Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf IV Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
okt. 1797 förmälde sig G. A. med Fredrika Dorotea
Vilhelmina af Baden.
Allmän belåtenhet rådde till en början med
G. A:s regering. Han bannlyste allt slags
favoritstyrelse och beslöt att själf regera,
blott hämtande råd af cheferna för de olika
förvaltningsgrenarna. Ordning och sparsamhet
blefvo ledande grundsatser i styrelsen, och
följderna däraf framträdde snart i finansernas
förbättrade tillstånd. Den skuggrädsla konungen
visade för hvarje yttring af frihetskänsla
eller s. k. "jakobinism" förändrade dock
efter hand sinnesstämningen hos de mer bildade
samhällsklasserna. Nöd och dyr tid, som
hemsökte landet åren 1798-1800, alstrade
äfven en viss oro hos de lägre samhällslagren,
hvilken tog sig uttryck i smärre upplopp i
de större städerna, ehuru regeringen gjorde
mycket för nödens lindrande. Med anledning af
riksgäldssedlarnas värdefall - de sjönko 1799
till 2/3 af namnvärdet - såg sig G. A. tvungen
att sammankalla ständerna. Vid riksdagen i
Norrköping 1800 genomdref regeringen, troget
stödd af de ofrälse stånden och en majoritet på
riddarhuset, alla sina förslag och däribland
en finansplan, som skällde stora fordringar
på svenska folkets skattekraft. Hos adeln
förefanns dock en ny opposition, som med stor
hetsighet bekämpade regeringspartiet. Under
de häftiga konflikter, som häraf föranleddes,
afsade sig 5 adelsmän adelskapet och 7 andra
nedlade sin riksdagsmannarätt för den varande
riksdagen. Dessa företeelser underblåste
G. A:s hat till friheten och fruktan för
ständernas inkallande. När det af ständerna
antagna finansförslaget sedermera befanns
omöjligt att genomföra, kungjorde konungen utan
ständernas hörande (nov. 1802) planen till en
ny realisation, till hvars genomförande medel
bl. a. anskaffades genom Wismars pantförskrifning
till Mecklenburg-Schwerin (1803). Banken ålades
att efter hand inväxla riksgäldskontorets
sedlar till 2/3 af namnvärdet. Det var
visserligen en statsbankrutt, men den var
nödvändig för myntväsendets stadgande
och verkade synnerligen välgörande på
såväl affärslifvet som statsfinanserna. De
synnerligen gynnsamma ekonomiska konjunkturer,
som inträdde efter 1801 och varade i flera år,
betryggade realisationens fortgång. Jämte
realisationen har G. A:s inre styrelse
sitt mest betydande verk i de för jordbruket
epokgörande enskiftesförordningarna af 1803,
1804 och 1807. Flera andra nyttiga förordningar
utfärdades. De första hushållningssällskapen
bildades. Trollhätte kanal fullbordades (1800),
arbetet med Södertälje kanal återupptogs,
och regeringen uppdrog åt B. B. v. Platen
att göra undersökningar för Göta kanal. Inom
armén pågick en viktig omdaning, som rörde
arméväsendets organisation, härens utrustning
och framför allt artilleriets förbättring. Inom
förvaltningen i öfrigt skedde flera ombildningar,
såsom upphäfvandet af Kanslikollegium 1801 och
inrättandet af Förvaltningen af sjöärendena
1803. Ordning och noggrannhet inskärptes, och
G. A. kontrollerade själf efterlefvandet af
gällande påbud. Han egnade mycket intresse åt
alla regeringsärenden, men förföll ofta till
onödigt reglementerande och pedanteri. G. A:s
förhållande till den andliga odlingen var mindre
gynnsamt. Hans frihetsfientlighet, skuggrädsla
och despotism åstadkommo flera konflikter med
alla frisinnade samhällselement, särskildt den
akademiska ungdomen,
förföljelser mot olika tänkande, godtyckliga
åtgärder mot författare och nya cirkulär
till bokhandlare och boktryckare hörde
till vanligheten. Tryckfriheten var nästan
fullständigt försvunnen. Mot teatern hyste
G. A. utpräglad motvilja, och mars 1807 utkom det
barbariska påbudet om operahusets nedrifvande
- en befallning, som ej hann att verkställas,
förrän revolutionen inträdde och räddade den
ståtliga byggnaden. Ingen uppmuntran skänktes
längre vare sig vetenskap, vitterhet eller
konst. Dock har G. A:s regering äfven på detta
område förtjänster. För undervisningsväsendet
utfärdades en betydelsefull skolordning 1807,
och flera åtgärder vittna om varmt intresse för
humanitära stiftelser, öfver hufvud kan sägas,
att G. A:s inre styrelse intill finska krigets
utbrott trots vissa brister var en löftesrik
utveckling med flera goda nya insatser, särskildt
på det ekonomiska lifvets område. G. A:s
trångsynta kulturpolitik berörde föga de lägre
folklagren, hos hvilka konungen länge behöll
en viss popularitet, och representerade väl
ock en i flera hänseenden berättigad reaktion
mot 1700-talets idéer. Den olycka, som drabbade
Sverige under denne konung kom icke genom inre
missförhållanden, utan utifrån genom den stora
europeiska politikens skiftningar och svåra yttre
förhållanden, som G. A. icke var vuxen.
Redan
tidigt hade G. A. kommit i en ganska hotande
beröring med tidens allmänna politik. Helt
säkert var det endast Katarina II:s plötsliga
död 1796, som hindrade en svårare brytning med
Ryssland på grund af den inställda dynastiska
förbindelsen. 1800 (dec.) afslöt G. A.,
för att skydda handeln mot Englands kaperier,
med Ryssland, Danmark och Preussen ett nordiskt
neutralitetsförbund. Han besökte själf Petersburg
för detta syfte och knöt en nära vänskap med
den olycklige och excentriske Paul I. Detta
förbund höll på att indraga Sverige i krig med
England. En engelsk flotta tillintetgjorde den
danska på Köpenhamns redd (2 april 1801), innan
den svenska hunnit utlöpa och förena sig med
densamma; därpå nalkades engelska flottan hotande
Karlskrona. Endast underrättelsen om kejsar Pauls
död och ryska politikens omkastning hindrade
ett angrepp. Då Ryssland (juni s. å.) gjorde
en uppgörelse med England ang. neutrala
sjöfarten, måste Sverige och Danmark efter
hand göra detsamma. G. A. närmade sig sedan
England, och förbindelsen med denna makt blef
med tiden allt intimare till följd af G. A:s
hat mot Frankrike. Den närmaste orsaken till
detta var, att G. A. under sin vistelse i Baden
(1803-05) sammanträffade med franska emigranter,
hvilka uppretade honom mot Napoleon Bonaparte; i
synnerhet upprördes han af dennes våldsbragd mot
hertigen af Enghien (1804). Förbittringen nådde
sin höjd, då Napoleon i "Le moniteur" införde
en af grofva förolämpningar mot G. A. uppfylld
artikel, på hvilken G. A. svarade med att
förbjuda införandet till Sverige af franska
böcker och tidningar samt intagandet i svenska
tidningar af nyheter om Napoleons person och
Frankrikes inre angelägenheter. Hatet öfvergick
hos G. A. till en fix idé: han trodde, att
Napoleon var det i Uppenbarelseboken omtalade
vilddjuret och att han själf var kallad att
bekämpa denne mänsklighetens fiende. Han af bröt
alla förbindelser med Frankrike, afslöt under
loppet af år 1805 anfallsförbund med England
och Ryssland och öfvergick på hösten s. å. med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
