- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
587-588

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldalen - Guldbad - Guldbaggar - Guldberg, Ove Höegh-

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omgifves på alla sidor af höga fjäll, bland
hvilka somliga nå en höjd af ända till 1,200
m. ö. h. I geologiskt hänseende erbjuder G.,
genom sina många lämningar från en förhistorisk
istid, mycket af intresse, och rika historiska
minnen knyta sig till flera ställen i de längst
ned belägna pastoraten Stören och Melhus. I
sistnämnda bygder kamperade K. G. Armfelts
armé under hela dec. månad 1718. Längs Gula
(Gulälfven) löpa en järnväg och en landsväg,
som öfver Röros förbinda det nordanfjällska
Norge med det sunnanfjällska. O. A. Ö.

Guldbad. Se Bad 3 och Fotografi, sp. 999.

Guldbaggar, Cetoniinæ, zool., en af de till
fam. Scarabæidæ (se d. o.) bland skalbaggarna
hörande underfamiljerna. Genom sin föga kullriga
kropp samt sina ofvan plattade täckvingar,
som lämna bakkroppens spets obetäckt,
skilja sig hithörande släkten från de öfriga
underfamiljerna. Omkr. 1,600 arter äro beskrifna,
de flesta från varmare länder. Särskildt är
Afrika kändt för rikedom på arter, hvilka ofta
stråla af praktfulla, metallglänsande färger
och stundom nå jättestorlek, såsom de väldiga
Goliatbaggarna (se d. o.). Till sitt lefnadssätt
äro de blombesökare, som i hetaste solgasset
flyga omkring, men i mulen väderlek sitta
trögt stilla på den blomma eller blomsamling,
på hvilken de slagit sig ner, och där de
förtära företrädesvis frömjölet och ståndarna,
men äfven kronbladen. Dock lockas de, liksom
så många andra insekter, äfven af utsipprande
trädsaft, och somliga tyckas t. o. m. uteslutande
hämta sin näring därifrån. Larverna, som äro
stora och tjocka, till färgen hvitaktiga, med
gulbrunt, starkare kitiniseradt hufvud, lefva
i multnande trä, några äfven bland multnande
stackmaterial i myrstackar. - I Sverige ha
anträffats 9 arter, tillhörande 6 släkten. - En
del hithörande släkten utmärker sig därigenom,
att täckvingarnas kant på yttersidan nära basen
är försedd med en utskärning, hvilken tillåter
skalbaggen att flyga med hopslutna och blott
lindrigt lyfta täckvingar i stället för som
vanligt med åt sidorna utspärrade för att ej
hindra flygvingarnas rörelser. Så är bland
de svenska släktena förhållandet hos släktena
Cetonia och Oxythyrea. Hos de öfriga svenska
släktena, Trichius, Osmoderma, Gnorimus och
Valgus, saknas däremot den nämnda utskärningen på
täckvingarnas kant, och flykten sker på vanligt
sätt, d. v. s. med utspärrade täckvingar. - Af
de hos oss förekommande är det egentligen blott
arterna af släktet Cetonia, som pläga tilldelas
namnet guldbaggar. Af omkr. 15-20 mm. längd,
till omkretsen nästan liknande en vapensköld,
äro dessa skalbaggar klädda i ett tjockt och
hårdt, metallglänsande kitinpansar.

illustration placeholder

Cetonia aurata. Nat. storl.

Allmän
i södra Sverige är den vackert guldgröna,
ofta äfven kopparrödt glänsande och med hvita,
oregelbundna tvärstreck på täckvingarna prydda
C. aurata (se fig.). Samma storlek och allmänna
utseende, men en mattare, bronsgrön färg har den
i Norrland vanligare C. floricola, hvilken saknar
den intryckning längs täckvingarnas inkant,
på hvilken den förra arten med säkerhet låter
sig igenkännas. Båda träffas företrädesvis på
blommor af slån, rönn,
Spiræa, Rosa samt de större tistelarterna. Om
man griper dem mellan fingrarna, utgjuta de
till sitt försvar ur spetsen af bakkroppen
ett gulhvitt, illaluktande ämne. Larverna af
C. ftoricola träffas, ofta i stort antal, i
myrstackar, och den kokong, som de förfärdiga
för att därinom förpuppas, utgöres ytterst af
myrornas stackmateriaL Ej sällan träffar man
skalbaggen själf i begrepp att tränga ner genom
stackmaterialet för att i de djupare lagren
lägga sina ägg. Detta inträngande aflöper ej
utan protester från myrorna, som bita sig fast
vid hans ben, utan att dock kunna skada eller
hejda den af sitt tjocka pansar väl skyddade
guldbaggen. Den tredje, mindre vanliga svenska
arten, C. marmorata, är metallbrun och träffas
företrädesvis, om ej uteslutande, på utsipprande
trädsaft i landets sydligare landskap. - På samma
slags blommor som de föregående träffas den 10-12
mm. långa humlebaggen (Trichius fasciatus), som
med sin gulaktigt raggludna mellankropp samt sina
sammetsaktigt gula täckvingar med tre svarta
fläckar eller tvärband under flykten har en viss
likhet med en humla. - Af släktet Gnorimus finnas
hos oss två arter, af hvilka den 15-20 mm. långa
G. nobilis till färgen liknar Cetonia aurata,
från hvilken den dock lätt skiljes genom sin
på sidorna rundade, bakåt afsmalnande halssköld
och sina skrynkliga täckvingar, som ej afsmalna
bakåt. I södra Sverige är arten ej sällsynt
på blommor. - Den största europeiska arten af
familjen är läderbaggen (Osmoderma eremita),
27-35 mm. lång, svartbrun, glänsande, med baktill
smalare halssköld och framskjutande skuldror
på täckvingarna. I södra Sverige träffas denna
skalbagge i gamla murkna trädstammar, särskildt
ek och sälg. Den sprider en icke oangenäm lukt af
färskt läder, hvilket är anledningen till namnet.

I folkspråket är användningen af benämningen
guldbagge något sväfvande, liksom fallet äfven är
med namnet guldsmed, enär båda dessa namn stundom
utan urskillning användas för att beteckna starkt
metallglänsande skalbaggar, t. ex. sådana som
guldpyttorna (se Chrysomelidæ). G- A-z.

illustration placeholder

Guldberg. 1. Ove Höegh-G., dansk statsman,
f. 1 sept. 1731 i Horsens, hvarest hans fader,
J. Höegh, var köpman, d. 8 febr. 1808 å Hald,
kallade sig G. efter sin moder. 1749 blef han student, 1754
teol. kandidat, 1761 professor vid Sorö akademi,
1764 lärare för prins Fredrik, 1770 etatsråd
och 1771 prinsens kabinettssekreterare. I
denna egenskap var han ledare för den
hofsammansvärjning, som störtade Struensee
(1772), och tog själf plats i den kommission,
som dömde denne till döden, men sökte dock
att få hans medbrottsling Brandt benådad. 1773
blef G. utnämnd till kabinettssekreterare
hos konungen, 1776 därjämte statssekreterare,
1777 adlad med namnet Höegh-G. och 1780
geheimeråd. Genom dessa anställningar,


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:29:01 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free