- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
493-494

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

därstädes samt dansken T. V. Gardes isvandring n. om
Julianehaab 1893 har man vunnit en väsentligt
ökad kännedom om inlandsisens form och
beskaffenhet. Den kan förliknas vid en sköld, som
norrut blir bredare och på samma gång jämnare,
och den af Garde observerade kullrigheten nära
inlandsisens sydspets synes vara större än
annanstädes. I mellersta G. synes isen nå sin
största höjd ö. om landets midtlinje. Den högsta
punkt af inlandsisen, som Nansen passerade,
låg 2,716 m. ö. h., men norrut tycktes isen
vara ännu högre. Peary angifver höjder intill
2,800 m., och Garde beräknade höjden till 2,500
m. Inlandsisens mäktighet (tjocklek) anses af
Nansen vara minst 1,700–2,000 m. öfver dalar
och jämnare partier af underlaget. Man får ej
föreställa sig, att inlandsisens yta allestädes
utgöres af is. Detta är fallet vid kanterna, der
vintersnön är bortsmält, längre in betäckes isen
af snö, som småningom mot djupet måste antagas
öfvergå till is. De bergstoppar, som uppskjuta
öfver isen, kallas nunatakker (grönländskt
namn; fig. 3), de finnas blott mot inlandsisens
randområden. Det stoft, som från ytterlandet och
nunatakker af vinden förts till inlandsisen,
kallas kryokonit (se d. o.). Inlandsisen har
sitt aflopp i större och mindre glaciärer, på
G. kallade isströmmar l. isbräer. De mindre
af dessa kunna utmynna i en dalgång och där
afsmälta, gifvande upphof till glaciärälfvar, de
större skjuta ut i fjordarna, där de sönderbrytas
och bilda större eller mindre isberg. Man har
vid Jakobshavns isfjord på västra kusten mätt
ett isberg, 109 m. högt. Ännu större isberg
torde dock förekomma i Frans Josefs fjord på
östra kusten. Från fjordarna föras isbergen
ut i de omgifvande hafven och kunna där drifva
länge omkring, innan de genom af smältning och
vågornas inverkan slutligen förstöras.

Geologi. G. utgöres till största delen af
urberg, där gnejs af olika slag, stundom
ersatt af glimmerskiffer, kvartsit etc., är
öfvervägande, medan granit, gabbro och amfibolit
ha mindre utbredning. Den som ett stort lins-
eller stockformigt parti i gnejsen förekommande
kryoliten vid Ivigtut uppfattas som en eruptiv
massa. Den på sällsynta mineral, såsom eudialyt
o. a., rika nefelinsyeniten i Julianehaabs
distrikt är yngre än en i samma distrikt vid
Igaliko o. s. v. förekommande sandstensformation,
genomsatt af porfyr- och diabasgångar och
äfven betäckt af diabasbäddar. Sandstenen
är antagligen af prekambrisk ålder och synes
erbjuda vissa likheter med dalasandstenen i
Sverige. Troligen af samma ålder äro den mäktiga
sandstensbildningen vid Inglefield gulf, vissa
bildningar på östra sidan af Robesons kanal samt
möjligen den röda sandstenen i Scoresbyfjordens
inre. Siluriska bildningar äro kända dels från
Washingtons land ö. om Kennedys kanal (79°–81,5°
n. br.), dels från Frans Josefs och Kung Oskars
fjordar på östkusten, där äfven mäktiga devoniska
aflagringar, motsvarande "old red sandstone"
förekomma. Lager tillhörande stenkolsformationen
ha af den danska Danmarksexpeditionen
1906–08 upptäckts i nordöstra Grönland vid 80°
n. br. Till trias möjligen hörande aflagringar
äro angifna från östra kusten vid Scoresbys sund
och Davys sund. Äfven jurabildningar äro kända
från östra G., nämligen vid Scoresbyfjorden,
dels växtförande lager af rätisk ålder, dels
marina lager hörande såväl till mellersta
eller bruna juran (bath- och kellowayetagerna)
som till den öfversta juran (aucellalager,
wolgaetagen). Äfven längre norrut (n. om 74°
50’ i nordöstra G. finnas spridda isolerade
juraaflagringar, hörande dels till den mellersta
juran, dels till aucellalagren. De mesozoiska och
tertiära aflagringarna på västkusten äro ofta
betäckta af basalt, som i form af lavaströmmar
utbredt sig öfver desamma och därigenom
skyddat dem mot förstöring. Kritsystemet är
representeradt på Disko, Nugsuakhalfön och
Uperniviks ö på västkusten (69° 20’–71°
15’ n. br.) och innehåller på sina ställen
brytvärda kollager. De äldsta kritbildningarna,
komelagren (urgon), ärorika på ormbunkar,
cykadofyter och barrträd, medan i de däröfver
följande atanelagren (cenoman) löfträd äro
mycket allmänna, tillhörande tropiska former,
såsom brödfruktsträd (Artocarpus), Ficus,
Eucalyptus m. fl., hvarjämte finnas cykadofyter,
ginkgoväxter, trädartade ormbunkar (Dicksonia),
plataner o. s. v. De yngsta kritlagren,
patoot-lagren (senon), innehålla äfven marina
djur, såsom Inoceramus o. a. Tertiärsystemet
har på västkusten ungefär samma utbredning som
kritsystemet, men sträcker sig något nordligare
(till 72°). Det är rikt på växtförande lager
och innehåller äfven kolflötser, hvarjämte på
Harön finnes ett fossilt harts (retinit). Af
växtfossilen må nämnas sequoior, valnötsträd,
popplar, magnolior m. fl. Möjligen finnas
äfven marina lager. Äfven från östra kusten
äro tertiära växtfossil hemförda, dels från
Sabine-ön (74° 33’ n. br.), dels från Kap Dalton
(69° 24’ n. br.). De förekomma på sistnämnda
ställe tillsammans med marina djurfossil –
musslor, snäckor och kräftdjur – af antagligen
eocen ålder och synas vara ung. samtidiga
med den här anstående basalten. Heer anser,
att den årliga medeltemperaturen vid 70°–71°
n. br. under urgontiden var 21° à 22°, under
cenomantiden 18° à 19°, under senontiden något
mindre samt under tertiärtiden 9° à 12°. Af
eruptiva bergarter yngre än urberget må utom
de förut anförda nefelinsyeniten, porfyren och
diabasen i sydvästra G. nämnas östra kustens
syenit, alnöit, kvartsporfyrit m. fl., men
de ha föga betydlig utsträckning. Viktigast
af de eruptiva bergarterna är basalt, som
förekommer dels på Disko, Harön, Nugsuakhalfön
och Svartenhukshalfön (69° 14’–72° 30’),
dels inom två områden på östra kusten, det
större sträckande sig från södra delen af
Scoresbys sund till Kangerdlugsuak (71°–68°
n. br.), det andra längs själfva ytterkusten
från Vegas sund till Shannon-ön (72° 30’–75°
30’). Basalten förekommer dels som gångar,
dels som bäddar, och där den når sin största
utveckling, finnes ett stort antal olika bäddar
öfver hvarandra, som förläna bergen utseende
af att vara uppbyggda af skiktade bergarter
(se pl., fig. 6). Då hvarje bädd motsvarar en
lavaström, utgöra de följaktligen vittnesbörd om
en mycket intensiv och länge fortsatt vulkanisk
verksamhet. Rörande basaltens ålder vet man,
att utbrotten s. om Scoresbys sund skett redan
under den eocena tiden, huru länge de pågått,
vet man däremot ej. På nämnda ställe finnes en
varm källa med en temperatur af 38°; en annan i
sydvästra G. har en temperatur af 40°.

I basalten på Disko har man flerstädes funnit gediget järn,
och de stora Nordenskiöldska järnblocken från
Ovifak därstädes, af hvilka det största vägde
25 ton, de båda näst största 8,5 och 4, anses

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:34:34 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free