Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 531-532 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gudbrandsdalen - Gudbrandsdalska hästen - Gudbrandsdals-Laagen - Gudden, Bernhard Aloys von - Guddotter - Gude, Hans Fredrik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sidodalarna äro bebodda. Omkr. 50,000 inv. Dalen,
som i allmänhet är trång och endast på några få
ställen vidgar sig till slättbygder, begränsas af
väldiga fjäll, hvilka, sedda från dalbottnen,
gifva intrycket af att vara tvärt afskurna
upptill. Endast på vissa ställen är utsikten
öfver de högre liggande partierna fri. Den
största af de högslätter, som omgifva dalen,
ligger på dess östra sida. Mot väster erbjuder
platån mera sönderslitna former, öfver hufvud
taget måste G. räknas till Norges intressantaste
trakter. De delar däraf, hvilka ligga närmast
hufvudvattendraget, Laagen, och dess bifloder,
höra till landets bäst odlade områden. De frodiga
betesmarker, som finnas mellan fjällen, lämna
riklig näring åt husdjuren, och boskapsskötseln
står därför högre i G. än i någon annan trakt
af Norge. Redan tidigt var G. bekant för sina
kreatursraser; särskildt har hästafveln i G. nått
hög utveckling. Högfjällstrakten lämnar ypperliga
jaktmarker för renar och skogsfågel. Däremot är
skogshushållningen af mindre betydelse, ehuru på
flera ställen rätt ansenliga skogar finnas, och
bergshandteringen, som blomstrade under 17:e och
18:e årh., måste nu anses ha h. o. h. upphört. I
kyrkligt hänseende är G. indeladt i två
kontrakt: det norra, omfattande socknarna
Lesje, Dovre, Skiáaker, Lom och Vaage,
det södra, omfattande Nordre Fron, Söndre
Fron, Ringebu, Öjer samt Östre och Vestre
Gausdal. I administrativt hänseende indelas G. i
2 fögderier och 2 domsagor; de förstnämnda
ämbetsdistrikten hålla på att upphäfvas
enl. lagen af 20 nov. 1897. Gudbrafadsdalingarna
(no. gudbrandsdölerne l. dölerne) äro,
ett tappert och välväxt släkte, godmodigt,
lojalt och, gästfritt. Några "stor-ätter",
som härstamma fråi medeltida adelssläkter
eller, såsom de uttrycka sig från Norges gamla
konungar, utmärka sig genom tydligt framträdande
aristokratiska drag i tänke- och lefnadssätt. I
Norges nyare historia ha gudbrandsdalingarna
vid två tillfällen lagt sin fosterlandikärlek
i dagen, nämligen under de s. k. "Kalmarkrigen"
(1611-13), då de i passet Kringen nedhoggo en
för svensk räkning värfvad, obeväpnad skotsk
kår, på väg till Sverige, och 1658, då 516 man,
på uppmaning af prosten Iver Pedersön och fogden
Jörgen Filipssön, grepo till vapen för att bistå
G. Reichwein vid återeröfringen af Trondhjem.
O. A. Ö.

Gudbrandsdalska hästen. Se Norska hästen.

Gudbrandsdals-Laagen [lagen]. Se Laagen.

Gudden [go’d-], Bernhard Aloys von, tysk
läkare, f. 1824 i Kleve, kallades 1869 till
professor i psykiatri i Zürich och 1872 till
enahanda ställning i München. Han dog genom
drunkning i Starnbergsjön 13 juni 1886 vid
försök att rädda sin sinnessjuke patient,
konung Ludvig II af Bajern. G. var en af sin
tids mest betydande psykiatrer och har inlagt
stora förtjänster särskildt om utvecklingen
af våra kunskaper rörande hjärnans anatomi och
fysiologi. Hans samlade skrifter utgåfvos 1889
af hans efterträdare H. Grashey. R. T-dt.

Guddotter. Se Dopvittne.

Gude. 1. Hans Fredrik G., norsk målare, f. 13
mars 1825 i Kristiania, d. 18 aug. 1903 i Berlin,
började tidigt studera i Tegneskolen i Kristiania
samt för Johan Flintoe - som bl. a. utförde
redbara och pålitliga fjällutsikter - och kom
1841 till Düsseldorf. Han ämnade utbilda sig
till
historiemålare, men inflytande af A. Achenbach
föranledde honom att i stället egna sig åt
landskapsstudium. Han blef elev af Schirmer
och påverkades såväl af denne mera lyriskt
lagde målare som af den relativt realistiske
Achenbach.

1843 gjorde G. en studieresa i
sitt hemland och blef efter återkomsten till
Düsseldorf för första gången uppmärksammad -
det var med ett högfjällsmotiv, som inköptes
af Kristiania konstförening. Under denna resa
gjorde han bekantskap med A. Tidemand. Under
de närmast följande åren vistades G. än hemma
i Norge, än i Düsseldorf. Bland hans målningar
från denna tid märkes Högfjäll med uppdragande
oväder (1846). Under de oroliga åren 1848-49
tvungos konstnärerna att hålla sig hemma. Nu
målade G. och Tidemand gemensamt Brudfärden i
Hardanger, som väckte hänförelse; i samarbete
mellan dessa båda målare tillkommo sedermera
En afton på Kröderen, Likfärd på Sognefjord,
Fiskare med bloss m. fl. På beställning af Oskar
I målade G. för Oskarshal invid Kristiania fyra
utsikter från Sognefjord. 1851 återvände han till
Düsseldorf, där under de närmast följande åren
många unga målare från Norge och snart äfven från
Sverige samlades, lockade ej minst af G:s och
Tidemands alltmera växande anseende. G. blef
1854 Schirmers efterträdare som professor
vid Düsseldorfs konstakademi, lämnade denna
befattning 1862, då han slog sig ner i Wales,
kallades året därpå till professor i Karlsruhe,
innehade denna post 1864-80 och var 1880-1901
professor i Berlin och föreståndare för en af
akademiens mästarateljéer. Mycket eftersökt som
målare, vann han många utmärkelser i Tyskland
och andra länder, och som lärare utöfvade
han ett starkt inflytande på den närmast yngre
generationen. Karlsruhe blef under hans vistelse
där en samlingsplats för en krets af unga norska
målare. I början af 1870-talet uppehöllo sig
där Eilif Petersen, Krogh, Sinding, Grimelund,
Thaulow, Ulfsten, Smith-Hald m. fl. - G. gjorde
studiefärder till Rhentrakten, Syd-Tyskland och
Skottland, innan Wales’ bergsnatur fängslade
honom. Norge besökte han fortfarande upprepade
gånger, och mer än någon annan målare på sin
tid väckte han inom och utom Norge kunskap om
och intresse för landets natur. Från att till
en början ha varit högfjällens, dalarnas och
fjordarnas målare blef han hafskustens (En
nödhamn, 1872, Vindstilla, 1873, Frisk bris,
1876, m. fl.). Hans sätt att komponera sina
landskap liksom att utarbeta dem var det för
düsseldorfsskolan typiska, men han bidrog
onekligen till att föra skolan framåt. Hans
målningar visa skönhetskänsla och natursinne,
poesi, harmoni i linjer och kolorit och mycken
skicklighet, men det är ateljéluft i naturen,
och kompositionsreglerna tillämpas på ett i
ögonen fallande sätt. Hans studier i Wales och
vid norska kusten medförde mera omedelbarhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>