Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guichen, Luc-Urbain de Bouexic - Guicholas - Guide - Guide-rope - Guidi, Tommaso - Guidi, Alessandro - Guidi, Ignazio - Guido - Guido - Guido - Guido l. Gui af Lusignan - Guido Aretino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
linjeskepp, undsätta franska flottan i västindiska
farvattnen.
Guicholas [gitjå-], en mexikansk urstam af
chichimekfolket (jfr Guachichiles).
Guide [gld], fr., vägvisare, förare;
resehandbok. - Krigsv., under 1700-talet
benämning på unga officerare eller fältjägare,
som tilldelades staberna för att tjäna som
vägvisare. 1799-1800 fanns i Frankrike ett
antal guidekompanier, hvilka skulle göra
ordonnanstjänst vid staberna. För samma
ändamål finnas i schweiziska armén 12 små
guidekompanier till häst. Namnet guide bars
af ett lätt kavalleriregemente vid Napoleon
III:s garde och finnes ännu i belgiska armén
som benämning på två kavalleriregementen.
C. O. N.
Guide-rope [gåYd råu’p], eng., "släplina". Se
Luftballong.
Guidi [goidi], Tommaso. Se Masaccio.
Guidi [goidi], Alessandro, italiensk skald,
f. 1650, d. 1712, tillbragte flera år vid hofvet
i Parma hos hertig Ranuccio II, vann sedermera
svenska drottningen Kristinas ynnest och kom till
Rom 1685 i hennes svit. Han författade bl. a. en
samling lyriska skaldestycken (1671), tragedien
Amalazoenta samt herdedikterna Endimione
och Dafne. Chiabrera påverkade hans form,
som är mindre svulstig än de flesta samtida
skaldernas. Se biogr, öfver G. af Capsoni
(1897). Hans samlade arbeten utgåfvos 1751
och 1821.
Guidi [goidi], Ignazio, italiensk semitisk
filolog, företrädesvis arabist, f. 1844 i Rom,
blef 1871 direktör för numismatiska kabinettet
i Vatikanen, 1876 docent i hebreiska och
semitisk filologi vid Roms universitet, 1878
e. o. professor och 1885 ord. professor (äfven
för Abessiniens språk och historia). G. har
utgifvit bl. a. Gemâleddini Ibn Hisämi
commentarius in carmen Ka’bi ben Zoheir
(1871), Studii sul testo arabo del libro di
Calila e Dimna (1873), La descrizione di Roma
nei geografici arabi (1877), La lettera di
Simeone, vescovo de Beth Arsam sopra i martiri
omeriti (1881), Il-Kitâbal Istidrâk di Abû
Bakr az-Zubaidi (I&l$),Grammatica elementare
della lingiia amarina (1889; 2 :a uppl. 1892),
II libro del verbi di Ibn al-Qûtiyya (1894),
Proverbij, strofe e raconti abissini tradotti
e poblicati (1894), Vita Za-Mîkâ’él ’Aragairí
(1896), Il Fetha Nagast, codice ecclesiastico e
civile di Abissinia (1897; öfv. 1899), Tables
alpliabétiques du Kitáb al Agânî (1900),
Vocabulario amarico-italiano (1901), Annales
Johannis I, Jyasu l, Bakäffä (i "Corpus
scriptorum "christianorum orientalium",
1903-05), Indice dei poeti citati nella
Hizanat al-’adab di Abd al-Qadir al Bagdadi,
(m. 1682) e nel Sarh aé-éawahid al-Kubra di
Mahmûd al-Aynî (m. 1451) (1904) samt skrifvit
ett stort antal afhandlingar i Accademia dei
Linceis skrifter. Till orientalistkongressen
1878 författade han "Catalogo dei codici siriaci,
arabi, etiopici, turchi e copti della Biblioteca
Angelica" och "Catalogo dei codici siriaci,
arabi, turchi e persani della Biblioteca
Vittorio Emanuele". K. F. J.
Guido [goldå], romersk kejsare, sedan 876 grefve
af Camerino och sedan 882 hertig af Spoleto
(som sådan G. II). trädde i förbindelse med
påfven Stefan VI, besegrade 885 sarasenerna
vid Garigliano och bemäktigade sig Capua
och Benevento. Efter kejsar Karl den tjockes
afsättning gjorde han (888) ett misslyckadt
försök att förvärfva franska kronan. Han
återvände därefter till Italien, där han slog
Berengar af Friuli och i dennes ställe lyckades
blifva vald till konung af Italien. 891 kröntes
han af sin påflige gynnare till kejsare. Berengar
inkallade då Arnulf af Kärnten (894), och
G. måste undan honom draga sig tillbaka öfver
Po. Han afled i dec. s. å. (T. H-r.)
Guido [goidå]. Se Calixtus 2, rom. påfve.
Guido [goldå], påfven Paschalis III:s
ursprungliga namn.
Guido [goldå] 1. Gui af Lusignan, konung af
Jerusalem och Cypern, tillhörde en gammal
förnäm familj i Poitou (se Lusignan). Drifven
af äfventyrslystnad till Heliga landet, lyckades
han, genom gifte med den spetälske konung Balduin
IV:s af Jerusalem syster änkemarkgrefvinnan
Sibylla af Monferrato, 1186 blifva konung
af Jerusalem, sedan G:s styfson Balduin (V)
af Monferrato vid unga år aflidit. Det krig,
som kort efter G:s tronbestigning utbröt med
den egyptiske sultanen Saladin, ledde till det
olyckliga slaget vid Hittin (nära Tiberias)
1187, där G. blef fången. Saladin intog därefter
Jerusalem och de flesta fasta platser, som de
kristne då innehade. G. blef emellertid snart
åter frigifven och sökte taga Akkon för att
därifrån åter eröfra sitt rike. Då emellertid
hans gemål afled (1189), sökte markgrefve
Konrad af Monferrato undantränga honom från
kronan. Kampen dem emellan blef ett led i den
stora motsättningen mellan Rikard Lejonhjärta
och Filip II August under det tredje korståget, i
det G. slöt sig till den förre, hans motståndare
till den senare. 1192 löstes striden så, att
G. afträdde sitt rike till Henrik af Champagne
hvaremot han till ersättning af Rikard erhöll
Cypern som konungadöme. G. afled redan 1195.
(T. H-r.)
Guido Aretino [goldå], G. från Arézzo,
italiensk musikteoretiker, f. omkr. 995 i
trakten af Paris, d. omkr. 1050, uppfostrades
i klostret S:t Maur les Fossés, nära Paris,
hvarifrån han kom först till klostret Pomposa vid
Ferrara och sedan, fördrifven genom munkarnas
afund, till benediktinklostret i Arezzo,
där han genom sin lärdom och sina musikaliska
uppfinningar skapade sig ett rykte, som nådde
påfven Johan XIX:s öron och förskaffade honom
prioratet i kamaldulensklostret Avellana
(omkr. 1026). Det är bevisligt, att om
G. än icke ersatte tonernas bokstafsnamn med
stafvelserna ut, re, mi etc. (jfr Solmisation),
så betjänade han sig dock redan af de senare
för att tydliggöra intervallförhållandena. Med
stor sannolikhet tillskrifves honom äfven
uppfinningen af transpositionen l. mutationen
(se d. o.) samt af den guidonska handen, eller
sättet att fästa tonernas namn vid fingerlederna
af en vänsterhand, för att lättare inprägla
skalan. Bland de reformer, som bevisligen
härröra från G., är den viktigaste utvidgandet
af de förut befintliga två notlinjerna till
fyra, i det han dels emellan, dels öfver eller
under den röda f-linjen och den gula c-linjen
tillsatte svarta linjer (för a, e o. s. v.);
på och mellan linjerna skref han sedan tonerna
antingen medelst bokstäfver eller neumer
(se d. o.), hvilka sätt emellertid förut voro
bekanta. Alla andra G. tillerkända nyheter äro
oäkta. Hans traktater (bland hvilka Micrologus
de disciplina artis musicæ) utgåfvos först
1784 i Gerbert von Hornaus sammelverk. Jfr
monografier öfver G. af bl. a. Falchi (1882),
Brandi (s. å.) och framför allt Dom Germain
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
