Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Julianehaab erhållen stam hade t. ex. en genomskärning
af 21 cm. och räknade 354 årsringar. Det
må anmärkas, att man på sina ställen inom
björkregionen på senare tid med framgång
planterat gran. I öfriga delar af G., åtminstone
upp till 73° n. br., är det videsnår, som i
fjordarnas inre bilda buskmarken; de bestå
hufvudsakligen af ripvide och dvärgbjörk
(Betula nana), på västkusten s. om 70° ingår
i dem ofta kvanne (Angelica archangelica),
som af eskimåerna användes till föda. På de
vidsträcktaste områdena af landet äro dock de
vedartade växterna mycket låga och nedliggande,
såsom på ljung- och fjällhedar är vanligt. Den
verkliga ljungen finnes icke på G., utan hvad
som där kallas "lyng" är en mängd olika risartade
växter, såsom kråkbär, odon – bären af båda äro
mycket omtyckta af grönländarna – polarljung
(Cassiope tetragona), dvärgbjörk, ripvide,
dvärgvide (Salix herbacea), lappljung (Phyllodoce
coerulea), krypljung (Azalea procumbens), alpros
(Rhododendron lapponicum), lingon (nordlig
form), ripbär (Arctostaphylos alpina), mjölon
(A. uva ursi), skvattram (Ledum groenlandicum
och palustre), backtimjan, amerikansk fjällsippa
(Dryas integrifolia) m. fl. Särskildt intressant
är förekomsten af linnea, som rikligt blommande
uppdagades i ett videsnår vid Ivigtut under
den svenska expeditionen 1883 och sedan blifvit
funnen på flera ställen, det nordligaste på Disko
(69° 33’). En växt, som särskildt tilldrager
sig uppmärksamheten, i det att långa sträckor
kunna lysa röda af dess stora blommor, är en art
mjölke (Epilobium latifolium). Vidare må nämnas
maskros, fingerörter, fjällarv, fjällvallmo
(se pl., fig. 7), nagelörter, smörblommor,
stenbräckarter, svarthö, blåklockor, fjällsyra,
ormrot, dvärgvide, björnbrodd, fryle-, gräs-,
starr- och lummerarter, i kärren ängsull, gräs
och åtskilliga vattenväxter, på hafsstränderna
sandhafre m. fl., vid fågelfjällen gräs,
fjällarv, skörbjuggsört, rosenrot (Sedum
rhodiola) m. fl. i kraftiga och frodiga former. –
Mossor och lafvar äro på G. företrädda med
en mängd arter; af de förra äro öfver 400,
af de senare öfver 300 arter kända, medan
öfver 530 svampar (inberäknadt parasitsvampar)
beskrifvits. De hittills beskrifna hafsalgerna
räkna 167 arter, bland hvilka ingå stora
tångarter (Laminaria, Alaria, Fucus). De
beskrifna sötvattensalgernas antal uppgår till
bortåt 400. Ett särskildt omnämnande förtjänar
snöns och isens mikroskopiska algflora, som
hufvudsakligen beskrifvits af V. Wittrock. Den
röda snön, som förekommer på gamla snödrifvor,
blef först mera uppmärksammad, sedan John
Ross beskrifvit den från Crimson cliffs vid
Kap York. Den synes förekomma ymnigast, där
ett rikligt fågellif är för handen, i det
att fåglarnas spillning sannolikt befordrar
dess utveckling. Den röda snön är dels en
blodröd encellig alg (Sphaerella nivalis),
dels en annan mera tegelröd (Chlamydomonas
lateritia). Den gröna snön, som färgas af gröna
mikroskopiska alger, förekommer vanligen i mindre
fläckar. Under Nordenskiölds och Berggrens
vandring på inlandsisen 1870 samlades flera
isalger, af hvilka Ancylonema Nordenskiöldi,
som synes vara karakteristisk för inlandsisen,
"på större och mindre områden meddelade isen
en egendomlig mörkt purpurbrun färg". – I
växtgeografiskt hänseende utgöres hufvudmassan
af kärlväxtfloran af cirkumpolära arter, på
västkusten med en
tillsats af amerikanska element, af hvilka blott
en del ännu spridt sig till östkusten. Sålunda
ersattes exempelvis den vanliga fjällsippan
(Dryas octopetala) på större delen af västkusten
af Dryas integrifolia, och äfven rönnen, alen
och den glandelprickiga dvärgbjörken äro västliga
former. Å andra sidan har en del europeiska arter
i Grönland sin västgräns. Intet sädesslag mognar
på G., men sallat, rädisor, spenat och andra
hastigt växande köksväxter odlas i kolonisternas
trädgårdstäppor, i synnerhet i södra delen af
landet, där äfven något potatis samt rofvor
erhållas. Till bränsle begagnas dels vide,
dvärgbjörk, "lyng", samt den torfartade skorpa
af växtlämningar, som ofta betäcker klipporna,
dels äfven drifved och i n. kol. Drifveden härrör
till större delen från Sibirien, med hvars floder
den utförts i polarhafvet, hvarifrån den med
polarströmmen föres till G. Ganska mäktig torf
finnes på sina ställen.
Fauna. G. räknar endast 30 däggdjur, af hvilka
blott 7 äro landdjur. Vid alla kuster förekommo
fordom isbjörn, fjällräf, ren och hare, af
hvilka likvisst renen och isbjörnen mer och mer
utrotats; den förra finnes dock ännu tämligen
allmänt i de nordligare områdena, medan dess
förekomst sydligare är beroende af drifisen
och därför olika under olika år. De öfriga
landdäggdjuren, myskoxen, lämmeln, hermelinen
och polarvargen, finnas blott på norra och
östra kusterna ned till Scoresbys sund eller
obetydligt sydligare, dit de invandrat från
arktiska Amerika, medan den isomgifna Melville
bay synes hindrat deras vandring söderut till
västkusten. Vargen har inkommit till östkusten
relativt sent, den iakttogs först 1899 och synes
i hög grad decimerat den där förut talrika
renstammen; den tillhör den hvita varieteten
af den amerikanska arten eller rasen (Canis
occidentalis var. albus). Myskoxen (Ovibos
Wardi) anses vara skild från den kanadensiska
(O. moschatus), från hvilken den afviker genom
hvita ben, en hvit fläck i pannan etc. Haren
är den s. k. snöharen (Lepus glacialis
l. groenlandicus), och lämmeln anses vara
en varietet af den amerikanska (Dicrostonyx
hudsonicus var. groenlandicus). I södra
G. finnas vid kolonierna som införda bruna
råttan samt husmusen. Af tamdjur förekomma –
utom något fjäderfä – hundar, kattor, svin, får,
getter samt på sina ställen i sydvästra G. kor,
som vid Igaliko hållas i verkliga hjordar och
om somrarna förläna landskapet ett särskildt
behag. I de gamla nordmannaruinerna har man utom
af får, get och oxe äfven funnit benlämningar
af häst. Hunden är eskimåernas enda husdjur
och är i de norra distrikten, som dragare af
slädarna och hjälp vid jakten på isbjörn,
af ytterligt stor betydelse. Hvalrossen är
numera mycket decimerad, medan sälarna ännu
äro allmänna och utgöra eskimåernas viktigaste
jaktbyte ej blott till föda, utan äfven till
kläder, kajaker, jaktredskap etc. Som bevis på
de olika arternas relativa del i det årliga
jaktbytet må följande uppgifter af Rink för
1857 anföras: storsäl (Phoca barbata) 400 à 600,
knubbsäl (Ph. vitulina) 1,000 à 2,000, vikarsäl
(Ph. foetida) 50,000–70,000, grönlandssäl eller
svartsida (Ph. groenlandica) 30,000–36,000,
klappmyts (Cystophora cristata) 2,000–3,000. Af
de 15 hvaldjuren är grönlandshvalen numera nästan
utrotad, medan de stora fenhvalarna (flera arter)
ännu äro allmänna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
