Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönland - Grönlandsdufva - Grönlandsfalken - Grönlandshafvet - Grönlandshunden - Grönlandshvalen - Grönlandsstek - Grönlandssälen - Grönlingsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tobak (bägge till jämförelsevis höga pris, emedan
de betraktas som lyx för eskimåerna), skjut- och
fångstredskap, byggnadsmaterialier. Kryolitlagren
bearbetas af ett bolag, som därför betalar en
viss årlig afgift. - 1894 anlades på östkusten
kolonien Angmagsalik (se d. o.; 65° 86,5’
n. br.), där infödingarna få sälja björn-, räf-
och sälskinn etc., endast när de af dem själfva
kunna undvaras, och där hvarken spirituösa
eller europeisk proviant till dem försäljes,
men väl proviant i händelse af hungersnöd får
utdelas. N. om denna koloni finnas på östkusten
inga infödingar, ehuru gamla vinterboningar och
tältplatser utvisa, att de fordom bebott eller
berest nästan hela kuststräckan. På Claveringön
n. om 74° n. br. råkade Clavering 1823 ett parti
af 12 eskimåer, men senare expeditioner ha ej
mött några.
Historia. G:s upptäckare var en islänning
Gunbjörn, som på en resa till Island blef
stormdrifven mot v. Den förste landnamsmannen
var Erik Röde (985), hvars gård Brattahlið vid
Eriksfjord (Tunugdliarfik) blef medelpunkten i
ett nybygge på västra kustens södra del. Senare
grundlades ett annat nybygge längre norrut på
samma sida af landet; dessa båda kallades
Öster- och Västerbygden. Namnet G. hade Erik
gifvit landet, enligt Are Frode, i tanke,
att det skulle blifva lättare bebyggdt, "om
det finge ett godt namn". Från G. upptäcktes
omkr. år 1000 Vinland (Massachusetts och Rhode
Island). Ett af de yngsta hjältekvädena i Eddan,
Atlamál, anses vara diktadt på G. Under Olof
Tryggvesson kom kristendomen till G., och det
lades 1034 under Bremens ärkebiskopsdöme liksom
det öfriga Norden. 1124 fick det sin egen biskop,
i Garðar (se d. o.), det nuvarande Igaliko,
i Österbygden. Författningen var likartad med
den på Island; när bygderna voro som störst,
skola de ha räknat omkr. 300 bajer l. gårdar
(däraf 190 med 12 kyrkor och 2 kloster i
Österbygden; jfr pl., fig. 8). Grönländarna
gåfvo sig 1261 frivilligt under Norges konung
Håkan den gamle mot slutet af hans regering,
hufvudsakligen på grund af prästerskapets önskan,
men äfven därför att de, i den mån vikingasinnet
och skickligheten i skeppsbyggen aftogo,
behöfde förses med lifsförnödenheter ifrån
moderlandet, och för den saken lofvade konungen
att sörja. Efter digerdödens härjningar i Norge
(1349-50) försummades emellertid kolonien,
hvilken råkade i stor nöd, samtidigt med att
eskimåerna (i nordiska skrifter kallade
skrälingar) vandrade in öfver Davis’ sund och
anföllo nordmännen, första gången 1379. Under
1400-talet omtalas G. sista gången uti isländska
anteckningar, och under loppet af 1400- eller
1500-talet torde de siste nordmännen ha dött
ut, sedan de utkämpat strider, af hvilka minnet
ännu lefver i de nuv. grönländarnas sagor (om
"kablunakkernas" utrotande). En af Kristian
II:s många planer var att låta ånyo uppsöka
G. Under Fredrik II utsändes mellan 1568 och
1581 två eller tre expeditioner, men de nådde ej
land. 1585 lyckades engelsmannen Davis komma
i land på västkusten, hvilket föranledde,
att Kristian IV utrustade en ny expedition
1605. Man lyckades då landa, men fann intet
spår af de gamle nordmännen. Däremot trodde man
sig ha upptäckt silfvermalm i landet, hvilket
gaf anledning till en ny expedition, som dock
misslyckades. 1636 bildades i Köpenhamn det
första Grönländska kompaniet, med oktroj på 10
år, hufvudsakligen i ändamål att drifva
hvalfångst, men äfven för att idka handel
med landets invånare. Men sedan den första
expeditionen, som af en förment upptäckt
af guldsand lockats att afstå från sin
egentliga uppgift, återvändt med en laddning,
hvilken befanns icke alls innehålla guld,
upplöstes kompaniet. Därefter var samfärdseln
med G. ytterst sparsam, till dess den berömde
Hans Egede (se denne) uppträdde. Han lyckades i
Bergen bringa till stånd ett litet kompani, som
af regeringen privilegierades för 25 år samt hade
till ändamål att idka hvalfångst, drifva handel
och utbreda kristendomen. På Haabets ö, i den
gamla Västerbygden, snedt emot det nuv. Godthaab,
landade Egedes första expedition 3 juli
1721. Redan 1724 måste kompaniet understödjas
med ett lotteri, och 1725 pålades till dess hjälp
en allmän skatt öfver både Danmark och Norge.
1726 upplöstes det, och regeringen öfvertog
själf
1727 både handeln och missionsverksamheten,
i hvilken senare tyska herrnhutiska missioner
sedan 1733 deltaga. Egede stannade emellertid
kvar till 1736. 1734-50 bedrefs den grönländska
handeln af Jakob Severin, som, mot en godtgörelse
af 5,000 rdr af statskassan, äfven var skyldig
att understödja missionen. Under hans tid gingo
affärerna lyckligt, och åtskilliga kolonier
uppstodo: Christianshaab, Frederikshaab
m. fl. 1750-74 låg den grönländska handeln
i det Almindelige handels-compagnies händer
på ungefär samma villkor, som Severin haft
den. Vid bolagets upplösning öfvertogs
upprätthållandet af förbindelsen med G. ånyo
af regeringen, hvilket förhållande sedermera
allt framgent egt bestånd. 1750-74 anlades
kolonierna Egedesminde och Upernivik, hvarjämte
1751-52 den gamla österbygden upptäcktes, genom
Peder Olsen Wallöe, utan att man hvarken
där eller i Västerbygden kunnat påträffa några
ättlingar af de gamle nordboarna. - G. har varit
en inkomstkälla för den danska staten, medan
å andra sidan de infödde efter hand blifvit
kristnade och civiliserade samt t. o. m. fått
eget tryckeri och en tidning på sitt tungomål.
C. R.* O. F.*
Grönlandsdufva, zool. Se Alkekungsläktet.
Grönlandsfalken, zool. Se Falksläktet,
sp. 1315.
Grönlandshafvet. Se Grönland, sp. 491.
Grönlandshunden, zool. Se Hunden.
Grönlandshvalen. zool. Se Hvaldjur.
Grönlandsstek, sjöv. Se Stek.
Grönlandssälen, zool. Se Säldjur.
Grönlingsläktet, Cobitis L., zool., tillhör
de mjukfeniga fiskarna och hänföres vanligen
till en underafdelning af karpfiskarnas
familj. Stundom räknas grönlingarna till en
särskild familj. Släktet har i senare tider
delats i tre släkten, för hvilka de tre
europeiska arterna utgöra typer. Dithörande
fiskar karakteriseras genom sex eller flera
skäggtömmar kring munnen, långsträckt, ål-lik
kropp med ytterst små eller inga fjäll. Simblåsan
ligger innesluten i en benkapsel. Den största af
de europeiska arterna, stora grönlingen, dyätaren
l. dylaken, Cobitis (Misgurnus) fossilis L., når
omkr. 30 cm. längd och har 10-11 skäggtömmar,
af hvilka 4 sitta på öfverläppen. Den är till
färgen svart eller svartbrun, med ljusare bruna
eller gula långsgående band på kroppen. Denna
art, som tämligen allmänt förekommer i mellersta
och östra Europa, saknas i Sverige. Den har af
Linné blifvit upptagen i "Fauna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
