Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldmullvadarna - Guldmulten - Guldmyntfot - Guld-orf - Guldoxid - Guldpiaster - Guldplants - Guldpremiepolitik - Guldprof - Guldpunkt - Guldpurpur - Guldpyttor - Guldrand - Guldregn - Guldregnsmögel - Guldringen - Guldrupe - Guldsajs - Guldsalt - Guldsand - Guldslagarhinna - Guldslageri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej stå i närmare släktskapsförhållande. Detta
framgår bl. a. däraf, att framlemmen
visserligen hos båda dessa grupper anpassats
till gräfvarverksamheten, men denna anpassning
har hos båda försiggått på ett fullkomligt
skiljaktigt sätt: medan hos guldmullvadarna
(se fig.) handen är smal med enormt förstorad
klo å tredje fingret, är den hos mullvadarna
starkt utbredd och försedd med ett sjätte
finger. Utmärkande för flera hithörande arter
är vidare den för ett däggdjur ovanligt
starkt skimrande metallglansen af den
mjuka hårbeklädnaden. I vissa delar af sin
byggnad, bl. a. i tandsystemet, öfverensstämma
guldmullvadarna närmast med de på Madagaskar
lefvande borstigelkottarna (se d. o.); med
afseende på andra organisationsförhållanden
torde de stå lägst bland Eutheria (se Däggdjur),
ögon och öronmusslor äro förkrympta. Alla tårna å
baklemmarna ega endast två tåleder i st. f. tre,
som är det för nästan alla däggdjur utmärkande
antalet. Familjen innefattar blott ett släkte
(Chrysochloris), af hvilket 8 arter blifvit
beskrifna från Central- och SydAfrika; den
största af dessa (Chr. trevelyani) är omkr. 23
cm. lång; alla de andra uppnå ej stort mera än
halfva denna kroppslängd. Kapguldmullvaden
(Chr. aurea) är mycket allmän i trädgårdarna
i Kapstadens närhet, där den gräfver gångar
i alla riktningar omedelbart under jordytan
under sin jakt efter maskar och insektlarver,
som utgöra dess föda. Härigenom blir den nyttig
för människan, ehuru den å andra sidan under
sitt gräfningsarbete kan anställa skada å
växtrötter. L-e.
Guldmulten, zool. Se MuItesläktet.
Guldmyntfot. Se Myntfot och Myntsystem.
Guld-orf (ty. goldorfe), zool. Se Id.
Guldoxid, Guldoxidul, kem. Se Guld, sp. 579.
Guldpiaster. Se Escudillo de oro.
Guldplants. Se Plants.
Guldpremiepolitik. Se Bankpolitik.
Guldprof. metall, kem. För att bestämma
halten af guld i en legering med koppar
eller silfver kan man begagna probersten och
probernålar af känd guldhalt. Härvid drager
man streck på stenen dels med legeringen,
som skall undersökas, dels med probernålarna
samt behandlar de erhållna strecken med utspädt
kungsvatten. Af en jämförelse mellan streckens
förminskning eller försvinnande sluter man till
guldhalten. Härvid måste likväl ihågkommas, att
föremål af guld vanligen till följd af "färgning"
äro guldrikare på ytan; de första strecken, som
uppstå, innan ytlagret af nötts, få således ej
tagas med i räkningen. Denna pröfningsmetod är,
som lätt inses, föga noggrann. Säkrare bestämmes
guldhalten genom kapellering l. afdrifning (se
Afdrifva 1). Därvid oxideras bly och koppar
samt insugas i skålen, och guldet återstår
rent, förutsatt att def varit legeradt med
endast koppar, samt kan sedan vägas. Innehöll
legeringen äfven silfver, är det återstående
guldkornet fortfarande silfverhaltigt. Det
måste då sammansmältas med så mycket silfver,
att hela mängden af denna metall kommer
att utgöra omkr. tre gånger guldets vikt,
därefter utvalsas och kokas med salpetersyra,
som fullständigt utlöser silfret; det återstående
guldet tvättas, torkas, glödgas och vä ges. Denna
operation kallas kvartering och
skedning. Erfarenheten har
visat, att, om i en legering af guld och silfver
vikten af den senare metallen icke utgör minst
två gånger guldets, förmår salpetersyran icke
fullständigt utlösa silfret. Detta är orsaken
till, att det silfverhaltiga guldkornet måste
legeras med en större kvantitet silfver.
S. J-n.*
Guldpunkt. Se Växelkurs.
Guldpurpur, kem. Se Cassius’ guldpurpur och Guld.
Guldpyttor, zool. Se Chrysomelidæ.
Guldrand. Se GulIrand.
Guldregn. 1. Bot. Se Laburnum. - 2. Fyrverk., en
ofta i raketer anbragt "försättning", bestående
af (3 cm. långa) fosforbitar, som praktfullt
förbrinna i luften.
Guldregnsmögel, växtfys., sjukdom å guldregn,
framkallad af en bladmögelsvanip, Peronospora
Cytisi, uppträder i form af bruna fläckar
å bladens öfversida; fläckarna äro täckta på
undersidan af ett askgrått mögellager, bildadt
af fina, upprepadt tugrenade svamptrådar,
i spetsen afsnörande groddceller, som sprida
sjukdomen vidare. I den sjuka bladfläckens
inre bildas äggsporer, afsedda för svampens
öfvervintring. För att hindra sjukdomens
spridning i plantskolor bör man aflägsna
och bränna de först angripna plantorna jämte
alla nedfallna blad, och man må ej draga upp
guldregnsplantor å samma jord under de närmast
följande åren. J. E-n.
Guldringen, benämning på en befästning för
4 kanoner, som kommendanten på Vardöhus
i Norge, kapten Broek, 1808 lät på
egen bekostnad anlägga vid den i Vardöns
östra dels sydända ingående Russeviken. Af
befästningen finnas ännu tydliga lämningar.
L. W:son M.
Guldrupe. socken i Gottlands län, Gottlands
norra härad. 1,601 har. 256 inv. (1907). Annex
till Vänge, Visby stift, Medelkontraktet.
Guldsajs, bot. Se Goldsize.
Guldsalt, kem., guldklorid eller
natriumguldklorid (se Guld). Med "filosofiskt"
guldsalt förstods på 1700-talet ett "arcanum",
som enligt Klaproth befanns vara surt
kaliumsulfat. (H. E.)
Guldsand, geol., sand, som innehåller stoft och
korn af guld i så stor mängd, att metallen
kan därur med någon fördel utvinnas. I
flera länders flodbäddar finnes sådan sand.
E. E.
Guldslagarhinna, tekn., den yttersta, fina
(serösa) hinnan från nötkreaturens tarmar, som
aflossas, befrias från fett, torkas, utspännes
och öfverstrykes med en lösning af husbloss. Den
nyttjas som mellanlag vid utslagning af
bladguld, hvaraf namnet härrör. I senare tid har
den (i England) fått användning för förfärdigande
af höljen till luftballonger för olika ändamål.
S. J-n.*
Guldslageri, tekn., konsten att i utomordentligt
tunna blad utslå guld, silfver, platina,
aluminium och kopparlegeringar. Guldslagaren
bearbetar dels fint guld, dels sådant, som har en
ringa tillsats af silfver eller koppar, alltefter
den färg man vill gifva det. Guldet smältes och
gjutes i stänger samt utvalsas, hvarefter blecket
skäres i fyrkantiga stycken af 25 mm. i kvadrat
och sedan bearbetas med hammare, tills det får
tjockleken af ett pappersblad. Därefter skäres
det ånyo i stycken, hvilka blad för blad inläggas
mellan ett glatt och något hårdt ämne, först
pergament och sedan s. k. guldslagarhinna. Af
detta material skäras blad af 100-125 mm. i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
