Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guinea - Guineagräs - Guineakompaniet - Guineakusten - Guineamasken - Guineapeppar - Guineaströmmen - Guineaviken - Guineaöarna - Guinée française - Guinegatte - Guines - Guines, Los - Guines, Gosset de - Guinette - Guingamp - Guinicelli, Guido - Guionlinjen - Guipúzcoa - Guiraud, Pierre Marie Thérèse Alexandre - Guiraud, Ernest - Guiraud, Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elefantbetar; ofta äfven med en viss vikt guldstoft. I
hela öfre G. begagnas gamla spanska piastrar
samt moderlandets mynt; i Dahomey äfven
Maria-Teresiadalrar.
Namnet G. uppgifves ha uppstått af Genahoa,
ett landskap vid Senegal, och ehuru det finnes
på en karta redan 1351, kom det icke i allmänt
bruk förrän mot slutet af 15:e årh. Få frågor
i geografiens historia ha varit så mycket
diskuterade som den rörande den första upptäckten
af G. Enligt Jacopo Doria skola två genueser,
Ugolino och Guido de Vivaldi, 1291 ha seglat
söderut längs Afrikas västra kust, men all vidare
kännedom om deras resa saknas. Fransmän uppgifva,
att Dieppe i 14:e årh. sändt flera expeditioner
till G. och Jean de Béthencourt, hvilken
intog Kanarieöarna omkr. 1402, företog därifrån
forskningsresor mot s. Slutligen gjorde de af
prins Henrik af Portugal under förra hälften
af 1400-talet utsände sjöfararna Cadamosto,
Usodimare och Diego Gomes hela kusten mera bekant
för européerna. J. F. N.
Guineagräs [ginëa-], bot. Se Panicum.
Guineakompaniet [ginëa-]. Se Afrikanska
kompaniet.
Guineakusten [ginëa-]. Se Guinea, sp. 558.
Guineamasken [ginëa-]. Se Filaria medinensis.
Guineapeppar [ginëa-], bot. Se Xylopia.
Guineaströmmen [ginëa-]. Se Atlantiska hafvet,
sp. 339.
Guineaviken [ginëa-]. Se Guinea, sp. 558.
Guineaöarna [ginëa-]. Se Guinea, sp. 558.
Guinée [ginë], fr., engelskt guldmynt. Se Guinea,
sp. 557.
Guinée française [ginë fräsas]. Se Franska
Guinea.
Guinegatte [ginga’t], officiellt Enguinegatte
[ä-], by i franska dep. Pas-de-Calais, nära Aire,
bekant genom ärkehertig Maximilians (sedermera
romersk-tyske kejsaren Maximilian I:s) seger
öfver fransmännen 17 aug. 1479 och Maximilian
I:s samt engelsmännens seger öfver fransmännen
16 aug. 1513, den s. k. sporrslaktningen,
emedan de franske riddarna sägas där ha
mera användt sina sporrar till flykt än
sina svärd till strid. (Jfr Courtrai.)
(J. F. N.)
Guines [gin], stad i franska dep. Pas-de-Calais,
i en lågland trakt, 27 km. n. ö. om Boulogne,
vid södra ändan af en 6 km. lång kanal, som
går till Calais-kanalen. 3,378 inv. (1901). I
G., som 1360-1559 tillhörde England,
ingingos 1520 (se Ardres) och 1546
fördrag mellan Frans I och Henrik VIII.
(J. F. N.)
Guines [gi’nes], Los (fullst. San Julian de los
Guines), stad på Cuba, 40 km. s. ö. om Habana,
med hvilket det har järnvägsförbindelse. 8,149
inv. (1899). Sockerfabriker. (J. F. N.)
Guines [gin], Gosset de. Se Gill, A.
Guinette [gine’tt], torn. Se Etampes.
Guingamp [gägä’], arrondissemangshufvudstad
i franska dep. Côtes-du-Nord, vid Trieux
och västbanan. 9,252 inv. (1901). Af stadens
forna fästningsverk återstå en ringmur och tre
torn. Märkligaste byggnaden är den restaurerade
kyrkan Notre Dame du bon secours (delvis från
13:e årh.), med en staty af Notre Dame du
Halgoët, som ännu är föremål för pilgrimsfärder
och processioner. Tillverkning af bomullstyg
(i England efter
tillverkningsorten kalladt "gingham"; jfr
Gingang) och linnevaror. Bibliotek och museum.
(J. F. N.)
Guinicelli [goinitje’lli], Guido, italiensk
skald, f. omkr. 1235 i Bologna, d. 1276 i
landsflykt, var den förnämste af den bolognesiska
skaldeskolan, hvars betydelse är att ha bragt
den traditionella kärleksdikten i förbindelse
med den skolastiska filosofien, hvarigenom
den erhöll en symbolisk karaktär. Bevarade
äro af G. sju canzoner (däribland den berömda
Al cor gentil ripara sempre amore) och fem
sonetter, tryckta hos Casini, "Le rime dei poeti
bolognesi del secolo XIII" (1881). Se Vossler,
"Die philosophischen grundlagen zum "süssen
neuen stil" des G. G., Guido Cavalcanti och
Dante Alighieri" (1904).
Guionlinjen [gaYen-]. Se Ångfartygslinjer.
Guipure [gipyr], fr. Se Gipyr.
Guipúzcoa [gipu’thkåa], den östligaste af de
tre baskiska provinserna i norra Spanien vid
Vizcayaviken. 1,885 kvkm. 205,818 inv. (1906),
109 på 1 kvkm. G. är Spaniens minsta provins,
men i folktäthet den tredje i ordningen, ehuru
många dess invånare utvandra. Det utgör en
labyrint af höga berg och djupa dalar, ett af
Spaniens allra vackraste landskap. Mot Frankrike
bildar Bidassoa gräns. I synnerhet produceras
äpplen för beredning af cider (zagardua);
provinsen är mycket rik på järnmalm och
brunkol samt mineralkällor. Ingen provins utom
de i Katalonien har en så rik industri som G.:
bomulls- och linnevaror (i Reuteria, Villabona,
Vergara), videkorgar (Zumárraga), vapen och
guldinläggningar (Eibar, Placencia och Elgoibar),
papper, glas, kemikalier, sågverk (San Sebastian,
Irun, Tolosa), hvarjämte vid Pasajes beredas
likörer och viner. Äfven tillverkas cement
och drifves ett lönande fiske. Hufvudstad
är San Sebastian. Om befolkningen se Basker.
J. F. N.
Guiraud [gira], Pierre Marie Thérèse
Alexandre, baron, fransk skald, f. 1788, d. 1847,
blef 1826 medlem af Franska akademien och
författade bl. a. sorgespelen Pélage (1820),
Les machabées (1822) och Virginie (1827),
de lyriska diktsamlingarna Élégies savoyardes
(1823), som bl. a. innehöll den ofta sjungna
Le petit savoyard, och- Chants hellènes (1824)
samt romanen Flavien, ou de Rome au désert (1835;
"Flavianus eller från Rom till öknen. Tidsbilder
från 3:e årh.", 1873).
Guiraud [gira], Ernest, fransk kompositör,
f. 1837 i New Orleans, d. 1892 i Paris, kom
vid 15 års ålder till Frankrike, erhöll 1859
Rom-priset vid konservatoriet och blef 1876
harmoniprofessor samt 1880 kompositionsprofessor
vid konservatoriet i Paris. Förutom åtskilliga
orkestersaker komponerade G. flera operor,
som utmärka sig för rytmisk rörlighet, scenisk
verv och orkestral skicklighet. Mest bekant blef
operan Piccolino (1876; uppf. i Stockholm 1882).
A. L.*
Guiraud [gira], Paul, fransk historiker, f. 15
jan. 1850 i Cennes-Monestiès (dep. Aude),
d. febr. 1907 i Paris, professor i historia
i Toulouse (1881) och i Paris (1888), var en
framstående lärjunge af Fustel de Coulanges och
skref en mängd högt skattade arbeten i antikens
historia, bl. a. Les assemblées provinciales de
l’empire romain (1887; prisbelönt af Institutet),
La propriété foncière en Grèce jusqu’å la
conquête romaine (1893), Lectures
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
