- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
751-752

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyllenborg, Gustaf Fredrik - Gyllenborg, Johan Henning - Gyllenborg, Fredrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ock vissa Bousseauanska drag. G. intog inom
kretsen ett framstående rum, ehuru hans
skaldegåfva icke framträdde så medfödd och
ursprunglig som Creutz’. Under det denne kände
sig dragen till en mera rokokoartad herdedikt
och andra likartade ämnen, var G:s läggning
mera filosofisk; i anslutning till de romerske
skalderna odlade han företrädesvis satir
och lärodikt. Sina första satirer ogillade
han senare och har af sina förstlingsdikter
erkänt blott Ungdomens försvar, ett skaldebref
till Creutz, där hans reflexionslyrik ger
sig uttryck i en apologi för ungdomens rätt
att njuta sin ålders nöjen; vidare märkes den
Rousseauanska Fägringens försvar. Bland dikterna
i "Vitterhetsarbeten" märkas Satiren öfver mina
vänner
(1759), icke utan påverkan från Horatius,
men tecknande efter verkligheten kamrater och
umgängesvänner; den omarbetade
VerIdsföraktaren (1762), som G. själf kallar "sitt
mästerstycke" och där han skildrar en yngling,
Lisidor, hvilken ledes vid världen och vill å
landsbygden söka idealet af mänsklighet, men
som af en världslig vis rådes att stålsätta
sig mot all veklighet: de båda lärodikterna
Menniskans nöjen och Menniskans elände (1762),
äkta utslag af 1700-talets världsfilosofi, den
senare ett ståtligt uttryck för den pessimism,
som aflöst den Leibnizska teorien om den bästa
af alla världar, samt Ode öfver själens styrka,
i hvilket skalden ger luft åt den stoicism han
lärt hos Seneca: slutligen har man ock från
denna tid några vackra beskrifvande dikter i
cykeln Årstiderna (särskildt vinterkvädet),
i hvilka G. ansluter sig till Thomson och hans
skola. Med år 1763, då fru Nordenflycht dog och
Creutz flyttade utomlands, afstannade för någon
tid äfven G:s poetiska verksamhet. Ekonomiska
motgångar och andra förtretligheter kommo honom
äfven att betrakta frihetstidens sista skede med
en missnöjds blickar, och hans orättvisa omdöme
om denna tids kultur har sedan kritiklöst
gått igen i den senare litteraturhistorien
("Snillet Sverige öfvergaf, och på vitterhetens
graf växte Dagligt allehanda").

G. fortsatte visserligen sin poetiska verksamhet,
men hans senare produktion saknade den friskhet,
som utmärkte hans ungdomsdiktning. Särskildt
gäller detta hans stora dikt Tåget öfver
Bält. Hjeltedikt i tolf sånger
(påbörjad
i slutet af frihetstiden, utg. 1780:
ny uppl. 1800), skrifven med Voltaires
"Henriade" som mönster. Enstaka partier -
t. ex. skildringen af tåget öfver Lilla Belt -
ega stora förtjänster, men hans egen samtid
uppmärksammade föga stycket, och hans vädjan
till eftervärlden har varit fåfäng. Leopold
egnade arbetet "Critiska anmärkningar" (1785),
på hvilka G. 1786 i "Svenska parnassen" svarade;
Tegnérs "bon mot", att "äfven dikten har sin
frusna våg", har blifvit fäst vid detta epos
såsom kännetecknande dess kyla. G. sysselsatte
sig äfven, på Gustaf III:s uppmaning, med
dramatiskt författarskap, dock utan större
framgång. Hans Birger Jarl (1774)’är ett försök
att efter Gustaf III:s anvisning ikläda en pjäs
af Voltaire svensk medeltida lokalfärg; mera
själfständiga äro Sune Jarl (1783) och Penelope
(1791) samt lustspelet Det nya herrskapet (1773)
med udden riktad mot ståndshögfärden hos en del
nyadlade ämbetsmannafamiljer. Af större betydelse
voro hans Fabler, som tillhöra det bästa vi ega
i detta skaldeslag: det är esopiska ämnen med
någon anknuten morallära. 1798 utgaf G. sitt
redan på 1780-talet skrifna Försök om
skaldekonsten
, efter Popes mönster, ett akademiskt
försvar för den goda smaken mot "storskrikare
och vildhjärnor" (Thorild och Lidner). G. skref
äfven mot slutet af sitt lif en del psalmer, af
hvilka ett par funnit rum i nuv. sv. psalmboken
(N:ris 95 och 377). G., som bildade den
förmedlande länken mellan fru Nordenflychts
"plejad" och den krets, som utgjorde den första
uppsättningen af Svenska akademien, i hvilken
G. var en bland de förste, af konungen själf
1786 utsedde ledamöterna, stod för det yngre
släktet som "skaldefadern". Själf önskade han nog
att synas som en romarvulen stoiker, men torde
bakom sin catonska yta ha gömt ett ganska vekt
och känsligt kynne. G:s arbeten äro intagna i
’’Vitterhetsarbeten af Creutz och Gyllenborg"
(1795; ny uppl. 1812), "Senare vitterhetsarbeten"
(oden, inträdestal och fabler, s. å.; fablerna i
ny uppl. 1828) och "Theaterstycken" (1797). G:s
själf biografiska anteckningar, Mitt lefverne
1731-1775
, utgåfvos 1885 af G. Frunck. Litt.:
Franzén, "Inträdestal" i Svenska akad. (i dess
"Handl. ifrån 1796", VI, 1817), Atterbom,
"Svenska siare och skalder", III, Malmström,
"Grunddragen af sv. vitterhetens historia",
I, och Levertin, "Dygdens sångare" (i "Svenska
gestalter", 1903; 2:a uppl. 1904).

8. Johan Henning G., grefve, den
föregåendes brorson, ämbetsman, f. 21 aug.
1756, d. 6 juni 1830, blef 1775 kanslist i
Justitierevisionen, 1778 protokollssekreterare
och 1783 lagman i Blekinge, förestod för fadern,
landshöfdingen Jakob Johan G., vissa tider 1785
och 1786 landshöfdingeämbetet i Stockholms
län samt tog 1794 afsked från lagmansämbetet.
Som riksdagsman af oppositionell läggning
på riddarhuset förvärfvade han en viss
namnkunnighet. Hans kännedom om statsverket
i dess helhet och alla dess delar var lika
så vidsträckt som hans erfarenhet var lång.
Han hade nämligen alltifrån statsrevisionens
inrättning till 1825 städse varit medlem
af densamma och förbisåg lika litet i detta
förtroendeuppdrag någon anmärkningsvärd
punkt, som han vid riksdagarna underlät att
genom skriftliga memorial ytterst sorgfälligt
granska och anmärka hvarje omständighet i
en regeringens proposition eller en enskild
riksdagsmans motion, som råkade i strid med hans
sparsamhetsanda eller hans konstitutionella
grundsatser. Om han därvid tillhörde
majoriteten eller minoriteten, var honom
likgiltigt, men hans inflytande var ej lika
stort som hans orubblighet i åsikter.

9. Fredrik G., grefve, den föregåendes
syssling, son till assessoren, grefve
Gustaf Adolf G., justitiestatsminister, f.
10 dec. 1767, d. 18 aug. 1829 i Stockholm,
inskrefs som korpral vid adelsfanan 1772, blef
fänrik vid Upplands regemente 1780 och student i
Uppsala 1782, lämnade 1784 den militära banan
samt ingick 1785 i Justitierevisionen och
Svea hofrätt. Han blef 1792 assessor i Svea
hofrätt, s. å. sekreterare i lagkommissionen,
1794 revisionssekreterare och generalauditör, var
1796-1809 förordnad att biträda justitiekanslern
och blef 1805 generalauditör vid armén
i Pommern. 1809 efter statshvälfningen
inkallades han i hertigens konselj och blef på
sommaren s. å. justitieråd samt 1810, på L. von
Engeströms tillskyndelse, justitiestatsminister,
sedan Karl XIII länge vacklat mellan honom
och Rosenblad. G. blef 1811 ordf.
i lagkommittén.1818 kreerades han till
hedersdoktor i Uppsala. G.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:28 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free