- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
589-590

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldberg, Ove Höegh- - Guldberg, Frederik Höegh- - Guldberg, Karl August - Guldberg, Cato Maximilian

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

men särskildt genom sitt inflytande hos
änkedrottningen och arfprinsen, fick G. nästan
lika stor makt, som Struensee haft före
honom, och man har därför också kallat hela
perioden 1772-84 "den guldbergska perioden",
ehuru G. själf icke blef statsminister förrän
6 apr. 1784, eller åtta dagar innan kronprins
Fredrik öfvertog styrelsen. Från 1778 var hans
inflytande öfvermäktigt och än mera efter
Bernstorffs aflägsnande 1780, hvartill han
väsentligen medverkade, men redan dessförinnan
af gjordes många frågor (i synnerhet allsköns
utnämningar) genom kabinettsorder, och styrelsen
sköttes därvid lika godtyckligt och ofta planlöst
som under Struensee; men detta öfverensstämde
enligt G:s mening med konungadöinets väsen,
under det däremot Bernstorff sökte häfda
statsrådets makt gentemot hofvet. Som uppriktig
konservativ upphäfde G. de flesta af Struiensees
institutioner (likväl icke nummerlotteriet),
upplöste landbokommissionen, som hade i uppdrag
att förbättra bondeståndets ställning, och lät
(1773) hofveriet ånyo blifva beroende af hvad som
inom de olika orterna varit gammal sed, emedan
han ansåg, att "bondens ok icke kunde afkastas
utan att Danmark skulle skälfva och bäfva i
sina grundvalar". Bönderna borde ej heller lära
för mycket för att ej mista lusten för sitt
arbete. Som allvarlig kristen sökte G. sätta en
damm för den frambrytande otron och befallde
(1783), att författaren T. K. Bruun skulle på
grund af de lättfärdiga dikter han utgifvit
undergå nytt kristendomsförhör. Äfven förbjöds
Goethes "Werther". Tryckfriheten inskränktes,
och polismästarna fingo 1773 under vissa
villkor rätt att straffa tidningsutgifvare.
G:s vördnad för konungamakten gick så långt, att
han förmådde Suhm att ändra flera frisinnade
uttryck i dennes lärobok i Danmarks historia,
därför att de ansågos kunna försvaga folkets
aktning för konungen och hans förfäder. I
utrikespolitiken var G. afgjordt ryskt sinnad
och betraktade Ryssland som Danmarks bäste
bundsförvant, "ty det förfärar Sverige, vår
arffiende". 1773 öfverlämnades Oldenburg till
Ryssland, och Danmark erhöll i utbyte den
hertigliga delen af Holstein. 1780 slöts ett
väpnadt neutralitetsförbund, hvarigenom Danmark
kom i fullständigt beroende af Ryssland. En
stor förtjänst inlade däremot G. genom sin ifver
att häfda danskt språk och dansk nationalitet,
något som förut varit mycket försummadt,
och det var honom man hade att tacka för,
att arfprinsen var dansk samt att kronprinsen
fick en dansk uppfostran. 1772 infördes danskt
kommando inom hären, 1775 upptogs modersmålet
som undervisningsämne vid de lärda skolorna,
och genom 1776 års förordning om infödingsrätt
förbehöllos alla ämbeten åt "infödda",
d. v. s. danskar, norrmän och holsteinare,
med uteslutande af de många tyskar, som förut
ständigt inkallats. Då kronprinsen 1784 tog
makten i sin hand samt genast aflägsnade G. och
de fleste af de andre ministrarna, var det
G. själf, som måste öfvertala änkedrottningen och
arfprinsen att falla till föga. Af kronprinsen
fick han därför det berömmet, att han var
"en ärlig man". Rättrådigheten i hans karaktär
bevisades äfven däraf, att han aldrig ville göra
bruk af det gåfvobref på 100,000 rdr, som han
erhållit af konungen, hvarför hans söner efter
hans död återlämnade detsamma. 1784-1802 var
G. stiftsamtman i Aarhus och köpte sistnämnda
år egendomen Hald vid Viborg. - G. var en
grundlig lärd och en ypperlig stilist samt
författade dels teologiska skrifter, riktade
mot fritänkeriet (Den naturlige theologi, 1763,
Den aabenbarede theologi, 1773), dels historiska
arbeten (Verdens historie, 3 dlr, till år 404
f. Kr., 1765-72). Därjämte tog han personligen
del i utarbetandet af en ny psalmbok (1778). Han
var mera kammarlärd än statsman, pedantisk och
fördomsfull, mycket äregirig samt genomträngd
af själfkänsla; men å andra sidan får man icke
förbise hans varma nitälskan för modersmålet
och hela hans allvarliga lifsåskådning, i hvilka
afseenden han stod vida framför sin företrädare
Struensee. Jfr E. Holm, "Danmark-Norges historie
under Kristian VII" (1906), A. Frus, "Andreas
Peter Bernstorff og Ove Höegh-Guldberg" (1899).

2. Frederik Höegh-G., den föregåendes son,
dansk författare, f. 26 mars 1771, d. 21
sept. 1852, egnade största delen af sitt
lif åt meddelande af undervisning i danska
språket, nämligen som lärare vid Blaagaards
skollärarseminarium 1797-1805, för prinsessan
Karolina, Fredrik VI:s dotter, 1797-1810,
vid Artilleri-kadett-institutet 1813-30
och sedermera vid den militära högskolan
till 1836. Därjämte utgaf han Dannersprogets
retskrivning og toneklang
(1809; 3:e uppl. 1813)
och Dänisches lesebuch für Schleswig-Holstein
(1809). G. författade äfven flera sångspel och
ett stort antal lyriska dikter, som ingalunda
sakna värde, samt utgaf goda öfversättningar af
Tibullus’ elegier (1803), Terentius’ komedier
(1805) och Plautus’ komedier (1812-13). -
G:s broder, Kristian Höegh-G., f. 1777,
d. 1866, blef 1840 generalmajor och förde
under våren 1848 en kort tid öfverbefälet i
Nörrejylland och på Fyn, men fick då afsked.
1 o. 2. E. Ebg.

Guldberg. 1. Karl August G., norsk präst och
publicist, f. 6 nov. 1812 i Strömstad, d. 17
jan. 1892 i Kristiania, flyttade några år
gammal med föräldrarna till Fredrikstad, blef
student 1824, teol. kandidat 1833 och öfvertog
kort därefter redigeringen af Norges första
illustrerade tidning, "Skilling-Magazinet",
som han ledde till slutet af 1856. Han förestod
dessutom ett boktryckeri och en bokhandel
till 1847, då han öfvergick till prästerlig
verksamhet. Han var först kaplan i Nannestad
och Ullensaker och 1869-80 kyrkoherde i Onsö. Af
hans barn ha flera vunnit ett ansedt namn på de
vetenskapliga och filantropiska områdena.

2. Cato Maximilian G., den föregåendes son,
norsk matematiker, f. 11 aug. 1836 i Kristiania,
d. där 14 mars 1902, blef student 1854 och aflade
reallärarexamen 1859, sedan han s. å. erhållit
kronprinsens guldmedalj för besvarandet af
universitetets matematiska prisuppgift, blef 1867
universitetsstipendiat och utnämndes 1869 till
professor i tillämpad matematik. Vid Uppsala
universitets jubelfest 1877 blef han filos.
hedersdoktor. 1863-73 var G.hufvudredaktör
för "Polyteknisk tidsskrift", som innehåller
flera värdefulla afhandlingar af honom,
1875 blef han sekreterare i den norska
afdelningen af Letterstedtska föreningen,
och 1878 valdes han till preses i Kristiania
videnskabsselskab. G. var en af Norges
produktivaste författare inom matematikens
område. Bl. a. författade han utmärkta
läroböcker i stereometri, trigonometri och
analytisk geometri

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0323.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free