Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guido Aretino - Guido delle Colonne - Gudonska handen - Guido Reni - Guienne l. Guyenne - Guiffrey, Jules Joseph - Guignes, Joseph de - Guignes, Chrétien Louis Joseph - Guignets grönt - Guija, Laguna de - Guilala - Guilandina - Guilbert, Yvette - Guildford - Guildford - Guildhall - Guilielma - Guill. - Guillard, Nicolas François - Guillaume - Guillaume, Claude Jean Baptiste Eugène
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Morin (i "Revue de l’art chrétien",
1888). Ett monument öfver G. (af
Salvini) aftäcktes 1882 i Arezzo.
A. L.*
Guido delle Colonne [goldå de’lle kålå’nne]
l. G. de Columna, italiensk författare från
senare hälften af 1200-talet. Se Trojasagan.
Guidonska handen [goidån-]. Se Guido Aretino.
Guido Reni [goidå]. Se Reni.
Guienne l. Guyenne [giä’n], fordom provins i
sydvästra Frankrike, omgifven af Languedoc,
Gascogne, Atlantiska hafvet, Saintonge,
Angoumois, Limousin och Auvergne, motsvaras
nu af dep. Gironde, Lot, Lot-et-Garonne,
Dordogne och Aveyron samt delar af Landes
och Tarn-et-Garonne. Rörande landets tidigare
historia hänvisa vi till Akvitanien, hvars
hertigar sedan 10:e årh. kallade sig hertigar
af G. (jfr ock Gascogne). Genom giftermål
mellan Eleonora, arftagerska till G., och
Henrik Plantagenet kommo, när denne 1154 blef
Englands konung, G., Poitou och Gascogne till
England. Landets stormän uppreste sig väl mot
denna förening, men Henrik undertryckte två
uppror och öfverlämnade landet 1169 till sin
son Rikard Lejonhjärta, som, sedan han kufvat
ytterligare ett uppror, äfven eröfrade Toulouse
och La Rochelle (1186-88). 1196 afträdde Rikard
G. till sin systerson Otto af Braunschweig,
men återtog det, när denne 1198 blifvit vald
till tysk konung. Efter Rikards död (1199)
tog hans moder, Eleonora, landet i besittning
och innehade det till sin död (1204). I Filip
IV:s krig med Edvard I i England eröfrades
G. af fransmännen, men återgafs i freden 1303
och tillhörde sedan England till 1453, då det
eröfrades af Karl VII. Ludvig XI förlänade
G. 1469 till sin broder Karl; efter hans död
(1472) återgick det till kronan.
Guiffrey [gifrä], Jules Joseph, fransk
konstskriftställare, f. 1840 i Paris, sedan
1866 anställd i Archives nationales, medlem af
Institutet 1899, har författat bl. a. Antoine van
Dyck, sa vie et son oeuvre (1882) och Histoire
générale de la tapisserie (1878-85). G. utgaf
1869-72 en samling af katalogerna öfver franska
konstakademiens utställningar 1673-1800 (42 bd).
Guignes [ginj]. 1. Joseph de G., fransk
orientalist, f. 1721, d. 1800, blef 1745
österländsk tolk vid k. biblioteket i Paris,
1769 inspektör öfver fornminnena i Louvre
samt 1773 medlem af Franska akademien. Genom
revolutionen förlorade han sin plats. G. dref med
synnerlig ifver kinesiska studier. Hans förnämsta
arbete är Histoire générale des huns, turcs,
mogols etc. (4 bd, 1756-58). Han öfversatte
äfven "Sju-king" och utgaf ett stort antal
"Mémoires". – 2. Chrétien Louis Joseph de G., den
föregåendes son, diplomat och resande, f. 1759,
d. 1845, begaf sig 1784 till Kina, följde 1794
en nederländsk beskickning till Peking och
utgaf efter sin återkomst Voyages à Peking
(1809). Han utgaf äfven en efter Basilius de
Glemona bearbetad Dictionnaire chinois-français
et latin (1813).
Guignets grönt [ginjäs], gammal benämning på
kromgrönt. Se Färg, sp. 274.
Guija [gi’cha], Laguna de, sjö i
Central-Amerika. staterna Salvador och Guatemala,
omkr. 30 km. lång i ö. och v. och 10 km. bred,
460 m. öfver hafvet. Den omgifves af en väldig
krans
slocknade vulkaner, upptager flera mindre
strömmar och har aflopp till Rio Lempa i
Salvador. (J. F. N.)
Guilala [gi-], sjöv. Se Bilalo.
Guilandlna, bot. farm., afdelning af
släktet Cæsalpinia bland leguminoserna,
utmärkt af taggiga grenar och taggig,
uppblåst balja. Mest bekant af de 3 arterna
är G. Bonducella, en i tropikerna växande,
klättrande buske. Dess alla delar, men i
synnerhet de hasselnötstora, gråblåa fröna,
Nuces Bonducellæ, innehålla ett bitterämne, som
är verksamt mot febrar. Jfr Cæsalpinia.
G. L-m.
Guilbert [gilbär], Yvette, fransk vissångerska,
f. 1868 i Paris, var först korist vid småteatrar
och uppträdde därefter på café-chantant-tribunen,
där hon, utan att ega charme i rösten eller
utseendet, vann ansenligt rykte genom sitt väl
poängterade och dramatiskt pikanta föredrag af
ofta skärande bittra visor, hvari "sekelslutets"
bohemskalder formade ämnen från de lägre
folkklassernas lif. Äfven i utlandet har hon
uppträdt med framgång (i Stockholm 1899). Hon
har skrifvit några romaner. E. F-t.
Guildford [gi’lfed], hufvudstad i engelska
grefsk. Surrey, vid Wey, ett tillflöde till
Thames. 15,938 inv. (1901). Flera intressanta
kyrkor, ruiner af ett gammalt slott;
järngjuterier och bryggerier. (J. F. N.)
Guildford [gi’lfed], earler af. Se North.
Guildhali [gi’ld hå’l], eng., fordom köpmännens
gilleshus i London; nu rådhus i Londons city
(se London).
Guilielma, bot. Se Bactris.
Guill., vid växtnamn förkortning för franske
botanisten Antoine Guillemin, f. 1796, d. 1842,
som utgaf bl. a. Floræ Senegambiæ tentamen
(1830 -33; med Perrottet och Richard) och
"Archives de botanique" (1833).
Guillard [gijär], Nicolas François, fransk
librettförfattare, f. 1752, d. 1814, skref
tragiska operatexter, till hvilka Gluck,
Sacchini, Grétry m. fl. satte musik. Bland dem
märkas Iphigénie en Tauride (1779; "Iphigénie uti
Tauriden", 1783), (Œdipe à Colone (1786; "Œdip
i Athen", uppf. 1800) samt Electre ("Electra",
till hvilken J. C. F. Hæffner skref musiken,
uppf. 1787).
Guillaume [gijåm], fransk namnform för Vilhelm.
Guillaume [gijåm], Claude Jean Baptiste
Eugène, fransk skulptör, f. 1822 i Montbard,
d. 1905 i Rom, var elev af Pradier, vann
1845 Rom-priset, hemsände från Rom statyn
Anakreon (1852, Luxembourg). Året därefter
följde den karaktärsfulla gruppen Graccherna
(i halffigur, brons, Luxembourg). G. var sedan
mycket alsterrik. Bland hans arbeten märkas
Romerskt giftermål (grupp i marmor 1877, museet
i Dijon), Skördemannen (brons, Luxembourg, ett
annat bronsexemplar i Köpenhamns glyptotek),
Musiken och Sången på stora operans fasad, S:te
Clotildes och S:te Valères lefnad (reliefer i
kyrkan S:te Clotilde), monument öfver Colbert
(i Reims, 1859), Rameau (i Dijon, 1877), Duban
(i École des beaux-arts, 1884) m. fl., statyer af
Thiers (i Versailles), Claude Bernard (framför
Collège de France, 1886), byster af Napoleon
I (flera olika), af Ingres, kejsar Pedro II,
biskop Darboy (Luxembourg), Beethoven (Köpenhamn,
Glyptoteket). G. blef medlem af Institutet 1862
och 1864 direktör för École des beaux-arts,
1882 professor i estetik och konsthistoria vid
Collège de France och var 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
