Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gymnastik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
organismens behof. Det var i det gamla Grekland, som
gymnastiken först vann anseende såsom ett viktigt
uppfostringsmedel. Den urartade emellertid där
till atletism, d. v. s. en skråmässig och långt
drifven uppöfning af vissa ensidiga färdigheter,
hvari endast ett fåtal kunde deltaga, och den
stora mängden blef åskådare. (Om forngrekernas
kroppsöfningar se Gymnasium 1.) I romerska
riket höjde sig uppfattningen af kroppsöfningar
aldrig till den ädelhet, som en gång varit
utmärkande för densamma i Grekland. Under
medeltiden inskränkte sig kroppsöfningarna,
hvad de maktegande klasserna angick, till vissa
färdigheter, såsom fäktning, ridt och dans m. m.,
som ansågos oundgängliga för dessa klassers
öfvervikt. Bland folket förekommo kroppsöfningar
i form af lekar och vissa rörelseformer, afsedda
att bota åtskilliga sjukdomar. Först under
1700-talet kom man, genom tyskarna Basedows
och Guts Muths’ m. fl :s uppträdande, åter
till en bättre uppfattning af kroppsöf-ningars
inflytande som uppfostringsmedel. (Tyskarnas
nationella gymnastik benämnes turnväsen, se
d. o.) I samma anda arbetade från början af 19 :e
årh. schweizarna Pestalozzi och Clias samt den
tyske fosterlandsvännen F. L. Jahn. Emellertid
var det först svensken P. H. Ling och hans
närmaste lärjungar, som, vid början af 19:e
årh., ordnade kroppsöfningarna systematiskt
och indelade dem efter deras olika förmåga
att tillgodose de väsentliga af kroppens
rörelsebehof, eller, med andra ord, ordnade de
gymnastiska rörelserna efter deras inverkan på
de olika organens funktioner. De af gammalt
befintliga kroppsöfningarna, som befunnes
ändamålsenliga, hyfsades och bibehöllos,
under det att andra former uttänktes. Såväl
de förra som de senare sammanfördes i olika
ordningar eller släkten, bestämda på grund af
större eller mindre gemensamhet i inflytande på
det organiska lifvet, antingen till förhöjning
eller utjämnande af lifsverksamheten. Dessutom
innefattades under gymnastik äfven fäktning
samt lek och dans, som på samma sätt ansades
och hyfsades. Denna stora omfattning af de mest
olika rörelseformer för de mest olika behof och
villkor har gifvit anledning till gymnastikens
indelande i fyra särskilda grenar. Guts Muths
hade redan angifvit de tre första: 1. Pedagogisk
gymnastik 1. friskgymnastik, "förmedelst hvilken
människan lär sig att sätta sin kropp under sin
egen vilja", eller att i högsta möjliga grad
göra kroppen till viljans lydiga redskap. Denna
gymnastikgren omfattar jämförelsevis friska
människor af båda könen och af alla åldrar. Den
skall på ett harmoniskt sätt hos unga personer
utveckla hälsa och kraft, så långt anlagen
medgifva, hos fullvuxna ytterligare befordra
och underhålla denna utveckling samt hos åldriga
fortfarande ordna jämvikten mellan krafterna till
hälsans bibehållande, så länge lifvet varar. Dess
uppgift är således äfven att förekomma kroppsligt
lidande. - 2. Militärgymnastik 1. fäktning
och k a m p ö f-ning, "hvari människan söker
förmedelst ett yttre ting, d. v. s. vapen, eller
ock medelst sin egen kroppsliga kraft under
sin vilja sätta en annan, yttre vilja". Denna
gymnastikgren grundar sig på den föregående och
bör därför inledas därmed (jfr Fäktkonst). -
3. Medikalgymnastik 1. sjukgymnastik (af hvilken
mekanisk gymnastik är en art), "hvarigenom
människan
antingen medelst sig själf, i passande
ställningar, eller medelst andras biträde
och inverkande rörelser söker Undra eller
öfvervinna de lidanden, som uppstått i hennes
kropp, genom dess abnorma förhållanden". Denna
gymnastikgren grundar sig i sin uppkomst och
historiska utveckling på friskgymnastiken, hvars
rörelseformer också återfinnas i sjukgymnastiken,
som senare utvecklat sig till en i sin början
knappt anad grad af användning; den återbördar
genom sina noggrannare och mera individuella
iakttagelser värderika erfarenheter, som
blifvit gagneliga äfven för de friskgymnastiska
öfningarnas bättre användning. - 4. Estetisk
gymnastik, "hvarigenom människan söker att
kroppsligt åskådliggöra sitt inre väsen,
sina tankar och känslor". Denna gren är den
minst utvecklade, och dess förverkligande beror
egentligen af en rätt uttänkt och rätt utöfvad
friskgymnastik, ty den förutsätter högsta
möjliga grad af redan vunnen proportionell
jämvikt mellan kroppens olika delar och deras
verksamhet, och det är detta ändamål, som åsyftas
med friskgymnastik. Den estetiska gymnastiken
kan således få sin tillämpning endast inom få,
mycket begränsade områden. - För att vinna en
riktig verkan af gymnastiken fordras först
och främst, att hvarje däri använd rörelse
skall vara noga bestämd till sin form och känd
till sin allmänna och särskilda verkan samt
att de väsentliga rörelsesläktena, med en viss
öfverensstämmelse i följd och styrka, förefinnas
i de vid hvarje tillfälle använda rörelserna. Det
är detta rörelsernas samordnande, som blifvit
kalladt "en gymnastisk helhet". Vidare fordras
en tämligen noggrann utveckling eller stegring
(progression) inom hvarje i denna helhet användt
rörelsesläkte; utvecklingen går stegvis från det
enklaste i hvarje fall. Stor noggrannhet i detta
afseende är synnerligen viktig, och särskildt då
ensidiga svagheter förefinnas eller misstänkas,
öfningarnas stegring skall noggrant följa med
hvarje individs utveckling, och människans
utveckling går långsamt, hvilket alltid måste
förblifva stegringens rättesnöre. Erfarenheter,
stödda på anatomiska och fysiologiska
förhållanden, ha först sedan 19 :e årh :s början
blifvit ledtråden för detta förfarande. Hos
grekerna skedde urvalet af rörelser, så vidt
man känner, på rent empirisk väg och med
ledning blott af högt uppdrif-ven känsla för
det skönas fordringar. - För öfrigt betjänar
sig gymnastiken af redskap och rörelsegif-vare
för sitt ändamåls vinnande. Kedskapen måste
ock i allmänhet rättas efter de väsentliga
rörelseformerna. Mångenstädes har man dock gjort
sig skyldig till det misstaget att förfara i
omvänd ordning. Människans egen kropp är ej blott
målet, utan äfven medlet, det förnämsta redskapet
j hvarför det ock är orätt att indela rörelserna
i arm-, ben- och bålrörelser m. m. Denna blott
efter yttre kroppsdelar uppställda indelning
har samma fel som all rörelseindelning efter
redskap, nämligen att rörelser med olika,
t. o. m. motsatt verkan blifva hänförda till
samma ordning. För att framkalla en bestämd
verkan gifves åt hvarje rörelse en större
eller mindre begränsning af olika kroppsdelars
ingripande i densamma. Detta har inom gymnastiken
blifvit kalladt i n d i v i-dualisering, stundom
isolering. Gymnastikens mera eller mindre goda
inverkan är sålunda äfven beroende af en riktig
individualisering. .Redskap, val af riktiga
utgångsställningar och rörelsernas sönderdelning
och inledning m. m. äro de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
