland n. ö. om amerikanska
kontinenten mellan 59° 46’ och 83° 39r n. br.,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:26:19 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free