- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
621-622

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gulowsen, Jacob Art Nicolai - Gulringlade gräsfjärilen - Gulrost - Gulsippa - Gulsot - Gulsparf - Gulsporre - Gulsuga - Gultjäl - Gultrast - Gulträ - Gulvial - Gulärlan - Gulört - Gumælius - Gumælius, Gustaf Vilhelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

midten af 1890-talet har han lämnat en rad
krigshistoriska bidrag till dagspressen, och
stoffet härtill har han hämtat förnämligast från
utländska arkiv, som han besökt med offentligt
understöd. I bokform har han utgifvit
festskriften Fra dragontiden (Oplandska
kavallerikårens historia under 150 år, 1900)
och arbetet Gyldenlövefejden 1675-1679
(1906), byggdt på ett rikt källmaterial.
O. A. Ö.

Gulringlade gräsfjärilen, zool. Se Erebia.

Gulrost, växtfys. Se Sädesrost.

Gulsippa, bot., namn på Anemone ranunculoides.

Gulsot (lat. icterus), med., är ingen
sjukdom, utan ett symtom, som kan ha skilda
orsaker. Gulsot uppkommer, då gallan i st. f. att
från sitt bildningsställe, lefvern, genom
gallgången utsöndras i tarmen, går in i blodet,
åstadkommande en s. k. cholemi
(gallretention), och genom detta sprides inom hela organismen,
hvarvid hud- och slemhinnor få den gula färg,
som gifvit anledning till namnet. Förr antog
man två slags gulsot, nämligen dels s. k.
hepatogen, som orsakades af ett hinder för
gallans utsöndring i tarmen, hvarigenom den
pressades in i blodet, dels s. k.
hematogen, vid hvilken form ett dylikt hinder
icke påvisats, och där gallfärgämnet därför
antogs bildas inom själfva blodmassan af dennas
färgämne. Senare tiders forskningar ha emellertid
ådagalagt, såväl att lefvern är gallfärgänmets,
praktiskt sedt, enda bildningsställe som äfven
att vid den s. k. hematogena gulsoten också
ett mekaniskt hinder för gallas utsöndring
genom gallgången förefinnes i själfva lefvern,
om ock af en art, som endast mikroskopiskt
kan iakttagas. Uppfattningen om gulsotens
uppkomstsätt har härigenom blifvit förenklad,
och en gulsot förutsätter alltså ständigt ett
hinder i det normala gallafflödet från lefvern,
hvarigenom gallgångarnas finaste rötter, de
s. k. gallkapillärerna, betydligt utvidgas,
ja, t. o. m. söndersprängas och galla inpressas
i de lymfrum, som ligga omkring dessa. På denna
väg inkommer gallan sedermera i blodet. Det nyss
nämnda hindret för gallans utsöndring kan vara af
gröfre, mekanisk art, såsom en igensvullnad af
gallgångens slemhinna vid katarr fortledd från
tolffingertarmen (gulsotens orsak vid vanlig,
s. k. enkel ikterus), stenar i gallgångarna,
ärr och nybildningar (kräfta) vid och omkring
dessa samt svulster, varbildningar, ärr och
inflammationer o. d. inom lefvern själf, som
alla kunna tilltäppa en del af gallgångarna inom
lefvern. Gulsot, ehuru icke alltid höggradig,
kan framkallas äfven vid hastigt inträdande
degerieration af lefvern (s. k. akut gul
lefveratrofi), vid cirkulationsrubbningar
(hjärtfel), infektionssjukdomar (gula
febern, lunginflammation etc.) och af en
del förgiftningar (med fosfor, arsenikväte,
kloroform, toluylendiamin m. fl.) samt uppträder
fysiologiskt hos späda barn under de första
lefnadsdagarna (icterus neonalorum). Den
mekaniska orsaken till dessa sist omnämnda
slag af gulsot (den förr s. k. hematogena) har
påvisats vara små s. k. galltromber, d. v. s. ett
slags koagel- eller proppbildningar, sannolikt
af ägghvitenatur, inom de fina gallkapillärerna,
hvilka lätt uppträda, då lefverns arbete med
gallafsöndringen starkt ökas i följd af ett
hastigt sönderfall af blodkroppar, hvilkas
färgämne ombildas till gallfärgämne. Huruvida
verkligen gulsot någon gång kan framkallas af en
psykisk chock och således vara af uteslutande
nervös art, såsom förut ofta antagits, är
obevisadt. Symtomet
gulsot består, som redan nämnts, af en
gulfärgning af hud och slemhinnor (såsom
läppar, hvitöga). Följden af gallretentionen
inom kroppen blir vidare en mer eller mindre
svår gallförgiftning af hela organismen, som
ger sig till känna genom nedstämning i lynnet
och allmän trötthet, långsam puls och klåda i
huden. En annan följd af att gallan icke på
vanligt sätt utföres genom tarmen blir, att
afföringarna beröfvas sitt gallfärgämne och
blifva hvitgrå och klibbiga (af oresorberade
fettsåpor). Med urinen utsöndras däremot
från blodet gallfärgämnen, hvilka förläna
densamma en gulbrun, i svårare fall nästan
porterlik färg. Urinen plägar vid gulsot ha ett
karakteristiskt gulgrönt skum. Svårare former
af gulsot benämnas icterus gravis. Vid dessa är
autointoxikationen (se d. o.) med galla höggradig
och medför benägenhet för blödningar i hud och
slemhinnor samt kan vara dödande. Gulsoten
vid förgiftningar, cirkulationsrubbningar
och infektionssjukdomar upphör i allmänhet
af sig själf, då förgiftningen häfts eller
grundsjukdomen eljest öfvervunnits. De nyföddes
gulsot går äfvenledes öfver af sig själf utan
någon behandling. Vid de former af gulsot
däremot, som framkallas af större mekaniska
hinder för det normala gallafflödet, sträfvar
behandlingen naturligtvis att först och främst
undanröja detta hinder. Detta kan ske antingen
genom operation (sten, tumörbildning etc.) eller
genom invärtes medel, såsom vid den vanliga enkla
gulsoten, där behandlingen först riktar sig mot
den primära katarren i tolffingertarmen. I. H.

Gulsparf, zool. Se Emberiza.

Gulsporre, bot., namn på Linaria vulgaris.

Gulsuga, bot., namn på Lamium Galeobdolon.

Guitjäl, kronopark i Anundsjö socken, Junsele
revir, Västernorrlands län. Genom k. bref 29
juni 1866 förordnades, att 13 stycken 1863
undersökta öfverloppsmarker inom Anundsjö
socken och däribland Hällby södra kronomark
(Gultjälsberget), Tjäls södra kronomark och
Gultjäls norra kronomark skulle bibehållas
i kronans ego som kronopark. 12 sept. 1881
förklarade Skogsstyrelsen, att nämnda tre
skiften skulle sammanföras till en kronopark
med benämning Gultjäls kronopark. Areal 3,764
har. Skogshushållningsplan fastställd 1895 med
årlig afkastning efter 160 års omloppstid af
1,659 träd. G-Sch.

Gultrast, zool. Se Gyllingar.

Gulträ, kem. tekn. Se Gulholts.

Gulvial, bot., namn på Lathyrus pratensis.

Gulärlan, zool. Se Ärlesläktet.

Gulört, bot. Se Reseda.

Gumælius, svensk släkt, hvars äldste kände
stamfader Magnus i slutet af 1500- och början af
1600-talet lefde i Torskinge socken, Jönköpings
län, på gården Gummarp, efter hvilken hans son
Jonas (f. omkr. 1610, kyrkoherde i Forsheda,
Bredaryd och Torskinge, d. 1680) tog sig namnet
G. 1. Gustaf Vilhelm G., ättling i 6:e led af
Jonas G., präst och författare, f. 5 maj 1789
på Taxinge, Lids socken, Södermanlands län, d. 22
nov. 1877 i Örebro, blef student i Uppsala 1808,
filos. magister 1815, docent i grekiska 1818,
e. o. adjunkt i filosofi 1825 och lektor i samma
ämne i Strängnäs 1828. Sedan han prästvigts 1832,
utnämndes han s. å. till kyrkoherde i Viby och
Tångeråsa i Närke, blef kontraktsprost i
Edsbergs kontrakt 1839, erhöll transport till
Örebro pastorat och blef s. å. kontraktsprost
i Örebro kontrakt. G. blef teol. doktor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0343.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free