- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
653-654

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf I (G. Vasa)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utskickade från de närliggande socknarna utsågo
de honom där till "höfvitsman öfver Dalarna
och meniga Sveriges rike" (jan. 1521). Den
fosterländska rörelse, som sålunda utgick från
Siljans-socknarna och till hvilken snart det
öfriga Dalarna slöt sig, utbredde sig med stor
hastighet till de andra landskapen: vid slutet
af april 1521 var G. herre öfver Dalarna,
Gästrikland, Västmanland och Närke, dock med
undantag af slotten; vid midsommartiden stod
han utanför Stockholm, och i senare hälften
af aug. erkändes han af Götalandskapen,
på en herredag i Vadstena, som Sveriges rikes
höfvitsman. Samtidigt lämnade den af Kristian II
insatta regeringen Sveriges område. Emellertid
dröjde det ännu öfver 2 år, innan riket
fullständigt var i G:s händer. Orsaken därtill
låg i svårigheten att intaga de fasta slotten,
då, till följd af brist på krigsöfvadt folk
och duglig belägringsmateriel, enda medlet att
betvinga dem var uthungring; och med afseende
på fästningarna vid hafvet kunde äfven detta
medel användas, först sedan G. i midten af 1522
erhållit understöd i fartyg från Lybeck. Ett år
därefter intogos Stockholm (20 juni 1523) och
Kalmar (7 juli s. å.), och i okt. 1523 uppgåfvos
de sista fästena i Finland. Som riksföreståndare
hade G. ledt största delen af befrielsekriget;
som konung afslöt han det. Till konung hade
G. blifvit utsedd på riksdagen i Strängnäs
6 juni 1523 (först 12 jan. 1528 kröntes han,
i Uppsala), och därmed hade den provisoriska
nationella styrelse, som upprättats, då Sten
Sture d. ä. ett halft århundrade förut utsågs
till riksföreståndare, öfvergått till att blifva
en stadigvarande. Det gällde nu att göra den
förändring, som därmed skett, till något annat
och mera än ett ombyte af namn. Ett medel därtill
fick konung G. i reformationen. Denna var väl
långt ifrån endast ett medel för honom: hans
klara och sunda förstånd insåg riktigheten af
dess grundsatser, och hans hjärta omfattade dem
med trohet och styrka. Men på samma gång fann han
i dess konsekvenser en utväg att tillintetgöra
en makt, som dittills varit ett af de största
hindren för upprättandet af en stark fosterländsk
styrelse, och att bereda denna styrelse medel
att dels häfda rikets själfständighet utåt,
dels främja dess utveckling i det inre. Han
uppträdde ej heller som en agitator för de
reformatoriska åsikterna eller som en förtryckare
af de motsatta: han lät reformationens
läror fritt spridas, tog deras förkunnare i
beskydd och använde våld endast mot de försök,
som gjordes att med väpnad makt upprätthålla
katolicismens välde. Att han redan under sin
regerings första år intog denna ställning berodde
emellertid utan tvifvel på hans insikt därom,
att det endast var inom den gamla kyrkan, som
de penningmedel stodo att finna, hvilka voro
nödiga för den nya styrelsens stadgande och
ordnande. Hans första direkta slag emot denna
bestod ock i genomdrifvandet af de beslut, som
fattades på riksdagen i Västerås 1527. Dessa
beslut afsågo hufvudsakligen att ställa en
del af det högre prästerskapets inkomster till
konungens förfogande. De tillämpades sedan
så att en stor del af de gods, från hvilka
dessa inkomster härflöto, indrogos till kronan -
en åtgärd, som under senare delen af konung G:s
regering utsträcktes äfven till annan kyrkans
egendom. Genom besluten i Västerås erkändes
äfven konungen som kyrkans öfverhufvud i
stället för påfven, och åtgärder från G:s senare tid
syftade till att ordna den kyrkliga styrelsen
efter samma grunder som den världsliga. Med
afseende på kyrkans lära gällde den 1527 stadgade
grundsatsen, att Guds ord skulle rent predikas,
och för vinnande af kunskap däri hänvisades
vid kyrkomötet i Örebro 1529 endast till den
Heliga skrift. Någon närmare bestämmelse gafs
icke. I kyrkobruken gjordes först 1544 ändringar
i protestantisk riktning. - De kraf G. ställt
på kyrkans egendom hade särskildt föranledts
af nödvändigheten att trygga rikets oberoende
af Lybeck, som genom det understöd det lämnat
under befrielsekriget förvärfvat sig en stor
penningfordran på svenska kronan och därjämte
tilltvungit sig privilegier, som lade all
Sveriges handel i dess hand. Sedan den förra
blifvit betald, omintetgjorde konung G. det
inflytande, som grundade sig på de senare, genom
sitt deltagande i Grefvefejden (se d. o.), hvilken
för alltid gjorde slut på den tyska Hansans
välde öfver Sveriges handel och gaf uppslaget
till dennas själfständiga utveckling. I denna
strid uppträdde G. i förening med Kristian III af
Danmark. Med anledning af de faror, som hotade
dem från deras gemensamme fiende, kejsar Karl V
(den sedan 1532 fångne Kristian II:s svåger),
slöto de båda konungarna sedermera, 1541,
formligt förbund. Men sedan faran från det hållet
var öfverstånden, framträdde den gamla misstron
emellan de båda grannrikena med ny styrka (efter
1544), och G. befarade under sina senare år till
och med utbrottet af ett krig med Danmark. Med
Sveriges östra granne, Ryssland, fördes under
hans sista tid verkligen ett krig (1554-57), utan
att det dock ledde till någon ändring i gränserna
emellan de båda rikena. Liksom konung G. beredde
Sverige möjligheten af en själfständig yttre
politik, så öppnade hans regering ett nytt
skede äfven i dess inre politiska utveckling,
förnämligast genom stadgandet och utvecklandet af
statens och dess representants, konungens, rätt
och makt gentemot de enskilda intressena. Af de
hinder, som förut mött utbildningen af en stark
konungamakt, undanröjdes ett, då hierarkien
krossades genom reformationen; adeln, försvagad
genom Kristian II:s våldsgärningar, gjordes
af G. till konungamaktens bundsförvant och
tjänare; och allmogemenigheternas själfsvåld
stäfjade han, särskildt genom att eftertryckligt
tukta dem för deras uppror 1524-25, 1527-28,
1531-33 och 1542-43 (jfr Dacke, Daljunkern
och Daluppror). De tillgångar, som reduktionen
af de kyrkliga godsen och inkomsterna ställde
till kronans förfogande, beredde G. tillfälle
att gifva konungamakten en fast finansiell
grundval, och denna stärkte han genom att, med
afseende på villkoren för länens bortgifvande
och med hänsyn till grunderna för skatternas
bestämmande och sättet för deras uppbörd,
tillämpa grundsatser, som till stor del varit
för medeltiden främmande eller åtminstone ej
då kunnat göra sig gällande. En ännu fastare
grundval beredde han dock åt konungamakten genom
den vördnad och det förtroende, som hela hans
regering och hela hans personlighet förvärfvade
densamma, och genom att medelst lära och lefverne
vårda och häfda dess rätt. Nya former för dess
utöfning skapade han icke: hela hans regering är
ett stort exempel på det inflytande en mäktig
personlighet kan utöfva trots bristfälliga
former. Och så genomgripande den


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0359.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free