- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
527-528

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gubbio - Gubbklåda - Guben - Gubernatis, Angelo de - Gubernator - Gubernium - Gubitz, Friedrich Wilhelm - Gucku-sko - Gud

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vid foten af Monte Calvo, n. ö. om Lago
Trasimeno. 5,673 inv. (1901; som kommun 26,320
inv.). Biskopssäte. Staden bär medeltidsprägel,
har flera gamla adelspalats och var fordom
berömd för sina majolikaarbeten. I Residenza
municipale förvaras de ryktbara Eugubinska
taflorna
(se italiens fornspråk). I
närheten ligga ruiner af den forntida
umbriska staden Ikuvio, Iguvium l. Eugubium.
(J. F. N.)

Gubbklåda (lat. pruritus senilis), en åkomma,
som uppträder hos gamla personer, vanligen
först vid 60 à 65 års ålder, och som består i en
oftast anfallsvis påkommande klåda. Klådan är
icke begränsad till en bestämd del af hudytan,
utan är vanligen diffust utbredd och är icke
orsakad af något utslag eller några synliga
förändringar i huden. Den förorsakar ofta
sömnlöshet och kan genom sin hårdnackenhet blifva
ett fruktansvärdt lidande, mot hvilket ofta all
behandling visar sig maktlös och på sin höjd
åstadkommer en öfvergående lindring. Orsakerna
äro ej fullt klara. Man har dels ansett klådan
bero på sjukliga förändringar inom nervsystemet,
dels har man velat finna orsaken i rubbningar i
kroppens ämnesomsättning. Utom denna egentliga
"gubb-klåda" förekomma ofta hos gamla personer
begränsade, starkt kliande eksem, särskildt
på underbenen. Dessa eksemfläckars uppkomst
och envishet bero helt visst till en del på
åldersförändringar såväl i själfva huden som
i blodcirkulationen. L. Mbg.

Guben [gõben], stad (stadskrets) i preussiska
reg.omr. Frankfurt (Brandenburg), vid Neisse, som
där blir segelbar. 36,636 inv. (1905). G. har en
mångsidig industri, såsom tillverkning af hattar
och yllevaror, guldlister, papp och papper,
maskiner, sprit och mjöl. Brunkolsgrufvor. I
G. finnes ett gymnasium med realskola,
döfstumanstalt och museum. 1631 och 1642 hölls
G. besatt af svenskarna och angreps förgäfves
af dem 1645. J. F. N.

Gubernätis [go-], Angelo de. Se De Gubernatis.

Gubernator, lat., styresman. Jfr Guvernör.

Gubernium, nlat., regering. Se Fiume.

Gubitz [gõ-], Friedrich Wilhelm, tysk träsnidare
och författare, f. 1786 i Leipzig, d. 1870 i
Berlin, egnade sig i Berlin åt xylografien,
hvilken konst förnämligast genom honom och
Unger åter kom till heders i Tyskland. 1805
anställdes G. som lärare i träsnidarkonst vid
k. akademien i Berlin och utbildade en mängd
lärjungar. 1822 grundade han därstädes "Die
vereinsbuchhandlung". Som skriftställare gjorde
han sig ett namn genom teaterstycken och dikter,
tidskrifterna "Der gesellschafter" och "Jahrbuch
deutscher bühnenspiele" (1822-55) samt den med
träsnitt försedda "Volkskalender" (1835-69).

Guckusko, bot., namn på Cypripedium calceolus.

Gud, filos., det absoluta personliga väsendet. Då
det absoluta naturligtvis är grund till allt,
är antagandet af Guds tillvaro i själfva verket
likbetydande med antagandet, att en absolut
personlighet är grunden till allt. I motsats
till denna världsåsikt (teism l. supranaturalism
i vidsträckt bemärkelse) betraktar en annan
världsåsikt (naturalism) naturen, eller öfver
hufvud en opersonlig verklighet, såsom det första
och ursprungliga, vare sig den tankes som en
mångfald af opersonliga realiteter (ateism)
eller som en abstrakt sida hos
naturen, dess inre, bakom de skiftande
företeelserna sig döljande enhet (panteism).
Denna sistnämnda enhet har man väl
stundom tillagt några, från det personliga
området hämtade egenskaper och betecknat dem
med namnet Gud, men såsom saknande individuell
tillvaro kan den omöjligen anses motsvara,
hvad man vanligen förstår med den personlige
Guden. Äfven med antagande, att en personlig Gud
är grunden till allt, kan man på två olika sätt
föreställa sig honom. Man kan nämligen antingen
fatta Gud som ett med sinnliga egenskaper
utrustadt, men öfver måttan kraftigt väsen, som
en gång genom ett maktspråk frambragt världen
och nu allsmäktigt regerar den, ofta genom ett
tillfälligt ingripande i världshändelsernas
gång (underverk), men dessemellan lämnande den
att förändras och utvecklas efter de lagar han
en gång, på ett mer eller mindre godtyckligt
sätt, för densamma stiftat (supranaturalism
i inskränkt bemärkelse
). Gud, den absoluta
personen, fattas då i sådan analogi med
människan, den ändliga personen, att han
får äfven ändliga bestämningar sig tillagda
(antropomorfism). Människans religiositet blir
då mer eller mindre hennes yttre lydnad för
Guds vilja, i viss mån åtminstone motiverad af
fruktan för straff och hopp om belöning. - Eller
ock kan man tänka sig Gud som en i ändligheten,
i all synnerhet i människans inre, närvarande,
rent osinnlig makt, som af evighet är grunden
till all lagbundenhet i natur och människolif,
en makt, som väl är ett personligt och absolut
personligt väsen, men som är fri från alla
de inskränkningar, som vidlåda den ändliga
personligheten. Människans religiositet
blir då icke "trälaktighetens räddhåga",
utan en kärleksfull lydnad för Guds vilja,
såsom fullt samstämmig med det, som människans
eget väsen fordrar af henne. Då kristendomen
lär, att "Gud är en ande", och då den fattar
förhållandet mellan Gud och människan som ett
rent inre förhållande (kärleksförhållande),
så har den därmed ställt sig på den sistnämnda
ståndpunkten. De högre riktningarna inom den
kristna filosofien ha gjort till sin uppgift att
framställa ett för förståndet fattbart uttryck
härför. De svårigheter, som vid detta arbete
visat sig, ha legat förnämligast i benägenheten
att, då man renat gudsbegreppet från sinnliga
bestämningar, förfalla till en öppen eller
beslöjad panteism. Den moderna filosofien har
visserligen tagit flera betydande steg för att
fjärma dessa svårigheter, men kan dock knappast
sägas ha fullständigt öfvervunnit dem.

De s. k. bevisen för Guds existens måste
naturligen gå ut på att visa, att natur och
människolif, sådana de äro i vår erfarenhet
gifna, ej låta sig förklaras, såframt ej
en absolut personlighet är deras grund. De
viktigaste bland dessa äro följande: 1. Det
ontologiska beviset, som från den i människans
förnuft faktiskt förefintliga idén om ett
det fullkomligaste väsen sluter till, att ett
sådant väsen verkligen finnes. Tillvaron af
en sådan idé kan ej en gång gudsförnekaren
bestrida. ("Äfven dåren, då han säger: Det
finnes ingen Gud, tänker dock något vid detta
uttryck".) Motsvarades den ej af ett verkligt
väsen, så vore den hvarken till sin tillkomst
förklarlig, ej heller vore den en idé om det
fullkomligaste väsen, enär ett väsen, som saknar
tillvaro, ej kan anses vara fullkomligt. Detta,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free