Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 10. Gossler - Harris / 769-770 (1909) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gyllenstierna, Johan - Gyllenstierna, Göran - Gyllenstierna, Johan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

eröfrade provinsernas angelägenheter. G.
begärde och erhöll 1673 afsked från sina
ämbeten.


8. Göran G., sonson till G. 5 och son
till amiralen och landshöfdingen i Uppsala län
friherre Göran Göransson G. af Lundholmen,
grefve, till Björksund och Helgö, friherre
af Lundholmen,
riksråd, f. 2 febr. 1632 i Dorpat, d. 20
okt. 1686 i Stockholm. Efter två års tjänstgöring
som e. o. i kansliet utnämndes han 1657 till
landshöfding i Kronobergs län, hvarifrån han
1664 förflyttades till Uppsala län. 1666 bosatte
han sig i Stockholm och utnämndes till riksråd,
hofrättsråd i Svea hofrätt och kommissarie i
Reduktionskollegium samt 1668 till president
i Reduktionskollegium. Sedan Karl XI blifvit
myndig, befordrades G. 1674 till generalguvernör
öfver drottning Kristinas underhållsländer
samt upphöjdes s. å. i grefligt stånd. 1676
blef han kammar- och amiralitetsråd samt
1678 överståthållare i Stockholm. 1682 blef
han utnämnd till president i Göta hofrätt,
en befattning, som han likväl aldrig kom att
utöfva. G. synes under sin mäktige broders, Johan
G:s, lifstid varit en af de få, som allvarligt
stödde denne i hans politiska sträfvanden; också
fick han 1682 inträda i Karl XI:s nybildade
rådkammare.


9. Johan G., den förres broder, grefve, till
Björksund och Helgo, friherre af Lundholmen,
statsman, f. 18 febr. 1635 på Älfsjö gård i
Brännkyrka socken, Södertörn, d. 10 juni 1680
i Landskrona. Hvad man
känner om G:s ungdom låter förmoda, att
han erhöll en särdeles vårdad uppfostran och
inhämtade grundliga kunskaper, på samma gång han
öfvade sig i de ridderliga idrotter, som den
tiden ansågos nödvändiga för en ädling. Efter
flerårig vistelse vid Uppsala universitet begaf
han sig ut på resor och besökte flera af Europas
länder, öfverallt riktande sin erfarenhet och
grundläggande de djupa insikter han längre
fram visade sig ega i de europeiska staternas
alla förhållanden. Under sin återfärd till
fäderneslandet sammanträffade han med Karl
X Gustaf på de danska öarna, där kriget med
Danmark som bäst pågick, utnämndes 1658 till
kammarherre och erhöll tillstånd att öivervara
rådplägningarna i rådet och kansliet. I konungens
närhet dröjde han under den återstående delen
af dennes lif, utnämndes 1660 till kansliråd
och började vid riksdagen på hösten s. å. sin
i egentlig mening politiska bana. Då liksom på
den följande riksdagen 1664 förfäktade han den
lägre adelns rättigheter och gick till strid
mot de grefliga och friherrliga släkterna,
hvilkas företrädes
rättigheter han, ehuru själf högättad, ville
inskränka eller tillintetgöra. I grund och
botten var G. aristokrat och höll på sitt
stånds härskande ställning - såväl uppåt som
nedåt - inom det svenska samhället. Men hans
aristokratiska åsikter hade i den meningen en
demokratisk färg, att han ville en politisk
jämlikhet inom adeln själf, på samma gång
han yrkade på den nyadlade förtjänstens rätt
att betyda mer än den höga börden, som ingen
förtjänst hade att tala om. Framför allt var
han en uppriktig patriot och fordrade af sitt
eget stånd stora offer till fäderneslandets
säkerhet. Så har han redan på riksdagen 1664
yrkat på reduktionens verkställande. Orädd
och hänsynslös var G. för de maktegande en
farlig man, hvilken det syntes lämpligt att
oskadliggöra eller vinna. Därför gjorde man
honom 1666 till hofkansler samt 1668 till
landtmarskalk, i hvilken egenskap han spelade
en framstående roll. Efter riksdagens slut
inkallades G. i rådet. Hans gamla partivänner
sågo i hans upphöjelse ett affall och trodde,
att han öfvergifvit sin egen sak. De misstogo
sig, liksom de högättade, hvilka tänkte,
att den farlige motståndaren var bragt
till tystnad. Inryckt i de strider, som upprörde
Karl XI:s förmyndarregering, höll han fast vid
sina forna grundsatser, ehuru han med andra medel
än förr sökte att bereda dem seger. I det hela
slöt han sig till Biörenklous parti, och för
hvarje år blef han en allt oblidkeligare fiende
till den politik, som hyllades af rikskansleren
M. G. De la Gardie och hans vänner. Han talade
för sparsamhet och reduktion, för ordning
och kontroll i förvaltningen, för stärkandet af
försvaret och för den yttre politikens ledande på
sådant sätt, att Sverige icke utsattes för faror,
men häfdade sitt anseende. Bättre än någon annan
kände G. Karl XI:s förmyndarregering och det
svenska rådet. Ståndsfördomarna, egennyttan,
pliktförsummelsen, slappheten, söndringen,
allt detta hade han dagligen inför ögonen, men
trodde måhända, att det kunde blifva annorlunda,
och räknade därpå, att hans egen dugande kraft
till sist skulle tvinga Sveriges aristokratiska
regering att följa hans ledning. Så kom det
likväl aldrig att gå. De fleste af de högättade
senatorerna lyssnade hellre till De la Gardies
vishet än till G:s varnande ord. Kraftigast
och skarpast ljödo dessa ord under de häftiga
striderna i den svenska rådkammaren om det
franska förbundet, hvilket G. motarbetade, men
De la Gardie, till Sveriges olycka, genomdref
(1672). Hvad den triumferande rikskansleren
och hans vänner icke anade var, att just
detta förbund genom sina följder skulle komma
att påskynda den svenska högaristokratiens
undergång. 1672 blef Karl XI myndig, och under
de tre följande åren regerades Sverige mest af
De la Gardie. 1674 bröt kriget ut. Det dröjde
ej länge, förrän man hade att förtälja om idel
olyckor, och Karl XI fick snart klart för sig
både huru oförsvarligt hans förmyndare handskats
med hans rike och huru oförmögna de voro att
finna hjälp i stundens svårigheter. Till följd af
förhållandenas tvång öfvergick makten från rådet,
som ej kunde begagna den, till den unge konungen,
hvilken ensam syntes farorna vuxen. Vid hans
sida uppträdde snart G. Denne var en af de få
rådsherrar, som under krigets första år inlade
verkliga förtjänster om Sveriges försvar och
visade en duglighet, som väckte uppmärksamhet. På
sommaren 1676 nedkallades han till Växjö. Inom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>