Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom). Tidigt röjde G. A. stora egenskaper:
den skarpsynte fadern kunde också om honom yttra
de ofta anförda orden "Ille faciet" (han skall
sätta kronan på verket). Hans uppfostran var den
omsorgsfullaste. Det klemades ej. Vid sex års
ålder hade han redan gjort sin första färd öfver
Östersjön; midt i vintern återvände han genom
Finland och rundt om Bottniska viken. Han fördes
tidigt ut i det offentliga lifvet; från nionde
året sågs han bevista rådets öfverläggningar,
från det trettonde uträttade han redan sådana
offentliga uppdrag som underhandlingar med
främmande sändebud, och vid femton års ålder
höll han å faderns vägnar det första af sina
trontal. Grunden var då också lagd till hans
militära utbildning under umgänge och samtal
med de krigsmän, som uppfyllde Karl IX:s
hof, framför allt de främmande officerare,
som kommit till Sverige att söka tjänst efter
det spansknederländska krigets slut, 1609. Sin
bokliga bildning erhöll han under ledning af
Johan Skytte. Den hvilade på klassisk grund och
var ovanligt omfattande: ännu i senare år hördes
han med lätthet anföra ställen ur latinska
och grekiska auktorer. Språkkunskapen var i
synnerhet utvecklad. Tyska var jämte svenska
hans modersmål; han synes ständigt ha begagnat
det med modern.
Vid 17 års ålder besteg G. A., i dec. 1611,
Sveriges tron, efter en kort förmyndarregering
och sedan hans kusin hertig Johan af
Östergötland, Johan III:s son, afsagt sig
sina tronanspråk (G. A. kröntes i Uppsala 12
okt. 1617). Han fann riket sänkt i förvirring och
brist, naturliga följder af det senast förflutna
halfseklets oupphörliga inre hvälfningar och
yttre krig. Tre utländska krig voro hans arf:
det eröfringskrig, som Karl IX genom Jakob
de la Gardie begynt i Ryssland, och de båda
försvarskrigen mot Danmark och Polen. Polens
konung, den från svenska tronen afsatte
katolske Sigismund Vasa, G. A:s syskonbarn,
betraktade sig nämligen ännu alltjämt som
Sveriges legitime konung och såg i G. A. blott
en usurpator. Kristian IV af Danmark hade 1611,
uppfylld af eröfringslystnad, begynt ett
anfallskrig mot Sverige. Af dessa krig innebar
det med den närmaste grannen, Danmark, den
största faran. Detta krig var den hårda skola,
i hvilken G. A. praktiskt lärde kriget. Han
var trots sin ungdom hänvisad till sig själf;
de pröfvade fältherrar Sverige egde, Jakob
de la Gardie och Evert Horn, befunno sig
med en del af dess krigsmakt i det inre af
Ryssland. Fäderneslandets glänsande försvar
i detta krig är därför att räkna som G. A:s
ungdomsbedrift. Fienden var honom vida
öfverlägsen; ur de tyska värfningskvarteren,
som stodo öppna för Danmark, fylldes lätt
luckorna i dess härar, medan Sverige genom
Kristian IV:s nyskapade, öfvermäktiga flotta
var afskuret från hvarje förbindelse med
utlandet. Men G. A. kallade det svenska
folket till vapen; han begagnade landets för
ett gerillakrig utmärkta naturförhållanden
samt tröttade och uppref den öfverlägsne
angriparen. Vid utgången af 1612 års fälttåg
befann sig sålunda Kristian IV visserligen herre
öfver de båda fästningsnycklarna till Sverige,
Kalmar i ö. och Älfsborg i v., men hans försök
att öfverväldiga Jönköping, där G. A. i hast
skapat en centralställning för Sveriges försvar,
hade misslyckats. Konungens egen från Älfsborg
dit framryckta här måste i hast göra ett tvunget
återtåg.
Den från Kalmar under Gert Rantzau anryckande
hären flyktade tillbaka för folkresningen,
halft tillintetgjord. Under dessa förhållanden
slöts freden i Knäred (28 jan. 1613). Svåraste
villkoret för Sverige i denna fred, om hvilken
G. A. yttrade till ständerna 1613, att den blef
sluten "såsom drägligast var och mera olycka
att undfly", var den dryga Älfsborgslösen (se
d. o.) om ej mindre än 1 mill. rdr specie att
erläggas inom 6 år, en för tidens förhållanden
oerhörd summa; innan den blifvit till fullo
erlagd, hade konungens eget silfver måst vandra
till myntet. - Omedelbart efter det danska fördes
äfven det ryska kriget till slut. Tsarrikets
fullständiga utestängande från Östersjön
och förvärfvet af Ladogagränsen för Finland
voro dess resultat. Väl hade han ett flyktigt
ögonblick hoppats att kunna söndra Novgorod
från Ryssland och förena det med Sverige som
lydstat; men en rad af fälttåg, af hvilka han
personligen utförde två (1614 och 1615), visade
honom nödvändigheten för Sverige att nöja sig
med förvärfvet af Ingermanland och Keksholms län,
hvilka Ryssland afträdde genom freden i Stolbova
(1617). För den naturliga och nationella gräns
Finland än i dag besitter mot Ryssland har det
sålunda att tacka G. A. Hans blick var öppen för
den fara, som från Ryssland hotade den svenska
monarkien; därför sökte han utestänga det från
Östersjön. Han trodde sig i Stolbova-freden ha
förvärfvat en gräns, om hvilken han kunde yttra,
att han hoppades till Gud, att det skulle blifva
ryssen svårt "öfver den bäcken att hoppa".
Det mål G. A. åsyftade med det polska kriget,
som, med afbrott af några vapenhvilor, uppfyllde
12 år af hans regering, torde ha varit att på
samma sätt utestänga Polen från Östersjön och
sålunda förvandla det nordeuropeiska innanhafvet
till en svensk insjö. Innehafvare af alla de
floders mynningar, som utfalla i detta haf,
skulle Sverige kunna beskatta innanländernas
handel och därmed ersätta de materiella
maktvilikor, som brusto det inom dess egna
gränser. Denna s. k. östersjöpolitik var den
ena af den store konungens ledande politiska
tankar. Den andra, som äfven fick ett uttryck i
det polska kriget, var sträfvandet att bidraga
till lösningen af århundradets stora religiösa
frågor; ty detta krig återupptogs af G. A. i
samma anda, som Karl IX begynt det, såsom en
strid för protestantismen emot den allmänna
katolska reaktionen, ej blott som en strid med
Sigismund om Sveriges tron eller med Polen om
Östersjölandskapen. Det innesluter därför tillika
ett religiöst och ett världshistoriskt moment.
I Livland och om Livland rörde sig det polska
krigets första skede. Efter att 1617 ha
vunnit fast fot genom eröfringen af Pernau,
gick G. A. 1621 med kärnan af den svenska
hären öfver Östersjön. Då stod striden om
Livlands hufvudstad, det tyska Riga, som, ehuru
protestantiskt, höll fast vid det katolska Polen,
därför att det slappa polska adelsväldet syntes
mindre farligt för dess republikanska
själfständighet och dess handelsfriheter än den
uppväxande svenska militärmonarkien. Efter en
månads belägring inryckte G. A. som segrare
i staden; han visade där för första gången
hela öfverlägsenheten af sin krigskonst. Så
glänsande emellertid 1621 års fälttåg varit,
så ringa blef resultatet af det följande årets,
och en rad af vapenhvilor följde, till dess
konungen 1625 åter gick öfver Östersjön och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
