Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 579-580 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guld

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

klorgas vid 200° inverka på guld, bildas
vattenfri guldklorid, AuCl₃, en
sönderflytande, i både vatten, alkohol och eter löslig,
gulbrun massa. Vid afdunstning af guldets
lösning i kungsvatten erhållas åter långa, gula
nålar af sur guldklorid, guldklorvätesyra,
HAuCl₄ + 4H₂O, som utgör handelns vanliga
guldklorid. Denna förening är en metallsyra,
hvars väte kan utbytas mot lätta metaller och
organiska baser (alkaloider); härvid bildas
ofta väl kristalliserande salter. En lösning
af guldklorid färgar huden violett (af fint
fördeladt, metalliskt guld) och reduceras äfven
af en mängd andra ämnen, t. ex. fosfor, SO₂,
de flesta metaller. Som reduktionsmedel för
guldklorid användas ofta järnvitriollösningar,
hvilka utfälla guldet som ett i infallande ljus
blått, i genomgående ljus brunt pulver. Sur
guldklorid begagnas i fotografien som
toningsmedel, emedan den reduceras af silfver
och sålunda ersätter på bilden utfälldt,
metalliskt silfver med guld. Vid upphettning
förlorar guldklorid klor och öfvergår till
guldklorur, Au Cl, ett smutsigt hvitt,
i vatten olösligt pulver, som vid ännu högre
temperatur sönderfaller i guld och klor. Guld
ger äfven en beständig, komplex metallsyra,
guldcyanvätesyra, HAu(CN)₂, hvars färglösa
alkalisalter (de komplexa guldcyaniderna)
användas vid galvanisk förgyllning. Kaliumsaltet
K Au (CN)₂ bildas direkt vid inverkan af
cyankalium på guld i närvaro af luftens syre,
och härpå grundar sig en tekniskt viktig
guldextraktionsmetod (se nedan). För öfrigt
ger guld endast ogärna salter med syror. Dess
båda oxider, guldoxidulen, Au₂O, och guldoxiden,
Au₂O₃, erhållas genom upphettning af motsvarande
hydrat, Au OH, resp. Au(OH)₃, till ett par
hundra grader; de äro obeständiga och gifva vid
starkare upphettning fri metall. Guldhydratet
har sura egenskaper och löser sig i alkalier
till guldsyrade salter, aurat, t. ex. KO . O
Au. Knallguld af sammansättningen HN : Au . NH₂
bildas vid inverkan af ammoniak på guldhydrat och
utgör ett för stötar eller upphettning våldsamt
exploderande, olivgrönt pulver.


Fig. 1. Hydraulisk vaskning af guld ur
guldförande berglager i Kalifornien.

Alkemisterna kallade guldet "metallernas
konung’’ och gåfvo det solens tecken ©. Under
århundraden riktades deras sträfvan på att
framställa metalliskt guld och drickbart guld,
det s. k. lifselixiret, genom förvandling af
oädla metaller (se Alkemi).

Förekomst, l naturen
träffas guld nästan alltid i gediget tillstånd,
vanligen i legering med andra metaller, framför
allt silfver (såsom elektrum), men äfven
med järn, kalcium, kvicksilfver, palladium,
platina, iridium och rhodium. Ofta afsätter
sig guldet i form af fina korn, trådar, flisor
eller små tackor i kvartsgångar, synnerligast
sådana, som äro gulaktiga af järnhydrat;
och ej sällan uppträder metallen därvid i
sällskap med svafvel-, arsenik- och
antimonmetaller (kiser). Guldförande kvartsgångar
förekomma i Nord-Amerikas västra stater
(Alaska, Nevada, Colorado och Kalifornien) i
skiffriga bergarter, men kunna uppträda äfven
i sandsten och andra sedimentära lager. När
dessa moderbergarter förvittra och bortföras
af floderna, aflagras den tunga guldsanden i
flodfårorna och i svämbildningar icke långt från
bildningsstället, och till följd af sin stora
svetsbarhet sammanbakas därvid ofta guldet
till större klumpar och rundslipade stycken,
s. k. pepiten l. nuggets, som kunna nå betydande
dimensioner. Den största guldklimpen är funnen
i Australien och vägde 124 kg. I Transvaal
anstår guldkvartsen i tunna, vertikala,
stundom milslånga riffen. Guld ingår vidare
ganska allmänt, ehuru till helt ringa mängd,
i många svafvelhaltiga mineral, såsom koppar-,
svafvel- och arsenikkis, blyglans m. fl., och
stannar efter dessas rostning och förarbetning
tillsammans med silfver. Till följd häraf är allt
gammalt silfver (särskildt gamla silfvermynt)
något guldhaltigt. Endast undantagsvis ingår
guld i malmartade föreningar, företrädesvis
med tellur. Hafsvatten innehåller guld i en
visserligen ytterst stor utspädning, omkr. 0,02
mg. guld per kbm., men oceanernas totalhalt kan
dock uppskattas till bortåt 20 mill. tons.

Framställning. Alltefter guldets förekomstsätt
begagnar man sig af olika metoder för dess
framställning i stort. Guld, som förekommer i
alluviala aflagringar, utvinnes enklast genom
mekanisk slamning och vaskning, hvartill naturen
själf utför mer eller mindre fullständiga
förarbeten. Metoden är billig, men medför
ofta stora förluster, ibland öfver 50 proc.,
och kombineras därför vanligen med kemiska
metoder, såsom amalgamering med kvicksilfver och
utlakning med cyankalium (se nedan). Vaskningen
möjliggöres genom guldets höga specifika
vikt. Ett effektivt vaskningsförfarande
användes under den kaliforniska gulddriftens
blomstringsmetod. Man bearbetade de i
dagen liggande guldförande berglagren med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>