- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris /
765-766

(1909) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyllenstierna, Kristina - Gyllenstierna, Göran Eriksson - Gyllenstierna, Nils Göransson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fru Kristina fängslad. På Stockholms slott synes
hon – jämte åtskilliga andra förnäma kvinnor –
ha suttit till slutet af aug. 1521, då hon fördes
till Danmark, hvarifrån hon först i jan. 1524
återsändes till Sverige. Under sin fångenskap i
Köpenhamn och på Kalundborg gjorde hon bekantskap
med Sören Norby, hvilken fattade böjelse för
den ädla och modiga kvinnan, på samma gång han
hade ögat öppet för den fördel hans giftermål
med den högättade och inflytelserika frun skulle
bereda konung Kristian i dennes strid med Gustaf
Vasa. Meningen var, att Norby efter giftermålet
skulle blifva ståthållare i Sverige. Man känner
ej, hvad Kristina i själfva verket tänkt om
dessa planer, ehuru hon 1525 förklarade, att hon
på Norbys giftermålsanbud svarat sig ej vilja
för andra gången ingå äktenskap. Af Gustaf Vasa
betraktades hon med misstroende, och han stärktes
i sina misstankar därigenom, att hennes äldste
son, Nils, under oroligheterna 1525 befann sig
i det upproriska Kalmar. Kristinas ställning
under Gustaf Vasas första regeringsår var också
ingalunda behaglig, ty alla, som stämplade
mot konung Gustaf, ville begagna sig af den
popularitet, som hon och hennes barn åtnjöto
i hela landet. Den tillfälliga söndringen
mellan de båda syskonbarnen upphörde emellertid
redan 1526, då Kristina efter konungens vilja
trolofvade sig med riksrådet Johan Turesson
(Tre rosor), med hvilken hon 1527 firade bröllop
på Lindholm. Från denna tid egnade Kristina
sig uteslutande åt det husliga lifvet. Hon
öfverlefde äfven sin andra man (d. 1556) och
efterlämnade två söner, Svante Sture och Gustaf
Johansson (Tre rosor). En bronsstatyett af henne
(modellerad af Th. Lundberg 1906) har varit
utställd i Stockholm.

2. Göran Eriksson G., den föregåendes
kusin och son af riksrådet Erik Eriksson
G. d. y.
, riksråd, användes af Gustaf Vasa i
Dackefejden (1542–43), var med säkerhet redan
1552 riksråd och deltog som fullmäktig
i underhandlingarna med danskarna vid Älfsborg
1554. 1555 utsågs han under ryska kriget
till en af ståthållarna på Viborgs slott.
Då Erik tillträdt sitt hertigdöme, var G. en
af dem, som svuro honom trohet. 1559 blef han
ståthållare på Kalmar. 1563 användes han i en
beskickning till Danmark. 1564 förordnades han
till slottslofven på Vadstena och beklädde från
detta år till åtminstone 1567 ståthållarämbetet
i hertig Magnus’ furstendöme. Då hertigarna
1568 började upproret mot Erik XIV, slöt han
sig genast till dem. Han och Ture Bielke
afskickades 14 sept. s. å. till Danmark,
där de i Roskilde afslöto en fred med Danmark
och Lybeck, hvilken Johan III dock vägrade
att ratificera. I april och maj 1569 nämnes
G. som konungens hofmästare. Död 6 jan. 1576.

3. Nils Göransson G., den föregåendes
son, friherre af Lundholmen, rikskansler och
riksdrots, f., enligt vanlig uppgift, 1526,
d. i okt. 1601 (ej 1602) på Fågelvik, Kalmar
län. Vid Wittenbergs universitet var han
inskrifven 1542, och ännu 1563 lät han som
rikskansler inskrifva sig i Rostocks
universitetsmatrikel. Efter att "en tid lång"
ha studerat i främmande länder och företagit
vidsträckta resor återvände han till Sverige,
där han 1560 af Gustaf Vasa anställdes i
hertig Eriks kansli. Att han snart tillvann
sig Eriks förtroende, framgår däraf,

att han samma år, förmodligen strax efter Eriks
tronbestigning, upphöjdes till riksråd och rikets
kansler. Då började för honom en tid af viktiga
diplomatiska uppdrag.
illustration placeholder

Erik XIV, hvars ynnest han på ett förvånande sätt
visste att behålla, afsände honom, i slutet af 1560,
till England. Frieriet till Elisabet kunde han väl
icke föra till ett lyckligt slut, men han förstod
åtminstone att vinna hennes personliga bevågenhet.
(G:s depescher under beskickningen förvaras i
Riksarkivet.) Efter sin återkomst från England,
1562, affärdades han i slutet af s. å. i en
beskickning till kejsar Ferdinand. Under sin
långvariga vistelse i Tyskland hade han den
föga afundsvärda lotten att där utföra Erik
XIV:s diplomatiska uppdrag. I okt. 1563 fick
han befallning att begifva sig till Hessen
för att afsluta giftermålsunderhandlingarna
med landtgrefven, hvilka dock afbrötos i
febr. 1564. På sommaren s. å. uppehöll han
sig i Rostock, hvarest han fick framföra
Erik XIV:s ursäkt för de svenska sändebudens
uteblifvande från den i samma stad beramade
fredskongressen. Sedermera öppnade han med Johan
Fredrik af Sachsen-Weimar underhandlingar om ett
förbund med Sverige mot Danmark och kurfursten
August i Sachsen. Större delen af 1565 vistades
han i Stralsund och återkom först på hösten till
Sverige, där han uppträdde som underhandlare
med Dançay, såsom bisittare i Konungens nämnd
o. s. v., men affärdades vintern 1566 till
Ryssland. Där afslöt han 1567 med tsaren ett
fördrag, hvari bl. a. Katarina Jagellonicas
utlämnande lofvades. Efter sin hemkomst var
han med att döma Göran Persson till döden. Han
fortfor dock att åtnjuta konungens gunst och
användes 1568 i underhandlingarna med den ryska
beskickning, som infunnit sig i Stockholm. Under
hertigarnas uppror stod han, i olikhet med sin
fader, på Erik XIV:s sida, till dess han tryggt
kunde öfvergifva honom. 28 sept. 1568 var han
bland dem, som lofvade insläppa de upproriske
i Stockholm. Något afbrott i konungagunsten
inträffade ej genom tronombytet. Han fick
bibehålla sitt kanslersämbete, blef 1569 lagman
i Tiohärads lagsaga och s. å. friherre samt fick
4 juni 1570 Lundholm till friherreskap. Också
fortfor hans diplomatiska verksamhet. Han var
med vid fredsunderhandlingarna med Danmark och
Lybeck sommaren 1569 samt var vid kongressen i
Stettin 1570 ett af de svenska sändebuden. Därmed
var hans egentliga diplomatiska bana afslutad,
ehuru han både 1575 och 1580 utsågs till ombud
vid gränsmötena med Danmark. Den verksamma delen
af hans lif upphörde likväl icke med 1570. Johan
III anförtrodde honom "den öfversta befallningen
öfver allt Småland". Troligen föreföll dock
detta ämbete honom för tungt på grund af hans
sjuklighet, som icke var låtsad; ty då konungen
4 jan. 1577 uppdrog åt honom att fortfarande
bekläda detsamma, underrättade han honom, att
han gifvit honom några

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:21 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbj/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free