Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyllenborg, Karl - Gyllenborg, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att spela en roll i framtiden. För tillfället
fann han godt att draga in sina segel och
visade under den närmaste tiden en så stor
undfallenhet för Horn, att han icke ens af de
utländske ministrarna räknades bland dennes
motståndare i rådet. Först 1731, då en brytning
uppstått mellan Horn och konung Fredrik med
anledning af dennes förhållande till fröken
Taube, fann G. lämpligt att ånyo afslöja sig
som Horns motståndare. Han sökte på allt sätt
ställa sig in hos konungen och hans mätress och
lyckades jämte presidenten Höpken m. fl. att
vinna deras synnerliga ynnest. Konungens makt
öfver ämbetstillsättningar samt den makt han
som regerande landtgrefve af Hessen-Kassel
efter 1730 egde öfver hessiska statsinkomster
och hoftitlar disponerades snart af dessa nya
vänner och blefvo utmärkta medel att vinna
anhängare. Redan vid riksdagen 1731 beredde den
nya oppositionen; ledd på riddarhuset af G:s
yngre broder Fredrik G., Horn flera motgångar.
G:s försök att genom en låtsad afskedsansökan
tilltvinga sig plats i kansliet eller på
utrikesdivisionen misslyckades emellertid
alldeles. Det Höpken-Gyllenborgska kotteriet
sökte ifrigt att vinna inflytande i borgerliga
kretsar genom att göra sig till förespråkare
för de ekonomiska sträfvanden, som här funnos
och som gingo ut på rikare statsunderstöd åt
handel och industri, ökadt tullskydd, bankens
förmedling till kapitalförläggare för näringarna
på billiga villkor m. m. - öfver hufvud en mera
konsekvent tillämpning af de merkantilistiska
idéerna, än de försiktige statsmännen af
Horns skola funno lämpligt. G. synes härvid
följt en ärlig öfvertygelse. Redan förut
hade han visat sig som en varm vän af rikets
ekonomiska utveckling, då han vid midten af
1720-talet trädde i förbindelse med Alström
och understödde dennes sträfvanden att bilda
ett bolag för Alingsåsverkens utveckling och
drifvande. I rådet förfäktade han konsekvent de
mer framskridna ekonomiska idéerna, och under
början af 1730-talet sökte han genom en sorts
klubbar, anordnade i hans hem, att sprida sina
ekonomiska åsikter i de borgerliga kretsarna. Vid
början af 1734 års riksdag stod G. ännu i nära
vänskap med ryske ministern på grund af gamla
traditioner från holsteinska partiets tid, men
under riksdagens lopp trädde han i förbindelse
med franska sändebudet Casteja och slöt sig
till det unga krigspartiet, som uppstått med
anledning af polska tronföljdskrigets utbrott och
hvars mål var att taga revansch på Ryssland och
återupprätta Sveriges stormaktsställning. Genom
denna allians grundades hattpartiet, till hvars
skapare G. hör. Dess program blef att få till
stånd ett förbund med Frankrike och Turkiet
och att vid första bästa konjunktur angripa
Ryssland, och G. gjorde i rådet allt för att
befordra dessa syften, ehuru Horn ännu så länge
lyckades hålla honom stången. Allmänheten
bearbetades genom flygskrifter och på annat
sätt. Själf grep G. pennan för att äfven som
dramatisk författare gifva uttryck åt den
unga obesutna adelns idéer och afvoghet mot
de gamla förnäma och jordegande aristokratiska
ätterna. Intet tvifvel är därför, att G. gjort
synnerligen mycket för det unga hattpartiets
framträngande till makten, och på grund af sin
ställning betraktades han som partiets chef,
äfven om slugare hufvud än G. voro de verklige
ledarna. När så vid riksdagen 1738-39 Horn och
hans anhängare drifvits ur rådet och
hattpartiet fyllt rådet med de sina, blef G. i
april 1739 vald till kanslipresident och
hade därmed nått det yppersta målet för
sin ärelystnad, rikets främsta ämbete och
ledningen af Sveriges yttre politik. Men
det var en farlig ära, ty det gällde nu att
förverkliga de stora löftena, som bragt partiet
till makten. På G. faller också en väsentlig
del af ansvaret för det lättsinnigt började
anfallskriget mot Ryssland, för det eländiga
och svaga sätt, hvarpå detta krigsföretag
leddes, och för dess olyckliga utgång,
som bragte Sverige till undergångens rand,
beröfvade det ytterligare en del af Finland och
tvingade detsamma att efter ryska kejsarinnans
vink välja landets tronföljare. Under hela
denna tid (1739-43) framträdde G:s oförmåga
att leda utrikespolitiken, hans svaghet och
bristande auktoritet allt uppenbarare. Mössorna
lyckades emellertid ej störta hattpartiet
vid riksdagen 1742-43, och G. kunde därför ej
aflägsnas från makten. Men hans anseende var
ohjälpligt brutet, och den egentliga ledningen
af utrikespolitiken gick mer och mer öfver till
K. G. Tessin. Under de följande åren hindrades
G. dessutom af tilltagande sjuklighet att
sköta sitt ämbete. - G. saknade icke betydande
personliga egenskaper. Han var en bildad och
varmt intresserad man, som gärna och med insikt
beskyddade vetenskaperna och vitterheten och
öfver hufvud delade den nya tidens sträfvanden
att utveckla Sveriges ekonomiska välstånd
och andliga kultur. Frikostig, vältalig och
magnifik i det yttre uppträdandet, älskade
han att spela rollen af grand seigneur och
gladdes åt den glans denna roll gaf honom. Men
han var ingen statsmannabegåfning. Hans
konst bestod egentligen i den diplomatiska
intrigens skickliga handterande, och han såg
däri höjden af statsmannavishet. Hufvudsyftet
för hans verksamhet var för öfrigt hans egen
framgång. För hans land blef hans maktlystnad
en olycka, och få svenska statsmän ha till den
grad skadat Sveriges politiska utveckling som
G. Som kansler för Lunds universitet (1728-39)
och därefter för Uppsala universitet, förvärfvade
han däremot en ädlare och mera beståndande
berömmelse genom de stora förtjänster han
inlade om den vetenskapliga odlingens och
undervisningens befrämjande. Äfven som författare
har G. spelat en icke obetydlig roll. Utom flera
riksdagstal och några politisk-historiska
skrifter eller broschyrer författade han
ett par komedier, hvilka inleda frihetstidens
lustspelsdiktning. Den mest betydande af dessa
är Swenska sprätthöken (uppf. 1737, tryckt 1740),
det första svenska original, som spelades på
Kongl, svenska skådeplatsen. Stycket kan nämligen
betraktas som ett själfständigt arbete, ehuru
G. fått idén och en del af dialogen från Boissys
"Le françois à Londres". Styckets förnämsta
förtjänst är dess karaktärsteckning; lågadelns
åsikter framskymta i de politiska samtalen. En
bättrad Will-Hierna och en Trogen Wänskap
(fullb. 1721, tr. 1723) är en skickligt gjord
lokalisering af Steeles "The lying lover", som
är en bearbetning af Corneilles "Le menteur",
hvilken i sin tur återgår på ett arbete af
Alarcón. Vidare öfversatte G. Philips engelska
bearbetning af Racines "Andromaque" (1723). G:s
vittra arbeten äro tryckta hos Hanselli, "Samlade
vitterhetsarbeten af J. och A. Wollimhaus samt
O. och G. Gyllenborg" (1863).
4. Johan G.,
grefve, den föregåendes broder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
