Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gud - Gudamänniska - Gudaspis - Gudaträd - Gudba (riktigare Gadaba) - Gudbarn - Gudbrand herse l. Dale-Gudbrand - Gudbrandsdalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevis framställdes först af kyrkofadern
Augustinus (d. 430), hvilken dock därvid
betjänade sig af de resurser, som Platons idélära
erbjöd honom. Det utbildades vidare af Anselm af
Canterbury (d. 1109) samt af Cartesius (d. 1650)
och upptogs, i mer eller mindre förändrad form,
af representanterna för den spekulation, som
utgått från den sistnämnde. Kant gjorde emot
beviset den anmärkningen, att verklighet visst
icke är någon fullkomlighet eller öfver hufvud
någonting, som följer af en saks begrepp, hvadan
det är alldeles obefogadt att från vår idé om
Gud sluta till hans verkliga tillvaro. Under
godkännande af detta resonemang, så vidt man
med verklighet förstår tillvaro i rummet och
tiden (utom människoanden), har man invändt,
att beviset ej träffas däraf, såvida man låter
verklighet betyda själfständig och andlig
tillvaro (d. ä. personlighet). Det låter
sig nämligen bevisas, att denna verkligen
hör till begreppet om ett fullkomligaste
väsen, ty fullkomligt kan endast det väsen
vara, som är i och för sig själf, hvilket är
fallet endast med personligheten. - De öfriga
bevisen kunna betraktas såsom mer eller mindre
speciella utföranden af detta bevis från olika
synpunkter. De äro: 2. Det kosmologiska beviset,
som utgår från sinnevärldens ofullkomlighet och
brist samt sluter därifrån till ett fullkomligt
väsen som dess grund. På detta sätt komme man
dock ej längre än till en tankenödvändighet för
människan. Beviset måste därför kompletteras
af det ontologiska. Men det har i alla fall
sitt värde, dels emedan man därigenom kan
konstatera gudsidéns verklighet - förnimmelse
af ofullkomlighet förutsätter förnimmelse af
det, som är fritt från en sådan -, dels äfven
emedan reflexionen på hvad det är i världen,
som är ofullkomligt (tillvaro i rum och tid
samt opersonlighet), möjliggör insikt i, hvari
Guds fullkomlighet egentligen består. 3. Det
fysiko-teologiska l. teleologiska beviset
sluter från världens ändamålsenlighet till en
intelligent världsordnare. Kant anmärker dock,
att ett sådant sätt att sluta är förhastadt. Det
kunde ju till äfventyrs hända, att naturen blott
i och för oss tedde sig som ändamålsenlig, utan
att verkligen vara det, eller att den hade sin
ändamålsenlighet i och genom sig själf. Uppgiften
måste då tydligen blifva dels att konstatera,
att naturen verkligen är ändamålsenligt inrättad,
dels att visa, att dess ändamålsenlighet ej är
ur den själf förklarlig, utan visar öfver den
till ändamål, som ej äro dess - på samma gång man
visserligen måste tillbakavisa hvarje tanke på en
mekanisk inverkan från världsordnarens sida. Som
emellertid just detta, att ej i sig själf
ha sitt ändamål, innebär en brist i naturens
ändamålsenlighet, så kan beviset reduceras till
det kosmologiska beviset, ehuru utfördt ur en mer
speciell synpunkt. - Människoförståndet leder sig
sålunda, ur i viss mån olika synpunkter, från
det relativa tillbaka till ett absolut. 4. Men
på det mest omedelbara sätt förnimmer människan
den personlige Gudens närvaro i sitt inre,
när hon riktar sin uppmärksamhet på sin viljas
innersta behof. Hos denna vilja erfar människan
en absolut förpliktelse, men denna måste som en
absolut fordran utgå från något absolut och som
till innehållet personlig från ett personligt
väsen. Väl har man sökt att härleda denna
fordran ur en högre sida hos människan själf
(så t. ex. Kant), men så länge man stannar vid
människan som blott
sådan, kommer man dock aldrig till någonting
i sanning absolut, och svårigheter visa sig
då ock, när man skall afgöra, hvad det är hos
detta väsen, som utgör den högre sidan. 5. Själf
framställde Kant ett från samma område hämtadt
bevis för, att antagandet af Guds tillvaro utgör
hvad han kallar ett praktiskt postulat eller är
nödvändigt, såvida den sedliga människan skall
kunna hoppas på tillfredsställelsen af sin viljas
behof. Gud måste nämligen fattas som dygdens
belönare och lastens straffare, och skola dygd
och lycksalighet en gång förenas, så måste det
ske genom honom. Den innersta kärnan i detta
resonemang är tydligen, att det är genom ett
absolut väsen, som den goda viljan ensamt kan
vinna sin fulla tillfredsställelse. Så visar det
sedliga medvetandet ur olika synpunkter öfver
på det religiösa. I detta sistnämnda fattar sig
människan såsom absolut beroende af en makt, till
hvilken hon i och genom sin vilja kan ställa sig
i ett, vare sig harmoniskt eller disharmoniskt
förhållande, och hon förnimmer tillika, att
det förra för henne är ett godt, det senare
ett ondt. Detta är väsentligt för all religion,
men fullständigt blir beroendet, först när den
gudomliga makten fattas som en inre och som en
personlig. Ett djupare religiöst medvetande leder
sålunda till en teistisk världsåsikt. Historiskt
framträder detta egentligen först i
judendomen. Hvad hednafolken förstodo med
"Gudar" kan nämligen knappt sägas beteckna samma
sak som ur monoteistisk världsåsikt därmed
förstås. De vora personifierade naturmakter,
hvilka saknade egentligen absolut karaktär. I
denna benägenhet att personifiera naturens
krafter och fatta sig som beroende af personliga
väsen röjer sig dock en gryende religiositet.
L. H. Å.*
Gudamänniska. Se Kristologi.
Gudaspis, svensk öfversättning af Linnés
släktnamn på kakaoträdet, Theobroma, ett
namn, som häntyder på chokladens läckra smak.
C. G. S.
Gudaträd, bot. Se Ailanthus.
Gudba (riktigare Gadaba), en till kol
hörande indisk stam, bosatt i östra delen
af Bastar (i sydöstra Centralprovinserna)
och i den angränsande lydstaten, där den är
talrikt representerad. Gadaba äro hedningar. En
ordsamling öfver deras språk, har utgifvits af
Glasford (1863). H. A.*
Gudbarn. Se Gudsivalag.
Gudbrand herse l. Dale-Gudbrand, såsom sagorna
kalla honom, var enligt traditionen på Olof den
heliges tid den mäktigaste man i Gudbrandsdalen
och härskade där nästan som en konung. Han bodde
på Hunthorp i Fron, hvarest fanns ett åt Tor
helgadt tempel. Då Olof kom till dalen för att
utbreda kristendomen, mötte honom till en början
ett häftigt motstånd från G:s sida; men då
konungen krossat Torsbilden, antogo G. och alla
hans män den kristna tron. Den nyare historiska
forskningen uppfattar G. uteslutande som en
sagofigur. Se A. Chr. Bang, "Om Dale-Gudbrand"
(i Kristiania Videnskabsselskabs skr., 1897).
O. A. Ö.
Gudbrandsdalen, dalgång i Kristians amt i Norge,
hvilken sträcker sig från Dovres fjällkedja till
Mjösens norra ända, 440 km. Hela det område,
som bär namnet G., har ett ytinnehåll af 16,500
kvkm., men största delen däraf upptages af kala
fjäll, vidsträckta myrar och marker, betäckta
af evig snö. Endast själfva dalen och de till
denna stötande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
